Bloggarkiv

Yvonne Terlinden
Yvonne Terlinden
Yvonne Terlinden är teolog och psykoterapeut. Efter ett par månaders sabbatsledighet börjar hon jobba som familjerådgivare i Kyrkslätt i mitten av november. I bloggen bjuder hon på funderingar om människa och människoliv – sedda ur både allmänna perspektiv och lokalt, kariskt medelåldersperspektiv.

Höstdagar...!

02.11.2012 19:10

I skrivande stund anländer buss efter buss fulla med förväntansfulla tonåringar till Toijala för att samlas till FKS:s Höstdagar. Och jag anar mig till att det finns mer än en handfull vuxna, spridda över hela stiftet, som i kväll åtminstone någon stund har befunnit sig i Tammerfors, på xx-talet, i sina tankar. Och minns sångerna i trappan, hopplösa duschköer, proppfullt auditorium, trött söndagsgudstjänst på golvet i kyrkan, människomöten, konserter...


Vad gott det gjorde att vara tillsammans så! Så många, så intensivt, så givande!

Först många år senare upplevde jag något liknande när jag första gången var på kyrkodagar i Tyskland. Jag fann mig djupt berörd av att be Vår Fader med 20 000 andra personer på ett torg i Hannover. Också berörd av utanförskapet: det var inte mina sånger, ni var inte där. Men ändå var jag en del av en så stor skara, blev delaktig i och av så många viktiga möten, diskussioner, föredrag och workshops.


Vi behöver mötas oftare i stora sammanhang. För att känna att vi är många, att vi har ett gemensamt uppdrag, att vi behöver varandra. När ses vi nästa gång? Var?

Hur ska man orka?

01.11.2012 15:25

För en tid sedan hade jag anledning att närmare bekanta mig med Lina Sandells liv – hon som skrivit bl.a. psalmerna Blott en dag och Tryggare kan ingen vara.


Det är en berörande historia. Lina Sandell var ett ganska sjukligt barn, med långa tider i sängläge och mindre möjligheter att vara som andra barn i lek och arbete. Också hennes vuxna liv bjöd på utmaningar: när hon

var 26 år gammal dog hennes far, som stod henne mycket nära. Samma år dog hennes storasyster, och två år senare hennes mor. Flera år senare gifte hon sig, och födde en flicka som aldrig fick leva.


Många människors liv är tidvis så här överhopade av förluster och situationer som inte tycks ha någon bra lösning, tider då man känner mest förtvivlan och hopplöshet. När tanken på flera livsdagar eller en
lång framtid känns skrämmande: ”det kommer jag inte att klara”. Den här veckan då jag har lyssnat på flera sådana berättelser, söker jag tröst hos Lina Sandell. Hon måste ha upplevt många sådana gånger då livet kändes övermäktigt. I samband med publiceringen av Blott en dag skriver hon en kommentar:


”Det är dåraktigt att tillägga det närvarande ögonblicket det tillkommandes tyngd. Vi får inte mer än en dag, en timme i sänder att genomgå och för varje ny dag ny nåd, ny kraft, ny hjälp.”


Det vi genom hennes sångtexter får veta om hennes tro ger en bild av en aldrig tvivlande, orubbligt trygg tro. Läser man mer om hennes liv får man veta att det inte alltid var så lätt att orka tro och hoppas för henne
heller. Men hennes kommentar om ögonblickens tyngd tycks möjlig att ta till sig ändå: det hjälper inte att sörja i förväg, att vara rädd och ängslas. Det är klokt att försöka klara ett ögonblick i gången, en stund, en dag.


Läs gärna Per Harlings biografi över Lina Sandell: Ett ögonblick i sänder. Lina Sandell och hennes sånger.

Välkommen!

01.11.2012 12:07

Det är inte så lätt att presentera sig kort, som man gärna ska när man visar sig i nya sammanhang. Som ny månadsbloggare till exempel. Vem är jag? Vad är jag? Vilka är mina fritidsintressen? Var jobbar jag?


Hur svarar man kort på sådant? Om man vill säga något annat än klara fakta om boningsort, familj, utbildning och arbetsplatser?


Jag har nu ägnat ett par månader åt att orientera mig i tillvaron efter ett jobb och inför ett annat. Två lediga månader avslöjar något om vem man är, vad man gör när man en gång ”har tid”. Så här långt kan jag summera: jag städade inte garderoben och garaget. Jag sydde inte mängder av sittunderlag till diakonibasaren. Jag skrev inte en artikel om försoning. Jag pluggade inte finska. Jag satte inga tulpanlökar.


Det som jag gjorde: jag hoppade in lite som vikarie på retreatgården. Jag tackade ja  till några mindre uppdrag i ett par församlingar. Jag besökte min gudmor och min guddotter. Ibland lagade jag långsam mat. Och eldade i kaminerna. Jag gick på bokmässan. Och jag motionerade. Handarbetade lite. Lyssnade på ett par finska romaner.


Och jag tänkte. På om det finns genom-onda människor. På om det är klokt att jobba heltid om man inte måste. På hur lätt det är att vara moraliskt lat. På hur jag ska använda restiden till nya jobbet. På vilka kroppsliga skröpligheter går att åtgärda, och vilka man får acceptera som åldersadekvata. På vad bön är och hur jag ber. På språk, mitt, mina språk.


Så vem är jag? Kanske inte en så viktig fråga för andra, när allt kommer omkring. Jag lämnar den frimodigt obesvarad, och säger välkommen att dela några av mina tankar och upplevelser under den kommande månaden!