Lite regn, för att kunna blomma ut till min fulla potential?
"Det här är inte vad jag ville, men vad jag behövde. Lite regn, för att kunna blomma ut till min fulla potential."
Så här stod det i på en nätgrupp för strokedrabbade för några dagar sedan.
Många frågar mig hur det går nu för tiden. Oftast brukar jag vifta bort frågan och säga att det går bra. Man vänjer sig. Vad fint att jag ändå lever.
Det är fint att leva. Jag tycker om livet. Ofta är jag glad. Ibland är jag lycklig.
Men nu vill jag börja säga som det är: Det är svårt att dras med sviterna av min hjärnblödning. Det här är inte vad jag ville, eller vad jag behövde. Jag ville inte ha lite regn. Jag har inte kunnat blomma ut till min fulla potential.
Kanske har jag lärt mig en massa saker. Kanske har jag fått många nya vänner. Kanske har mitt liv tagit mig till nya platser. Kanske är jag lite mer empatisk nu. Kanske har jag, rent av, tillägnat mig nya dygder, som tålamod eller tapperhet.
Jag har accepterat det som har hänt, alltså att välja att se och stå ut med både den inre och den yttre verkligheten utan att fly, undvika eller förtränga.
Jag är glad för allt stöd jag har fått, av både familj, vänner och samhälle. Men aldrig kommer jag att se på min hjärnblödning som "lite regn, för att kunna blomma ut till min fulla potential".
Och ni som är helt återställda från en allvarlig sjukdom: Ni är lyckligt lottade. Jag vet att ni vet det. Men vi, på andra sidan, har ibland svårt att se det fina med våra trauman, svårigheter och våra liv som inte blev som vi hade tänkt oss.
