På utfärd i hemknutarna

dagsutflykt.

Jag hade aldrig hört talas om Svartholmen men plötsligt befann jag mig ombord på en färja och gjorde en spontan resa ut till havs.

27.6.2019 kl. 00:01

Efter femton minuters båttur glider vi sakta in mot bryggan. Det är lördagseftermiddag och jag och mina vänner är på väg till Svartholmen, som ingen av oss tidigare besökt. Innan en av mina kollegor tipsade om ön hade jag ingen aning om att den fanns. Så jag tog med mig mina lika ovetande vänner på en spontan resa till havs.
I gassande solsken kliver vi av båten och börjar vandra längs vägen som leder upp till huvudbyggnaden. Fem minuter senare sitter vi vid caféets uteservering och smuttar på varsin kaffe med havremjölk. En av oss har köpt en kall läsk och en annan mumsar på en nygräddad kanelbulle (den största jag sett).
Framför oss breder en stor och grön gräsmatta ut sig. Gräsmattan går över i en sandstrand som sträcker ut sig till havet. Några barn springer glatt i vattnet för att sedan fortsätta leken i sanden. Maria, mamma till ett av barnen, sitter på en bänk vid stranden.
– Vi har varit här några gånger tidigare. Det är ett bra ställe eftersom det är nära stan och det finns många aktiviteter för barnen, säger hon.
Maria har kommit till Svartholmen med sina väninnor och deras barn. I dag är de fyra mammor och tre barn. Två av mammorna har gått en bit bort för att testa fiskelyckan, medan Maria håller ett öga på barnen som leker på stranden.
– Vi är alla singelmammor som har stöd av varandra.


Höns, kaniner och fiske
Jag och mina vänner vandrar vidare för att titta på djuren som vi kunde skymta från uteserveringen. I en bur hittar vi några hönor och en tupp – i en annan en fullvuxen kanin och närmare ett dussin små kaninungar.
Genom att någorlunda smidigt passera Kanadagässen och deras ungar, utan att få de arg-
sinta mammorna efter oss, tar vi oss ut till en annan ö. Till den kommer man genom att korsa en smal bro från huvudön. På nämnda bro står Marias vänner och fiskar. I ett vitt ämbar med vatten simmar tre små fiskar omkring. Det verkar som om det nappar bra i dag.


En stunds vila
Efter att vi utforskat den mindre ön går vi vidare runt huvudön, via kapellet, bryggan där vi steg i land, grillplatsen och upp till caféet igen. Ur högtalarna hörs en röst som ber om gästernas uppmärksamhet:
– Den sista båten går klockan 18.00!
Vi har ännu 45 minuter kvar till avfärd så vi sätter oss ner för en eftermiddagsfika. Maria och barnen befinner sig fortfarande vid stranden.
– Livet är svårt men här är det enkelt att vara i lugn och ro, säger hon.
Vi kan inte annat än hålla med. Vi har alla saker vi kämpar med. Nytt jobb, skolarbete som hopar sig och bröllopsplanering för en dag som i hastig takt närmar sig. Men på Svartholmen får vi en liten stunds vila. Det är som om tiden står stilla. Först när högtalaren tutar ut information om båttidtabellerna blir vi påminda om världen utanför ön.

Louise Häggström är informatör i Johannes församling.

Svartholmen

  • Svartholmen är en ö som ägs av kyrkan i Helsingfors och vem som helst är välkommen dit.
  • Båten ut till ön går från Sandstrandsvägen 5 och kostar fyra euro tur och retur. Barn under 10 år åker gratis.
  • Ön är öppen från 4 juni till 11 augusti, från tisdag till söndag varje vecka.
  • Det finns ett kapell där det dagligen ordnas andakter eller mässor.
  • På ön finns även lunchservering och ett café där man kan köpa kaffe och tilltugg, ön är även hem för djur som kaniner, hönor och får. Badmöjligheter finns och en grillplats som är öppen för alla. Mera info på mustasaarentoimintakeskus.fi
Louise Häggström



Människa. "Jag vill vara tillgänglig för församlingarna i stiftet och hoppas att tröskeln att ta kontakt med mig i frågor som berör arbetshälsa ska vara låg" 16.1.2009 kl. 00:00

Människa. Dagens skörtar beskylls för att ha utvecklat en tradition som ger dem rätt att släppa på tyglarna och ta sig friheter som man inte godkänner inom andra traditioner. 15.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. I mitten av mars inleds kandidatnomineringen i biskopsvalet. Kyrkpressens läsare tycker till om kandidater. 15.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. ”För oss samman” är temat för den ekumeniska böneveckan 18–25 januari. 15.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. I dag inleds Finlands största resemässa i Helsingfors. Också kyrkan är med och präst finns på plats under hela mässan. 15.1.2009 kl. 00:00

Människa. Gustav Björkstrand besöker Rom och Vatikanen under den ekumeniska böneveckan. 14.1.2009 kl. 00:00

Samhälle. Ett par tusen demonstranter slöt upp i Helsingfors centrum i går kväll för att uttrycka sitt stöd för Israel. 14.1.2009 kl. 00:00

Insändare.   "Kärleksbevis till att fylla ett hjärta till bredden... är orsak nog, att dö för denna sång!" brukade texten lyda i en av de lovsånger vi sjöng på ungdomssamlingarna. För mig förblir kärlek ett diffust tema. Otaliga gånger talas om kärlek i Bibeln, men hur ska denna kärlek komma till sin rätt i vardagen? Vad innebär kärlek? Är det att överse med någons felsteg? Att avstå från att klämma åt någon som man, mänskligt sett, skulle ha all rätt att klämma åt? Kärlek är, enligt mig, i första hand att ha en "kaveris" attityd En kaveri är ju i regel beredd att överse med, eller i varje fall förstå, ens brister och felsteg - om det är en bra kaveri, vill säga. För numera väcker, av någon anledning, ordet "kärleksbevis" en motvilja i mig. Kärleken ska väl vara tydlig och läkande nog i sitt uttryck såsom den är?  Inte ska den väl behöva "bevisas?" Men som så många andra lovsånger, är sången jag ovan reciterar överdriven och dramatisk. Att "dö för denna sång" har säkert varit avsett att låta som någonting underbart. Men jag kan inte annat än uppfatta det som ett krav. Någonting motbjudande. Vad som för mig är orsak att dö för någonting överhuvudtaget, önskar jag själv få definiera - om det nu går så långt att det valet blir aktuellt. Lovsångerna kan nämligen inte infånga mitt hjärtas hemliga längtan. För till vad nyttar ett "kärleksbevis", om så uttryckt i en sång, som man måste vara beredd att, symboliskt eller verkligt, "dö", för? Jag önskar möta en Gud som vill vara mig nära här i livet. Inte enbart i dödens sken, eller i vanmaktens. En Gud som inte avkräver mig lojalitetsbevis i någon form, utan som räknar med mig för att Han i så fall känner mig. 14.1.2009 kl. 00:00

Insändare.  "Kärleksbevis till att fylla ett hjärta till bredden... är orsak nog, att dö för denna sång!" brukade texten lyda i en av de lovsånger vi sjöng på ungdomssamlingarna. För mig förblir kärlek ett diffust tema. Otaliga gånger talas om kärlek i Bibeln, men hur ska denna kärlek komma till sin rätt i vardagen? Vad innebär kärlek? Är det att överse med någons felsteg? Att avstå från att klämma åt någon som man, mänskligt sett, skulle ha all rätt att klämma åt? Kärlek är, enligt mig, i första hand att ha en "kaveris" attityd En kaveri är ju i regel beredd att överse med, eller i varje fall förstå, ens brister och felsteg - om det är en bra kaveri, vill säga.För numera väcker, av någon anledning, ordet "kärleksbevis" en motvilja i mig. Kärleken ska väl vara tydlig och läkande nog i sitt uttryck såsom den är?  Inte ska den väl behöva "bevisas?" Men som så många andra lovsånger, är sången jag ovan reciterar överdriven och dramatisk. Att "dö för denna sång" har säkert varit avsett att låta som någonting underbart. Men jag kan inte annat än uppfatta det som ett krav. Någonting motbjudande. Vad som för mig är orsak att dö för någonting överhuvudtaget, önskar jag själv få definiera - om det nu går så långt att det valet blir aktuellt. Lovsångerna kan nämligen inte infånga mitt hjärtas hemliga längtan. För till vad nyttar ett "kärleksbevis", om så uttryckt i en sång, som man måste vara beredd att, symboliskt eller verkligt, "dö", för? Jag önskar möta en Gud som vill vara mig nära här i livet. Inte enbart i dödens sken, eller i vanmaktens. En Gud som inte avkräver mig lojalitetsbevis i någon form, utan som räknar med mig för att Han i så fall känner mig. 14.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. Lastenkirkko.fi vänder sig till barn i förskole- och lågstadieålder. 13.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. Kyrkpressens webbesökare har fått svara på frågan om de brukar bikta sig. 13.1.2009 kl. 00:00

Ledare. Från första dagen har staten Israels existens varit hotad. 15.1.2009 kl. 00:00

Kerstin Haldin-Rönn. Jag skalar potatis som får ångkoka medan jag steker upptinade gäddfiléer. 15.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. Varför saknar förtroendeorganen i Väståbolands församling representation från skärgårdsförsamlingarna? 13.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. – I det stora hela mår kyrkomusiken och musikerna bra, säger stiftsekreterare Jan Hellberg som ledde kyrkomusikdagarna. 12.1.2009 kl. 00:00

Livshållning. "Under den senaste veckan har jag ändå ställt mig frågan om jag ibland ger för stort rum åt ett negativt tänkande." 26.4.2018 kl. 00:00

Välbesökt. God mat, ett femtiotal deltagare, och en intressant livshistoria. Så kan en kvinnobrunch se ut. 26.4.2018 kl. 00:00

musik. Niels Burgmann är nyanställd i Matteus församling. 26.4.2018 kl. 00:00

Jäkt. Morgonandakter och middagsböner – hinner man med sådant mitt i vardagen? Och gör det någon skillnad? 26.4.2018 kl. 00:00

Strukturer. Det behövs administrativa förändringar för att klara ekonomin och rekryteringen av arbetskraft. 23.4.2018 kl. 11:02