Att vara diakon i en församling och jobba mycket bland äldre är en rikedom, men det innebär också att ständigt röra sig nära livets sköra gränser. I själavården bland äldre märks det särskilt tydligt. Många av dem jag möter har redan levt ett långt liv och för flera är kroppen och orken på väg att ta slut. Ibland också livslusten. Ofta finns där erfarenheter och berättelser som den äldre behöver få dela. Många glädjeämnen, men även svåra upplevelser som satt djupa spår och som mer och mer upptar den äldres tankar och som behöver uttalas.

Att stiga in i deras liv, via hembesök eller på ett vårdhem, är alltid ett privilegium - men också en påminnelse om att mötet kan vara det sista. Man vet aldrig riktigt vad som väntar bakom dörren. Det kan vara en varm famn av igenkännande och glädje - "så roligt att du kom, jag har väntat så på dig" eller ett tungt rum fyllt av sorg, oro eller ensamhet där jag möts av en blick som säger "hjälp mig, jag känner mig rädd"

Samtalet kan handla om små vardagliga ting, om barn och barnbarn, om sjukdomar eller om en rädsla inför döden. Ofta är det just blandningen av det lilla och det stora som gör själavården så mänsklig och äkta. Men oavsett ämne känns det alltid viktigt att vara helt närvarande och lyssna på riktigt.

Ibland är det svårt att gå. Att hantera dessa situationer kräver ett inre förhållningssätt. Ett enkelt "Gud välsigne dig" eller "jag skall komma ihåg dig i bön" innan jag säger hej då. Ofta ber vi den bekanta "Herrens välsignelse" innan jag går. En hand på axeln eller en varm kram, som kan bli det sista avtrycket i en människas liv. Att inte spara på värmen och omsorgen.

Ibland kommer tanken - var detta vårt sista samtal? Var det här den sista gången vi bad tillsammans? Ibland kan jag bära med mig en känsla av otillräcklighet - borde jag ha sagt mer, stannat längre, formulerat bönen på något annat sätt?

När beskedet sedan kommer - kanske genom ett telefonsamtal, via en församlingsbo eller ibland först då jag läser dödsannonsen i tidningen - känns det ibland som en liten stöt i hjärtat. "Var det verkligen sista gången jag såg henne eller honom? Jag trodde vi skulle ses igen." Det blir en påminnelse om livets oförutsägbarhet och om hur bräcklig vår tillvaro är. Samtidigt känner jag tacksamhet över att ha fått dela något viktigt med just den personen.

Det här människonära arbetet innebär också att jag som diakon behöver vårda mig själv. När människor jag följer nära i vardagen dör, kan sorgen också sätta sig i min egen kropp. Därför är det viktigt att ha kolleger att dela erfarenheter med, att själv få ta emot själavård eller arbetshandledning. Vi diakoner kan behöva hjälp med att inte fastna i skuldkänslor eller i den tunga sidan av arbetet, utan istället se det fina och rentav heliga i att ha fått vara en del av någons sista tid.

Själavård och hembesök bland äldre lär mig ständigt något nytt om livet. Det lär mig att ta vara på ögonblicket, att inte skjuta upp det viktiga, att våga tala om döden men också om hoppet. Framför allt påminns jag om att varje möte har ett värde i sig - oavsett om det blir det sista eller bara ett steg på vägen. Jag får vara närvarande i stunden, möta männsikan där och då, med respekt, kärlek och ett lyssnande hjärta. Det är ofta nog.

Kanske är det just i detta spänningsfält, mellan slutskede och evigheten, som själavården blir allra mest meningsfull.

Vi diakoniarbetare ser hur det psykiska illamåendet har ökat till följd av regeringens besparingar – besparingar som slår hårdast mot dem som redan har det sämre ställt. Samtidigt ser vi hur olika hjälptjänster inom den förebyggande psykiatriska vården har minskat. Det är en kombination som inte är hållbar.

Självdestruktivitet är något vi diakoniarbetare
möter hos personer vi träffar under våra arbetsår – antingen direkt eller indirekt.

Självdestruktivitet är något vi diakoniarbetare möter hos personer vi träffar under våra arbetsår – antingen direkt eller indirekt. Då gäller det att lägga undan allt annat och koncentrera sig helt på det som personen har på hjärtat. Något så tungt eller svårt att det kan kännas som att det inte finns någon orsak att leva längre.

Det viktigaste är att lyssna – och att visa att det inte finns något som man inte kan tala om hos oss.

Vad kan en diakoniarbetare göra i en sådan situation? Jo – lyssna, lyssna och lyssna. Och därefter berätta att personen inte är ensam i det som hen går igenom. Vi kan berätta om möjligheten till själavårdssamtal, om det är något personen upplever som ett möjligt stöd, och att det finns mångsidig hjälp vi tillsammans kan ta kontakt med. Men det viktigaste är att lyssna – och att visa att det inte finns något som man inte kan tala om hos oss. Att det finns hopp, och att vi kan lita på hoppet tillsammans.

Det räcker inte att bara fråga hur någon mår, om man inte stannar upp och verkligen lyssnar.

Ofta sägs det att det räcker att fråga hur det står till. Att en sådan fråga kan bryta en självdestruktiv tankecirkel. Det är en bra början – men det räcker inte att bara fråga hur någon mår, om man inte stannar upp och verkligen lyssnar. Om man inte är närvarande och vågar möta mörkret tillsammans. Och ibland räcker faktiskt ingenting till. Även om man har gjort allt som står i ens makt för att ge stöd. Då kan du ändå vara säker på att den du försökt hjälpa har vetat att hen är viktig – och att du har gjort det du kunnat.

Forskning visar att det inte ökar risken för självmord att fråga rakt ut om suicidala tankar. Tvärtom. I stället för att bara fråga hur det är, kan man säga att man är orolig för hur den andra mår – och fråga direkt om hen har tankar på att ta sitt liv.

Alla kan göra något
– men det största ansvaret ligger hos samhällets strukturer och i bristen på förebyggande tjänster.

Det som däremot med säkerhet påverkar negativt, är när det ständigt skärs ner på former av psykosocialt och förebyggande stöd. Det försämrar människors mående, utan tvekan. Ingen enskild närstående, ingen församling och ingen förening kan bära hela ansvaret för att förebygga suicidalitet. Alla kan göra något – men det största ansvaret ligger hos samhällets strukturer och i bristen på förebyggande tjänster. Beslutsfattare har möjlighet att välja: att värna om människoliv genom att ge resurser – eller att dra ner. Det handlar om vilken värdegrund som finns bakom besluten. Det är något vi diakoniarbetare lyfter i vårt påverkansarbete.

Till dig som har självdestruktiva tankar vill jag säga: Ge inte upp hoppet. Det finns stöd – och vi diakoniarbetare finns här för dig.

Och till dig som är närstående, som förlorat någon nära: Det är inte ditt fel. Det finns både professionellt och medmänskligt stöd också för dig.

Vare sig du själv kämpar eller är nära någon som gör det
– bli inte ensam.

Vare sig du själv kämpar eller är nära någon som gör det – bli inte ensam. Ring. Skriv. Kom och träffa oss. Vi frågar hur det står till – och sen lyssnar vi. Och vi finns kvar.

Jag trodde att jag har dragits till tysta retreater och stillhet i andliga tecken först i ganska mogen ålder, men så var det tydligen inte alls. I somras städade jag bland brev och anteckningar med mera från mina första årtionden, till min stora förvåning hittade jag från min tonårstid flera utklippta artiklar som handlade om stillhet och tystnad i en andlig kontext.

Bl.a. har jag sommaren 1995 klippt ut en Österbottningen-artikel om karmelitmunken Wilfrid Stinissens tankar om tystnad, andlighet och helighet. Medan jag då för länge sedan sommarjobbade i Sibeliusmuseets ärevördiga arkiv med uppgiften att läsa alla finlandssvenska dagstidningar för att arkivera allt om musik klippte jag alltså mellan varven ut också annat än konsertrecensioner, musikerintervjuer och festivalartiklar.

Den där intervjun med Stinissen är gjord under ett besök på retreatgården Snoan. På bilden sitter han i den blommiga verandasoffan som ännu idag står på samma ställe. Då för trettio år sedan hade jag aldrig hört om andliga retreater, jag anade nog inte heller att jag själv många år senare skulle komma till Snoan och sitta i samma blommiga soffa.

Ungefär tio år sedan deltog jag i min första tysta retreat på Senaps i Åbo, något år senare anmälde jag mig första gången till en Snoan-retreat. Senare fick jag förtroendet att vara husfolk på en retreat i min hemförsamling, jag kände mig kallad och inspirerad till fortsättning. Tänk att få tjäna både medmänniskor och Gud genom något så vardagligt och vackert som att sätta eld i bastun, gör det fint i rummen, välja musik för måltiderna eller att leda tidebön!

Här om året fick jag under en lunchträff frågan varför jag inte leder retreater?! Jag fnissade överrumplat till och blev ganska ställd. Jag hade sådan respekt för hurdan en god retreat kan vara och hur den kan göras på ett klokt och öppet sätt att jag först inte alls såg mig själv i retreatledarens roll. Husfolkssysslorna kändes som min grej. Inför ledarskapet kände jag mig kort i rocken, ödmjuk och blyg. Men när jag umgicks mera med tanken insåg jag att jag faktiskt kände en iver att bidra till goda retreatdagar också utanför det rent praktiska.

Och så kom det sig att jag förra vintern var en av elva präster, diakoner och lekmän som på Snoan gick en retreatledarkurs ordnad av Borgå stift. Elva personer med olika personligheter, olika bakgrund och olika sätt att närma sig och formulera tro, tänk att vi alla på våra respektive håll i retreaten får möjliggöra stunder av vila, fördjupning och Gudsmöten. Under kursen sades att retreatledaren är som husfolk åt Jesus – vilken gåva att få vara det!

Minns ni Matteusevangeliets (21: 12-17) beskrivning av hur Jesus går in i templet och driver ut alla som sålt och köpt där, hur han välter bord och stolar och uttrycker sin frustration över att hans bönehus reducerats till ett rövarnäste?

Också en diakoniarbetare kan bli arg. Ofta kommer sig reaktionen av att man upplever kontrollförlust, men lika ofta av att man stöter på orättvisor, som man kanske redan ansträngt sig för att åtgärda. När de mest utsatta far illa kan man bli ännu argare, inte minst om utsattheten är resultatet av de aktuella nedskärningarna i socialskyddet eller någon form av myndighetsslarv.

Det har hänt att jag funderat kring min lämplighet som diakoniarbetare. Jag saknar ibland det tålamod som diakoner brukar ha – den själavårdande förankringen, den trygga förvissningen om nådens gränslöshet. I sin bok How We Learn to Be Brave lyfter Washingtonbiskopen Mariann Budde fram den tålmodiga uthålligheten som en dygd – och understryker att hon själv tvingats träna upp den förmågan eftersom den i hennes fall inte var medfödd. Budde betonar samtidigt kopplingen mellan tålamod och mod – ”perseverance is the hidden virtue of every courageous life”.

Också i empati kan man träna sig, genom att välja kloka förebilder, och genom att (försöka) utföra goda handlingar. Martina Rudeklint, svensk bloggare och församlingsanställd, framhåller i en text att den ”heliga vreden” för med sig positiv handlingskraft. Om vi stuvar undan mindre trevliga känslouttryck kan vi inte heller leva helhjärtade liv. Så var ju egentligen också fallet med Jesus i templet – han fortsatte att bota dem som behövde botas efter sitt härjande med bord och stolar, blev hyllad av barnen, och fick sedan i sin tur hantera de skriftlärdas ilska. Kanske behöver vi ibland tillåta oss häftigare känslouttryck, så länge de fyller något slags vettig funktion och så länge de banar väg för förändring? Så länge vi inte glömmer kopplingen mellan mod och tålamod.

Häromdagen framhöll min diakonkollega att jag i en krävande arbetssituation hade varit beundransvärt tålmodig. Hon såg förvånad ut när jag framhöll att jag lärt mig - av henne.

Förra veckan deltog jag i ett skrivarseminarium. En av uppgifterna var att skriva ner tre av mina sämsta sidor (och sedan vända dem till något positivt i några meningar). Det var litet oklart för mig om det gällde min karaktär och mitt sätt vara och leva eller om det gällde områden i mitt liv där jag totalt saknar begåvning och kompetens. Gällde det mitt humör eller min oförmåga att orientera mig och veta skillnad på väst och öst osv? Så jag knåpade ihop lite av vardera.

Temat kom upp igen, men på ett annat sätt i söndagens högmässa. Här var nyckelordet självprövning eller självrannsakan. Nu förstod jag vad det gällde. Här i bänken i kyrkan handlar det inte om vad jag är bra på eller dålig på. Det handlar om om jag har något att bekänna. Hur känns samvetet? Hurdan har jag varit mot min man, mitt barn, min granne, mig själv? Vill kanske Gud påminna mig om något? Hur mår jag?

Att få komma till Gud med synd, med misslyckanden är en förmån. Bibeln talar om en kärleksfull Gud, en rättvis, en nåderik. Bibeln låter oss förstå att vi får komma som vi är, inte konstlat, inga undanflykter, inget dolt. Vi är älskade och vi ska bekänna det som inte står rätt till i våra liv så att Jesus kan rena oss.

Det är inte lätt att bekänna något tokigt för någon som inte älskar oss, men så är inte fallet med Bibelns Gud. Han älskar ju oss.

Vi får närma oss Gud sådana som vi är. Vi är älskade, men allt vi gör får inte godkänt. Ibland har vi svårt att se skillnaden på att vara och göra fel. Inför helig Gud är skillnaden helt avgörande.

Att få pröva mitt eget hjärta i en kyrksal eller i mitt sovrum är en stor sak. En väldig förmån. En obegriplighet att jag på ett ögonblick går från mörker till ljus, från botten till glädje. Bara vår Herre kan göra sådant.

Psalmisten David utropar i psalm 51: Gud, var mig nådig efter din godhet, utplåna mina överträdelser efter din stora barmhärtighet. [] Du har ju behag till sanning i hjärtegrunden, så lär mig då vishet i mitt innersta. Rena mig med isop, så att jag blir ren, två mig, så att jag blir vitare än snö. [] Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta.