Mörker.

I mörkret låter han sig finnas

Påsk. Karnevalstämningen har avtagit och det är mörkt trots att det bara är eftermiddag. Förhänget i templet rämnar.
6.4.2012 kl. 15:00
Det är mörkt. Klockan är tre på eftermiddagen men ändå är det beckmörkt. Solförmörkelsen har redan hållit på i tre timmar och den visar inga tecken på att avta.
Tre timmar tidigare var det karnevalstämning utanför staden. Alla var där. Både de som hörde till innegänget och de som inte gjorde det. Hela stadens befolkning var där tillsammans med stadens ledning och alla prästerna. Tre män skulle avrättas på det mest förnedrande sätt man kände till, genom att bli korsfästa. Två förbrytare och en som var dömd för att han påstod sig vara Guds son.
Men den uppsluppna stämningen avtog i takt med att det blev allt mörkare. Då solen inte längre värmde blev det också kallare och folket svepte sina mantlar tätare omkring sig. Man började skruva på sig oroligt: vad var det egentligen som hände? Det var inte lika roligt längre. De yngsta barnen började gråta och man började sakta söka sig hemåt fast männen på korsen fortfarande var vid liv. Folket lämnade tillställningen innan den nått sin kulmen.
Det var en decimerad skara som fanns kvar när klockan närmade sig tre. Soldaterna fick inte lämna sin post, så de stod kvar. Några av vännerna till Jesus, han som dömts för att han påstod sig vara Guds son, stod också i närheten och såg på. Det var bland andra några kvinnor och en ung man som följt honom från Galiléen.
Då ropar Jesus: Eli, Eli lema sabachtani. Vad säger han, undrar folket, ropar han på Elia? Nu ska vi se om Elia kommer och hjälper honom. Och Jesus ropar en gång till med hög röst: Far, i dina händer lämnar jag min ande. Och när han sagt det slutar han andas.

Då brister förhänget i templet i två delar, uppifrån ändå ner. Det betyder att vägen till Gud öppnar sig. Marken skakar och klipporna rämnar. Gravar öppnar sig och många döda vaknar till liv igen och går in i staden. Det är en underdrift att säga att de som är ögonvittnen till denna mörka stund är rädda.
Men i detta kaos står en man, en romersk officer, som ser det som sker. När han ser allt går det upp för honom att Jesus, mannen vars död han nyss bevittnat, är Guds son. Officerens reaktion är fascinerande: han prisar Gud. Han har nyss medverkat till att Guds son blivit oskyldigt avrättad. Och han prisar Gud. Som om han sa: Jag har nyss dödat din son, Gud, all ära till dig. Det är nog inte den repliken jag skulle använda i den situationen.

Det verkar som om han redan tjuvläst slutet av evangeliet och visste hur det kommer att sluta. Han verkar förstå det som ingen annan förstår i den stunden, Guds räddningsplan. Det förstår inte ens lärjungarna. Åtminstone har officeren en stark tro på att Gud kommer att ställa allt till rätta igen oavsett omständigheterna. Vilket Gud kan.
Jag har svårt att föreställa mig det mörker som härskade över jorden då Jesus dog. Det är bara följa med nyheterna för att vi ska få belägg för att människor försätts i mörker än i dag genom olika katastrofer som drabbar dem på det personliga och det kollektiva planet. Katastrofer som förorsakats av både medmänniskor och naturens krafter. Men skillnaden är ändå den att vi vet hur evangeliet slutar. Vi vet att Jesus uppstod och att han ger oss hopp i vårt mörker. Även om det inte alltid känns så.
Jesus låter sig ofta finnas i våra djupaste mörker och mest hopplösa situationer. Det var ju där den romerska officeren upptäckte honom.

Efter att tsunamin dragit över Indiska oceanen på julannandagen 2004 tog många thailändare som bodde norr om Khao Lak – där de flesta finländarna omkom – sin tillflykt till Gud. Två små nya kyrkor grundades i staden Takuapa och fiskarbyn Nam Kem. Den thailändska pastorn som flyttade till Takuapa för att grunda församlingen där säger att folket upptäckte att Jesus var den som bar när allt annat rämnade.


Följ redaktionens påskvandring i Kyrkpressen 14–15/2012 eller på webben.

Johan Sandberg



KRIGET I UKRAINA. Ryssland hoppades på att skapa ett religiöst inbördeskrig mellan ortodoxa i Ukraina – men misslyckades, säger religionsvetaren Tornike Metreveli i Lund. 5.1.2023 kl. 18:00

KYRKANS UTLANDSHJÄLP. Med 10 miljoner euro insamlat för Ukraina har Kyrkans Utlandshjälp slagit alla tidigare insamlings­rekord. Vid årsskiftet blir Afrikaerfarna Tomi Järvinen chef för hjälporganisationen. 5.1.2023 kl. 14:31

MÅNGKULTUR. Svenska social- och kommunalhögskolan får med Tuomas Martikainen en religionsvetare som ny rektor. Generationer av social­arbetare och journalister har utbildats vid skolan, men i dag arbetar man också med frågor om relationer mellan etniska folkgrupper. 30.12.2022 kl. 14:16

psalmer. Svenska kyrkan fick över 9 000 förslag på nya psalmer när den rikssvenska psalmboken ska förnyas och revideras. 4.1.2023 kl. 11:11

mission. Dennis Svenfelt, tidigare församlingspastor i Pedersöre, blir präst i den lutherska kyrkan i Lettland. I mitten av januari åker han till staden Liepaja för att jobba med en internationell församling där. 3.1.2023 kl. 13:45

BORGÅ STIFT. Borgå stifts jubileumsår inleddes på nyårsdagen. Temat för jubileumsåret är Tillsammanskraft – Mångfald och samarbete. 31.12.2022 kl. 15:12

korsholm. Han är ung, men inga­lunda oerfaren. Benjamin Häggblom ser sina unga år som både en styrka och orsak till eftertanke. 22.12.2022 kl. 14:54

mariehamn. När en cancerdiagnos fick kyrkoherden Mari Puska att känna lättnad över att få vila förstod hon att hon jobbar för mycket. 30.12.2022 kl. 19:02

vanda. Mona Nurmi studerar teologi i Åbo. Ämnet är hisnande med mångfalden av tolkningssätt. Diametralt olika åsikter bland studerande väcker ibland livliga diskussioner. 22.12.2022 kl. 14:40

kvevlax. Att besöka julkyrkan och att umgås med familj och vänner är något av det viktigaste för väldigt många under julen. Det är något som länge var långt ifrån självklart för en del av oss som bor i Korsholm. 22.12.2022 kl. 14:45

kyrkbrand. Den brunna kyrkan i Rautjärvi var ett nytt andligt hem för släkter från Rautjärvi kommuns östra del – som avträddes till Sovjetunionen. 27.12.2022 kl. 13:30

BISKOPENS JULHÄLSNING. Den här vintern ska jag göra något jag aldrig gjort förut. När det blir riktigt kallt kommer jag att ta på mig gröna, stickade sockor. Jag är inte riktigt van vid det. Jag trivs mera i svart. Men de här sockorna är speciella. Jag fick dem av några diakoniarbetare som en hälsning för att kyrkans diakoni fyller 150 år i år. Och grönt är diakonins färg, livets och medmänsklighetens färg. 25.12.2022 kl. 10:00

HJÄLP. En läsare efterlyste fakta om diakoni, vilket passar fint som final på diakonins jubileumsår, och som avstamp för det nya året. Vet du vad som utmärker en diakonal församling och vilka egenskaper en diakoniarbetare inte klarar sig utan? 22.12.2022 kl. 15:13

jesus. – Det finns både en konfirmand och en forskare här uppe, säger Lundprofessorn Dick Harrison och knackar på sitt huvud. Han vill tro och betraktar sig definitivt som en kristen. Som historiker tycker han Bibelns Jesus håller för överraskande mycket källkritik – utom kanske julevangeliet då. 22.12.2022 kl. 10:00

JULTIPS. Som bäst blir julen värme och gemenskap. Som sämst blir den press, jämförelse och ensamhet. 22.12.2022 kl. 19:00

UNGDOMSFRÅGOR. Christer Romberg är ny sakkunnig i ungdomsfrågor, men på fältet är han redan gammal i gemet. 2.9.2024 kl. 17:01

BÖCKER. Christa Mickelsson och Sofia Torvalds är kolleger på Kyrkpressen, men också goda vänner. De är båda bokaktuella i höst. I sina nya böcker avhandlar de hur man reser sig efter ett fall, respektive hur man egentligen ska tas med livssorgen. 1.9.2024 kl. 19:06

fotboll. Borgå stifts lag Ankdammen United var det mest jämställda laget i kyrkans turnering Gloria Patri – men tyvärr räckte det inte ända fram. – Vi kämpade hårt men det var tungt, konstaterar lagledaren Kristian Willis och lagkaptenen Lukas Brenner efter en svettig dag i Vierumäki. 30.8.2024 kl. 17:36

kyrkkaffe. Stämningen på kyrkkaffet är inte alltid hundra procent avslappnad – men det gör ingenting. Vid kaffebordet lär vi oss också att möta människor som inte är som vi eller tycker som vi, skriver Edit Koskinen. 28.8.2024 kl. 16:43

festival. Att retreatgården Snoan fortfarande finns, behövs och verkar, det ska firas den 13–15 september. – Vi ser fram emot en fest med glädje, en fest för vad som varit och för vad Snoan har betytt, säger Kalle Sällström. 28.8.2024 kl. 16:17