Det här är tiden på året då fåglarna tar över och fyller lyssnaren med outsäglig glädje från tidig morgon, när knappt någon vettig mänska vaknat – till sena kvällspromenader då det är svårt att lämna vitsippshav mellan trädstammar och melodier som uttrycks så innerligt så innerligt och gå in mellan fyra väggar. Att vistas vid havet, det är om möjligt än mer andäktigt: alla rop från avlägsna kobbar, skrän av måsfåglar, tutande, trumpetande av svanar och inget av det är ännu motorbåtar som snart ska fylla havs- och luftytor och tysta ner det liv som just nu fröjdas och har herravälde över skärgård och sjö.

Kanske har fågelintresset med åldern att göra? Kanhända även känsligheten för avsågade avgasrör, motorsågar, vattenskotrar, höga basdunk från passerande bilar? Kontrasterna blir så stora då jag ser Guds skapelse och det mänskan får till stånd på denna jord. Och säkert påverkas jag av massmedia och min egen fantasi. Jag ser bilder i mitt huvud av fiskar som flyr förskräckta när skotrarna drar över skärgården, de vet inte vart de ska ta vägen, fiskarna. Jag sörjer när en vindil drar med sin stora hand över Sverigebåtsborden på utedäck och kastar alla pappmuggar och plastflaskor i havet. Jag spänner mig för skuggflottan som drar förbi vårt sommarställe och minns insändare jag skrev på 70-talet till Hbl som 14-åring om oljeolyckor och sköra granitklippor på Onas och andra skärgårdsöar.

Hur vårdar man en jord? Hur lyssnar man in Guds vilja i livsvalen om man redan glömt Gud eller lagt honom åt sidan som en förgången tid? Har de stora ljuden av ekonomi och välfärd trängt undan den lågmälda stämman av ansvar och varsamhet, av ömhet och gemenskap? Gud är ju ändå här i sin oändlighet och ser sin skapelse oberoende av om vi vill det eller inte. Hans röst hörs i vårens lyckliga fågelutrop och kvitter, i trädens sus, i havets storm, i regnet mot fönsterrutan. Hans ord och röst ljuder genom bibelns sidor och det står att hans ord inte ska förgås om än världen gör det. Hans ord är evigt och det är vi som ska läsa det och förvalta det och ge det vidare till alla som inte vet eller känner till.

Med Jesus, den gode herden, hjälparen och medvandraren som förebild kan diakoniarbetaren vara en medvandrare för dig som kämpar med något som gör livet svårt. En medvandrare som finns vid din sida en liten stund eller kanske under en längre tid om din situation förutsätter det. Diakonin erbjuder här en unik möjlighet att stödja återhämtning och främja hälsa i en tid när samhällets tjänster känns alltmer svårtillgängliga.

I en utsatt situation känner man sig ofta väldigt ensam. Känsla av ensamhet gör att utsattheten blir ännu svårare att uthärda. Det händer nu och då att någon ringer och säger: ”Jag har ingen annan att tala med... jag behöver någon att bolla mina tankar med” eller ”jag vet inte vad jag ska ta mig till... jag vet inte vem annan jag sku kunna ringa till”.

När det krisar till sig i våra liv, behöver vi hjälp med att få ordning på alla de vilda och spretiga tankarna som rör sig i våra huvuden och de stora överväldigande känslorna som gör det omöjligt för oss att tänka klart. Genom att prata och fundera högt tillsammans med någon i förtroende blir det lättare att få ordning på känslorna och tankarna och se nya möjligheter.

Diakonin erbjuder personlig handledning och hjälp inom en rimlig tid för dig som befinner dig i en utsatt situation, t.ex. i form av samtalsstöd. Samtalsstödet är gratis och finns till för dig för den tid som du behöver det. Ibland löser sig den jobbiga situationen snabbt, ibland är man tvungen att vända på varenda sten om och om igen för att hitta en väg vidare.

”När alla andra stängde dörren och sa att de inte kunde hjälpa, gav du inte upp och lämnade mig utan du fanns kvar”.

Diakoniarbetaren kan vara medvandraren som med öppenhet och ödmjukhet lyssnar och försöker förstå din situation. Som vågar finnas där tillsammans med dig i det svåra, som hjälper dig att uthärda, som vandrar vid din sida och förmedlar hopp. Tillsammans kan vi hitta nya vägar framåt.

Det diakonala medvandrarskapet kan också öppna dörrar till en gemenskap. Det är hela församlingens uppdrag att utföra diakoni, att tjäna varandra och Gud, att förverkliga kärleken till nästan. I församlingen finns ofta ett brett utbud av verksamhet där medvandrarskapet kan få nya dimensioner. Det kan handla om kamratstöds- eller gemenskapsgrupper, temagrupper, studiecirklar, en gudstjänstgemenskap eller ett frivilliguppdrag. De här olika verksamhetsformerna finns också till för dig. Välkommen med!

Jag drar ett djupt andetag. Framför mig breder ett hav av sten ut sig. Klippor, gråsten, grus och sand bryts mot körsbärsträden, som blygt slår ut i blom. Vinden är kylig och jag fryser om fingrarna som smattrar mot tangenterna, men jag har beslutit mig. Jag ska sitta här i den japanska trädgården och skriva.

Haven av sand böljer runt de stora klipporna, som ligger där, orubbliga och tysta, ovilliga att förhandla. En japansk trädgård gestaltar att det finns somt som man inte kan flytta på.

Professorn i sociologi Hartmut Rosa reflekterar över det som är unverfügbar, det som vägrar böja sig för vår vilja och underkasta sig vår kontroll. På motsvarande sätt som buddhismen antar att livstörsten är källa till lidandet tänker Rosa att vår ovilja att acceptera att vi inte förfogar över allt skapar aggressionspunkter i tillvaron.

Men hur vet man vilka stenar som inte går att flytta på, och vilka som bara behöver en annan vinkel att bända från, eller en större slägga? Hur vet man när man står inför något som är unverfügbar?

Kanske är det för Jesu skull jag har svårt att omfatta att det finns somt som man inte kan rå på, som är unverfügbar. När Jesus bad Gud att återkalla uppdraget att dö för att friköpa mänskligheten från syndens konsekvenser, var det ju inte för att han ansåg att ondskan eller synden var unverfügbar. Tvärtom tycks han ha varit fullt medveten om att det var möjligt – men att priset var hans liv. Det var svårt och han värjde sig för det, men inte omöjligt.

Det är mycket som till en början ser ut att vara omöjligt, ogenomträngligt, men i själva verket inte är det. För Gud är ingenting omöjligt. För en människa kan det vara det, och det kan hända att vi inte vill eller kan betala priset. Det kan hända att det inte är klokt att göra det. Men vi får vara försiktiga med att begränsa oss själva. Överlag kan man mycket mer än man tror, och utveckling är ofta obekväm – kanske till och med smärtsam.

För Jesus skull och i Jesu kraft får vi leva. Kanske får vi se klippor flytta på sig och det som var fruset bli varmt.

"När han ser på jorden skälver den, rör han vid bergen börjar de ryka.

Jag vill sjunga till Herrens ära så länge jag lever,

lovsjunga min Gud så länge jag är till."

Ps. 104:32

Nu går vi in i Stilla veckan. Vi lämnar Palmsöndagens hurrarop bakom om oss och påminns om hur nära sveket vandrar invid hyllningen. Vi är inte trogna, men det finns en som är det: Jesus Kristus, som visste att alla lärjungar skulle svika honom, också vi nästan tvåtusen år senare på olika sätt. Vi har kommit fram till berättelsen om Jesu lidande och död, om hans smärta som förekommer uppståndelseglädjen. Den behöver vi också gå igenom för att få djup i glädjen.

Påsken tar oss upp till Jerusalem för att möta Jesu lidande, hans försoningsverk för mänskligheten, för mig och dig. Vi hoppar gärna över lidandet och går direkt till uppståndelsen och färgade påskägg.

Jesus kämpar i Getsemane, svettas blod – som en mycket stressad eller ångestdrabbad mänska i verkligheten kan göra. Hans efterföljare sover för de är trötta. Ensam kämpar han och ber att Guds vilja ska ske, inte hans – som han lärt oss be i bönen Fader vår, och snart förråds han av Judas som haft så svårt att välja mellan det andliga och pengarna. Det smärtar, att bli kysst av en nära som förråder, att få rosor av en make som varit otrogen, att väljas bort av vännen.

Så fästs törnekronan på Jesus, och taggarna går in i huvudet. Han förnedras, man spottar på honom, slår och piskar. Ryggen är sönder av pisksnärten. Han bär sitt kors tills han inte orkar mer, men orkar ändå stanna upp vid en kvinna på vägen till Golgata och lyssna på henne, se henne i ögonen. Hur ser de ögonen ut? Hur ser blicken ut på en mänska som älskar mig så mycket att han dör för mig?

På korset spikas han fast. Då vänder de flesta bort blicken i Jesusfilmerna. Men i verkligheten vände en del kanske också bort sin blick för att Jesus korsfästes naken. Förnedringens väg gick han, som vi sjunger i våra psalmer.

Innan han dog var han mån om att hans mamma skulle bli omskött av lärjungen Johannes och just innan sa han: Förlåt dem för de vet inte vad de gör.

Vet vi vad vi gör när vi struntar i Jesu verk?

Hur det är att vinna kampen i dödsriket under några dygn kan ingen föreställa sig. Men vi ser världens ondska och förstår att det inte är en lättvindig uppgift att gå emot all världens mörka krafter. Det gjorde Jesus för oss för att vi sku få gå fria.

Tack, Jesus. Tack för din smärta och din uppståndelse. Tack för glädjen att vara älskad och fri. Tillkomme ditt rike.

Samhället är i ständig förändring och vi lever i en omvälvande tid. Vi tampas med frågor om vad det betyder att vara människa i ett samhälle där inbesparingar, snabb teknologisk utveckling och ökade sociala klyftor skapar isolering och utanförskap. Det är särskilt påtagligt bland äldre, där världen utanför ofta upplevs alltmer fråmmande och distanserad.

I arbetet som diakon handlar det ofta om att se den människa som inte annars syns – den som sitter ensam i sitt hem, den som saknar sammanhang, den som redan förlorat sina vänner på grund av hög ålder och den som upplever att världen utanför är alltmer otillgänglig.

Ensamheten bland äldre har blivit en av vår tids stora utmaningar. I samhället pratas det mycket om innovationer och framsteg – vilket är bra – men just nu känns det som om vi missat att ta hand om de mest sårbara i vårt samhälle. Många äldre känner sig bortglömda, som om deras erfarenheter inte längre är viktiga och som om de inte längre har något att bidra med.

I det diakonala arbetet möter jag dem. Då handlar det mycket om att lyssna och skapa en plats för en gemenskap där nödvändigtvis inte problemen behöver lösas, utan närvaron och empatin blir det viktigaste. Diakoni betyder ofta konkret och praktisk hjälp, men väldigt ofta också bekräftelse, tröst, stunder av att dela känslor och inte minst av att förmedla hopp.

En annan aspekt av dagens utmaningar är den teknologiska utvecklingen som både är en välsignelse och en frustration för äldre människor. Det finns otrolig potential i teknik för att förbättra livskvaliteten, men för många äldre är dessa verktyg mer ett hinder än en hjälp. Äldre som inte vuxit upp med den digitala världen kan känna sig totalt utanför när kommunikation, information och till och med vård övergår till digitala system. Ibland blir diakonens arbete också att vara brobyggare mellan den ädre och den nya, ofta skrämmande världen av skärmar, pekpattor och appar. Den nya tekniken i all ära, men den kan aldrig ersätta den mänskliga kontakten.

De strukturella problemen som idag påverkar äldreomsorgen, på grund av bland annat inbesparingar, gör att man ofta känner sig maktlös. Men då vill jag tänka att jag som diakon kan bidra till att ge människor värdighet och gemenskap – oavsett omständigheterna. Sitta ner och lyssna, erbjuda en trygg plats för samtal eller bön, skapa en mötespunkt utgående från den isolerade individens livssituation.

Vi som lever ett aktivt liv i samhället har ansvar för att skapa strukturer som ger de äldre den värdighet och det stöd de förtjänar. Det handlar inte enbart om ett diakonalt arbete – det handlar också om politiska beslut, om vård, om tillgång till hjälp och om ett samhälle där ingen lämnas utanför. En utmaning vi inte kan ignorera.