Varje dag avslutas med att Leif läser en andakt för Gita.

Kärleken bär allt, tror allt, hoppas allt

demens.

För fyra år sedan förändrades Gita och Leif Lindgrens liv när Gita fick diagnosen pannlobsdemens.

8.2.2019 kl. 13:12

Morgon i Dalsbruk. I det gula huset på Honolulugränd går Leif ”Lefa” Lindgren in i det som förr var en del av vardagsrummet men som nu upptas av en dubbelsäng. I den ligger hans fru Gita och sover.
– Godmorgon, dags att stiga upp! säger han och böjer sig över sängen.

Hon öppnar ögonen, de ler mot varandra. Varsamt får han upp henne i sittande ställning, sedan stiger hon upp. De står länge och kramas. Sedan går de på toaletten och byter blöja.
Morgongröt. Gita äter alltid sin med hallonsoppa och Leif sin med blåbärssoppa. Han rör om i hennes gröt och för skeden till hennes läppar. Hon gapar. Ibland tvekar hon. Då går det att få igång ätandet genom att växla om till en klunk saft.

– I fjol hade vi en period då Gita inte ville äta. Varje måltid kunde ta timmar. Jag höll på att bli galen, säger han.
Han pratar, hon ler. Jo! säger hon, med eftertryck. Och ibland något annat, något som har precis rätt tonfall och intensitet men som ingen av oss kan tyda.

Gita och Leif träffades på Frälsningsarméns Tempelkår i Helsingfors. Först var de med i scoutverksamheten, senare i horn- och strängmusikkåren. Gitas första minne av Leif var när de skulle gå in i scoutlokalen och Leif inte höll upp dörren för henne utan gick först och lät den slå igen precis framför henne. Vilken ohövlig pojke!

– Hon sparkade mig med sin träsko. Jag har fortfarande ett märke på benet, skrattar han.
De fortsatte träffas tillsammans med andra ungdomar: på gudstjänster, läger och samlingar.
En sommar hade Gita jobbat i Österrike och fått paratyfus. Hon låg på Aurora sjukhus, och Leif hade kort väg att besöka henne efter gymnastiklektionen. Så han gick dit en gång i veckan och pratade bort en stund.
Egentligen är han rätt trevlig, tänkte hon.

Efter en samling fick han ingivelsen att lägga armen om hennes axlar. Hon lät den ligga kvar.
Han var sjutton, hon skulle strax fylla nitton. Sedan dess har de varit tillsammans.

Hösten 2014 gick Gita på minnesundersökning. Både Leif och barnen hade under en längre tid tyckt att hon tidvis hade problem med närminnet.

Leif bokade tid och körde Gita till hälsocentralen utan att berätta för henne vad det handlade om – han visste att det skulle göra henne rasande. Han satt utanför och undrade vem som skulle komma ut först, sköterskan eller Gita – och på vilket humör. När Gita kom ut var hon glad – tyvärr var resultaten från undersökningen inte lika muntra.

Den första undersökningen ledde till en ny minnesundersökning, och sedan till magnetröntgen i Åbo.
Det var en bekymrad läkare som rapporterade om fynden.
– Han sa att han var förvånad. Man hade hittat hundratals brustna mikroblodkärl.
Gita fick diagnosen frontallobsdemens, eller pannlobsdemens. Det är en form av demens som leder till att nervcellerna i hjärnans främre delar förtvinar. Personligheten, och hur man fungerar i sociala sammanhang, påverkas. Man får svårt att uttrycka sig språkligt, omdömet sviktar.

Gita var sur och arg över diagnosen.
Senare den hösten var läget förtvivlat. Livet därhemma var en enda kamp, Gita var rastlös, arg och verbalt aggressiv. Leif gick till hälsocentralen och sa att nu orkar han inte mer, och Gita fick plats på en psykiatrisk avdelning i Halikko.
”Det här är inte rätt plats för henne”, sa de på mentalsjukhuset.
”Men det är rätt plats för oss just nu”, sa han.

När han körde henne dit berättade han inte vart de skulle. När han kom hem igen – ensam – bytte han lakan och frågade sig om hon någonsin skulle komma hem igen.
– Den kvällen grät jag som jag aldrig gråtit i hela mitt liv.

På programmet idag: att tömma diskmaskinens besticklåda. De ställer sig bredvid varandra vid kökslådan.
– Det där är en liten sked. Den ska dit. Och det där är en stor. Så där. Och en liten. Dit ska den!
Det skulle givetvis gå snabbare, säger han, att göra det själv. Men det är viktigt att Gita är aktiv, ens på något sätt.

Varje kväll läser de en text ur Erik Vikströms andaktsbok Min bön. När de kommer till slutet börjar de från början igen. Nu är de på femte varvet.
– Jag kallar det ”femte årgången”, ler Leif.

Hans tro, säger han, är inte tillräckligt stark för att han ska be att Gita ska bli frisk.
– Det ryms inte i mina tankebanor. Om jag ber för något ber jag att jag själv får vara frisk och ta hand om Gita.

Men kanske, tänker han, har Gud en plan också med det här.
– Vår kärlek har aldrig varit så stark som nu. Det är äkta kärlek, helt utan krav. Allt som vi gör är fullt av kärlek. När vi stiger upp och hon lutar sitt huvud mot mig känner jag att det är där hon vill vara. Vi har det mycket bättre än i många andra parförhållanden.

Läs hela artikeln i papperstidningen.

Sofia Torvalds



epidemi. I helgen gör biskop Bo-Göran Åstrand biskopsvisitation i Korsnäs, som planerat – men i mycket avskalad form. – Nu om någonsin ska vi hålla ihop, och jag tänker att tillsammans och med Guds hjälp kommer vi igenom också det här, säger biskopen. 13.3.2020 kl. 10:02

coronaepidemin. Inga resor, inga möten, jobba hemma, rekommenderar Kyrkostyrelsen i anvisningar till församlingarna och stiften med anledning av coronaviruset. 13.3.2020 kl. 09:19

roman. Philip Teir ville skriva en roman han bottnade i, en roman som lyfte känslor som han själv känt. 12.3.2020 kl. 15:38

vikariat. Fyra personer har sökt vikariatet som stiftsdekan i Borgå stift. Stiftsdekanen har det övergripande ansvaret för fortbildning och utbildning i stiftet. 11.3.2020 kl. 14:59

Kyrkpressen. – Vår strategiska tanke har länge varit att gå i den här riktningen – att göra en tidning som är närmare församlingen, säger Hans Boije. 10.3.2020 kl. 17:12

Corona. På grund av Coronaviruset har man från Kyrkostyrelsen skickat ut ett cirkulär där man avråder församlingsanställda från handskakning, uppmanar till god hand- och hosthygien och betonar församlingarnas ansvar att tillhandahålla andlig vård vid krissituationer. 9.3.2020 kl. 11:31

europa. Nordiska kyrkoledare har undertecknat ett uttalande där dom uttrycker sin oro. 10.3.2020 kl. 13:26

Smitta. Inga gemensamma nattvardskalkar, traditionella psalmböcker eller kollekthåvar som går från hand till hand – det är några av de konkreta rekommendationerna från kyrkostyrelsen till församlingarna, för att förhindra spridningen av coronaviruset. 10.3.2020 kl. 10:39

ekofasta. "Jag förstod att jag lärt mig något annat utöver namnet på spännande nya veganprodukter: nämligen uppskattning." 11.3.2020 kl. 00:01

kyrkoherdeinstallation. Replots församling fick på söndagen ny kyrkoherde då Camilla Svevar installerades i tjänst. En välfylld kyrka hälsade den nya herden välkommen, som samtidigt skrev historia då hon är den första kvinnan som blir herde i församlingen. 8.3.2020 kl. 16:13

val. Maria Wikstedt och Malena Björkgren, båda tf. kaplaner i Åbo svenska församling, har sökt kaplanstjänsten i Åbo svenska församling. 6.3.2020 kl. 09:09

Burma. Johan Candelin har fått inbjudan att bli biskop i Myanmar (Burma). Men han vill inte tacka ja förrän polisutredningen om Martyrkyrkans vänners insamlingstillstånd är klar. 2.3.2020 kl. 16:38

konfirmation. Mer än trefjärdedelar av 15-åringarna deltar i konfirmandundervisningen. Sammanlagt 49 000 unga deltog i konfirmandundervisningen. Motsvarande siffror i år var var 48 133. 2.3.2020 kl. 14:06

film. Klaus Härös nya film är en berättelse om tiden strax efter hans mammas död. Livet efter döden är en film där han vill se på huvudpersonerna med värme. 28.2.2020 kl. 10:24

kärlek. Hon var en ung nunnenovis. Han var en abbot, ledare för munkarna i ett kloster. De möttes inom ramen för ett osannolikt projekt och påbörjade en 
lika osannolik resa. De förälskade sig i varandra, lämnade sina kloster och gifte sig fyra år senare. 27.2.2020 kl. 12:27

rasism. Recenserade presidentfrun Jenni Haukios memoarbok som ”förvånansvärt smal” i invandrarfrågan. 30.11.-0001 kl. 00:00

rasism. Integreringen av utlandsfödda i arbetslivet har förbättrats i Finland, men den rasistiska retoriken och den strukturella rasimen frodas. – Jag ger 200 procent för att bidra till samhället, men debatten just nu får mig att känna mig som en exotisk utlänning, säger Emmanuel Acquah. 9.8.2023 kl. 14:26

BÖN. De träffades vid en lärjungaskola. Idag har de fem barn och har precis flyttat från Finland till Australien. Hur lever man ett familjeliv där allt går på Jesus villkor? 3.8.2023 kl. 11:18

KRISTEN MYSTIK. Vad ska jag göra av känslan av meningslöshet och rastlöshet? Hur ska jag stå ut med rädslan för att förlora dem jag älskar? Ibland vill man ställa sina tyngsta frågor till någon riktigt vis människa. 28.7.2023 kl. 15:53

ETT GOTT RÅD. Pastorn Stefan Löv är i dag en 52-årig man med varm utstrålning och perspektiv på livet, men sitt 20-åriga jag beskriver han som en ruggigt vilsen själ. 27.7.2023 kl. 15:25