skeppet

Skeppet, symbolen för kyrkan. Skeppet som för de troende över orolighetens hav till evighetens hamn. Kampen är stor då det vreda vattnet slår över bogen och vinden drar i tågen. Men Jesus står vid rodret, masten är korset och seglen är tron. Vinden är Anden och Kompassen är Guds ord. Bönen är ankarkättingen som håller fast då hamnen är nådd.

Saknad psalmbok

Kära kobbloggbok.

Idag är det måndag och som en viss serie-katt säger. Jag hatar måndagar. Fast ändå inte. Igår var det brödsöndagen. De kom ett antal till kyrkan. Jag är glad för det. Trots att det inte är några stora skaror som kommer så blir man glad över det lilla. Och Litanian. Vad jag tycker om att sjunga den. Den lyfter hela fastan. Nästan så att man skulle vilja ha två gudstjänster varje söndag, så att man också kunde använda Trishagion. Borde man recitera mera i gudstjänsten, eller skrämmer det bort folk? Jag väntar bara på Långfredagen och dess improperier. Nåja, men igår var det om det andliga och det världsliga brödet. Psalmvalet var enkelt kändes det som, om det var rätt eller fel vet jag inte. Åtminstone ville församlingen sjunga dem igen idag då vi träffades. Kanske ett bra betyg, eller väljer man då för svåra psalmer? Avslutade själviskt med "Ett Kristusbrev till världen". Hade ju gått och sjungit på den hela veckan. Kändes bra att få sjunga den tillsammans med andra. Kanske inte direkt en fastepsalm, men som sändning kanske den passar.

Nåja. Hata måndagar?

Steg upp efter en natt av konstiga drömmar. Kanslitid stod på programmet. Ekonomen kom förbi, så nu har jag träffat hela arbetslaget i församlingen. Trevligt att ha ett ansikte på alla, trots att jag kände till de flesta från förut. Hade passat in och funderat att kansliet skulle vara öppet mellan 9-12 ifall det var någon som ville komma förbi. Stängde som jag lovat klockan tolv och for till butiken. Den var stängd. På dörren stod en lapp att butiken var stängd på måndagar. Jaha. Och jag som hade kollat nätet innan jag bytte ö att butiken nog skulle vara öppen. Men men. (ingen kritik! Mitt fel som inte hade koll!) Hade lovat att föda konfirmanderna med mat, andlig och för magen. Planerat den första konfirmandlektionen dom hade med mig, och det inkluderade matlagning. Vad göra? Absolut tomt i alla förråd. Inte en smula. Nåja.
Pysseldamerna kom klockan ett som det var sagt. Med sig hade de flera sorters kakor. Jag erkände direkt mina problem för dem. Första gången vi sågs, tiggde jag mat. Och vi fick ett "brödunder". Hemma hos dem fanns det bröd och ost och skinka. Och bullar, sockerkaka och pepparkaka blev det kvar från deras fat. Konfirmanderna fick något att äta (och kanske också något andligt). TACK! Man blir så glad när det ordnar sig, trots att det inte finns någon öppen butik, vad jag vet.

Faten blev tomma. Men det var ett gott tecken, att det som samlats in kom till nytta i hungriga konfirmandmagar.

Och psalmboken ja. Röda fanns det inga av, ej heller gröna. Men av den blå! Blev att sjunga psalmer med grova ord idag. Svårt när man är ovan!

Ha en fortsatt bra arbetsvecka!

Helg

Trevlig helg!
Predikan skriven.
Flyttar mig från Jacob till Anna.

"Bröd, bröd, själv du ett bröd är som själarna mättar!" Psalmboken 486 vers 2

Musik och namn

Det finns en sak som har stört mig hela veckan. Eller egentligen flera saker. De är så små att de egentligen inte är något att orda om. Sinni det var det här med namn. I tisdags var det Laila och Leila enligt den finlandssvenska kalendern. Bra så. Inga problem. Men. I den finska kalendern var det Leila och Laila, alltså tvärtom. Och detta har jag gått och grubblat på hela veckan. Varför har just detta fastnat i mig. Det har lagt sig både på näthinnan och på hjärnan. Hoppas med detta inlägg få bort det ur mina tankar. Kanske det kommer tillbaka nästa år den 5.3. Men grattis i efterskott iallafall!

Tydligen är man också underlig om man väljer ett liv utan partner och barn har jag fått lära mig. Jaha, jag har flera gånger funderat på hur jag skulle ha tid med det. Men visst. Man skall väl lära sig det också någongång. Och barn som är födda tidigt på året blir bra på idrott. Aha där fick jag ett svar på den frågan. Därför gillar jag musik bättre än idrott, att utöva iallafall. Ja sport är trevligt på tv, men konserter tycker jag är bättre då man hör dem på riktigt.

”hon kom och byggde sitt bo i mitt bo, när våren hade smält bort snön... men hon flög varenda dag” (Sepia: Hon kom) sjöngs det på konserten jag just var på. Den tillfälliga hufvudstaden var på besök på kobben och gjorde ett väldigt fint uppträdande på biblioteket. Det var inte mycket folk, men som bandet själv sade, skulle de ha varit i den tillfälliga hufvudstaden skulle de ha fått hyra en ishall. Rent procentmässigt alltså. Det svängde faktiskt, trots att det bara var två gitarrer, ett mixerbord och en röst. Man skall inte glömma mixaren, och i detta fall gjorde han ett stort jobb. Vill ni kolla in låten jag fastnade för finns den upplagd på deras hemsida: sepia.fi

Efter konserter får man en så stor lust att spela själv. Går och hamrar fram någon låt på pianot. Vad det blir vet man inte. Mamma säger alltid att hon hör på vilket humör jag är då jag spelar. Men idag finns det ingen som lyssnar, tror jag.

Har man inte vakt-tax får man ha sin vakt-krokodil med sig!

Någonslags fågel som inte är en färja

kvällshimmel

varje stor modebloggare har en bild på sig. Det här är den första och enda i denna blogg. Tror jag

Senaste nytt och annat onödigt vetande

Hej och hälsningar!

Här sitter man då på sin kobbe och försöker ordna med olika saker. Det händer i den åländska kyrkan. Planeringen av de närmaste tre månaderna är dagens program. Sedan måste jag hitta någonstans att ha min hatt. Men det finns lite olika alternativ. Blir nog att gå till huset med ett kors på (eller ja, Jakob har flera kors att bära) och sända en tackbön för allt. Inte för att man behöver göra det därifrån, man kan göra det från sin egen skrivbordsstol också. Men stämningen gör att man tänker på ett annat sätt än om man sitter framför datorns skärm. Hon söta fick jag som synes bärga bort, men nu skall hon bli reparerad. Att man drar ut på nödvändiga saker. Sista dan så skall allt ske. Har varit olika sängar nästan varje natt nu den senaste veckan. beroende på resor land och rike runt. Diakonidagen i Åbo i måndags gav en lite tankar att grubbla på. Intressant att diakonin var så förberedd för den andra ekonomiska nedgången mot vad den var under den första. Eller var det bara vad statistiken sade? Diakonin är en viktig del i kyrkans arbete, men jag trivs nog bättre med att göra allt inom församlingen. Utom det ekonomiska. Vi får inte glömma att varje del är viktig, både fastigheter och det andliga. Svårt att komma ihåg det ibland tycker jag. Nåja. Nu blir det pappersvändande!

Älsklingen måste åka bil

titta! Bussen har kommit!

Under himmel och över öppet hav. En morgon på jobbet.

Ombord

1.Hur ser en vanlig dag ombord ut för dig?

I dag skall ni äta tillsammans med mig. I morgon bitti kan du fortsätta din färd, och då skall jag också ge dig svar på det som du undrar över. 1 Sam 9:19

2. Är det nån speciell du brukar vara med ombord?

Vi gick direkt ombord och avseglade till Assos, där vi skulle hämta Paulus; det hade han bestämt, eftersom han själv ville ta landvägen dit. När vi mötte honom i Assos tog vi honom ombord och kom så till Mitylene. Apg 20:13-14

3. Vad ser du mest fram emot just nu?

Sedan den tagits ombord stagade man fartyget som en säkerhetsåtgärd. De var rädda för att de skulle driva upp på Syrtenbankarna, och därför sänkte de rån och seglade vidare så. Apg 27:17
Allt som allt var vi 276 personer ombord. Apg 27:37
Med dessa ord vill jag säga att jag ser framemot att träffa alla som vi samlar ombord på fartyget trots att vi inte seglar enda till Assos, men vem vet?

4. Har du någon hemlighet?

Job 31:27
lät jag mig då i hemlighet dåras
till att hylla dem och kasta kyssar?

Ords 11:13
Den lösmynte röjer en hemlighet,
den pålitlige bevarar ett förtroende.

Ords 25:9
Gör upp med din broder,
men röj inte en annans hemlighet

Kobbloggbok

Vissa händelser i denna kobbloggbok är ett resultat av bloggarens fantasier och har en existens enbart i denna kobbloggbok. De miljöer som beskrivs nedan eller ovanför finns i de flesta fall på riktigt, men inte alltid och inte överallt.

Dopklänningen, den gamla och nötta, använd av flera generationer, frasade mot dopfuntens kanter. Det var ett stilla ljud då när allting annat tycktes ha tystnat. Den lilla gruppen framme i stadens katedral hade som stannat till mitt i en rörelse.
Strax återvände dock allt i den församlade församlingen. Omedelbart. Barnet skrek, högt, högre, högst. Tystnaden lade sig inte som i den tidigare tysta stund, inte ens då barnets namn var givet. Barnets hjässa var fuktig, doften av ny människa spred sig runt stadens katedral. Det var ett gallskrikande nytt liv.
Han kände sig främmande i kostymen, van som han var att stå framme i alltings centrum. Kostymen: Centrum, Åbo. Priset var inte viktigt. Ute efter femton minuter i affären. Orka stå som en skyltdocka för alla passerande medan en hurtig kläd-van expedit skådar en från alla håll. Och ljuset. Ljuset från de elektriska ljusen skapar både trötthet och huvudvärk. Den ovana doften av nya kläder tränger in djupare i ens sinne, då lysrören pulserar ut sitt värmande ljus. Och varmt blir det, som om man hade på sig vinterns ulster.
Mannen därframme log och plötsligt var han tillbaka i den svala helgedomen. Ett kort skratt kom över hans läppar. Paret bredvid log och skrattade med. Den första ritualen av många i ett liv var avklarad. Själv hade han aldrig döpt några barn i någon kyrka. Ändå kändes psalmen levande och helt naturlig i sammanhanget.
Utanför valven svängde han till höger. De planterade lindarna i esplanaden gav sol och skugga, skydd för vind och en plats att leka på för ekorrarna. Det blåste en västlig vind, rakt emot ansiktet. I steget tittade han ner och såg att den nya kavajen hängde utanför jackan med flera centimeter. Dagen bytte färg, mattades av, blektes och dog under den korta promenaden ner mot hamnen. En stilla värdighet fanns i det skeendet. Till höger låg kaptensvillorna på rad. Nere vid avskeds- och välkommenterminalen tändes alla hamnens strålkastare. Den tidiga kvällen blev ljusare, men snart tog mörkret överhanden igen. Mitt i en stilla fundering lyfte han blicken då han hörde ett rop och fick se en annan människas ansikte. En meningslös tanke slog honom, och han beslöt att gå från ett av sina favoritställen till det andra. Färjorna från de tre huvudstäderna skulle inte komma på länge än. Nya människor fanns inte att se då han gick nerför gatan kantad med Hildas hus i olika former och färger.
Vid den matta disken svepte han blicken över urvalet. Inte mycket han hade råd med den dagen heller. Fick det vanliga framför sig och kände sig nöjd. Själv rosen i sin fägring får dela samma lott, tänkte han stilla. Trafiken på den breda gågatan utanför var obefintlig. Genom glasväggen som vette mot gågatan tittade de som passerade in. De fick se en kraftig man med nyköpt kostym, för liten jacka och med en rynka mellan ögonen. Ja jackan låg på pallen bredvid, och om avståndet mellan fönstret och bardisken hade varit kortare kanske man hade sett rynkan mellan ögonen.

-”Är du sur för nåt?”

Han hade inte märkt att någon kom och satte sig bredvid. Ville helst sitta ensam vid den långa bardisken. Säkert en affärsresenär som suttit och sett en powerpointpresentation hela dagen och nu behövde prata av sig.

-”Nej.”

-”Du ser ju så förbannad ut”, sade hon

-”Gör jag?”

-”Är du den tysta trygga typen”

-”Nja...”

Han behövde nog bara en plats att sitta på. Sitta och tänka. Hon behövde något annat. Han reste sig och såg på kvinnan i profil medan hon pratade med bartendern om nästa beställning.
Hemma slog han sig ner i soffan letade upp sin senast inköpta skiva, läste konvolutet och tänkte kort på ansiktet han hade mött i hamnen.