Bloggarkiv

Dan-Erik Sahlberg
Dan-Erik Sahlberg
Dan-Erik Sahlberg är programchef på Sigtunastiftelsen och musiker. Han kommer att blogga om sådant som rör sig i gränslandet mellan tro, kultur och samhälle – sett genom sina svenska glasögon.

Lovsång - som attityd

03.02.2012 15:30
I den kyrka jag regelbundet besöker är en av rikedomarna ett varierat musikutbud i gudstjänsterna. Men ibland kan jag ändå slås av hur ensidig och teologiskt torftiga många sånger i den s k ”lovsångsgenren” är. Vad är egentligen lovsång? Låt mig dela med mig av några funderingar.
I arkemandrit Sofronijs bok Den helia starets Siluan finns en poetisk text som heter Adams klagan. Den skrevs av den heliga Siluan (1866-1938), den olärde munken från Athos med utgångspunkt i det centrala fornkyrkliga motivet om den himmelska tonen och änglarna som ständigt sjunger den trefalt heliga sången inför Guds ansikte. Ett av de centrala avsnitten lyder så här: ”O Adam, vår fader, sjung för oss Herrens lovsång, så att
hela jorden kan höra, och alla dina söner lyfter sina sinnen mot Gud, och
fröjdas åt tonerna från den himmelska sången, glömska av sina sånger på
jorden.”
Lovsång har i den kristna tradition där jag vuxit upp ibland förknippats med glada, hänförda ungdomar med lyfta händer som sjunger banala texter om och om igen till tonerna av modern popmusik. Påfallande ofta har också lovsången orsakat konflikter i en del sammanhang, ibland med splittring
och ovänskap som tragiska följder. Hur kunde det bli så? När blev lovsång bara en fråga om musikstil?
Läser man de bibeltexter som finns under kyrkoårets söndag med temat ”Lovsång” framgår det att lovsång snarare är en attityd än något som har så mycket med musik att göra. Någon har sagt: ”Lovsång levs alltid, men sjungs ibland.” Det är väl formulerat. Lovsång är snarare en attityd än en
musikstil.  Det är att ge Gud äran för allt – stort som smått. Allt vi har fått kommer från Gud och allt ska också ges tillbaka till Gud. Lovsång som attityd innebär att bryta med självcentreringen och vår dyrkan av egot och istället leva i en attityd av tillbedjan där både våra ord och handlingar ärar Gud och är en respons på den himmelska sången - Guds sång till oss. För detta krävs ödmjukhet och daglig omvändelse. Den estniske tonsättaren Arvo Pärt fick uppdraget av University of Oregon att tonsätta hela texten till Adams klagan. Han började men efter ett tag avbröt han försöken. På den amerikanske journalistens fråga om orsaken till det nedlagda projektet skall Pärt ha svarat: ”Kanske för att jag inte gråtit tillräckligt”.
Vad tycker du om lovsång? Har du varit med om att olika uppfattningar om "lovsång" i kyrkan har orsakat konflikter? Kommentera gärna!

Bakom den lugna fasaden bor en spjuver

02.02.2012 15:00

”Vad är då viktigast i vårt arbete, som gör att vi har rätt att vänta oss frukt? Det är att förkunna ett fulltonigt evengelium, att vara
villiga att söka Guds ledning och att vara frimodiga. För om vi väntar stora ting av Gud då vågar vi också nästan lika stora.”


Med dessa ord avslutade biskop emeritus Martin Lönnebo ett offentligt samtal i Göteborg med mig som samtalsledare häromdagen. Temat var ”Nycklar till framtidens kyrka” och det var Torslanda församling som stod som inbjudare. I Torslanda, som är ett expansivt område utanför Göteborg, står Svenska kyrkan i begrepp att bygga en helt ny kyrka. Under flera år har man satsat pengar och personella resurser inte bara i arkitekttävlingar och planlösningar för själva byggnaden utan också i en grundlig undersökning om vad människorna i detta område skulle vilja att församlingen satsar på och vad den nya kyrkan ska användas till. Ett lovvärt och imponerande initiativ! Som ett led i denna pionjärsatsning under devisen ”Innan vi bygger kyrka vill vi bygga församling” hade man alltså bjudit in Martin Lönnebo och mig till ett offentligt samtal.


Jag agerar ganska ofta moderator och samtalsledare i olika sammanhang, något som jag tycker mycket om att göra. Men det är särskilt roligt att få samtala med Martin Lönnebo. Jag har känt Martin sedan 1994 då jag var med och startade tidskriften Pilgrim tillsammans med Peter Halldorf. Martin Lönnebo har sedan starten ingått i redaktionsrådet för tidskriften. Jag har också haft förmånen att fått vara förläggare för flera av Martins böcker och har i samband med bokreleaser i Sverige fått åka land och rike runt och haft offentliga framträdanden med honom och ibland med honom och någon av hans medförfattare, t ex Stefan Edman och Tomas Sjödin.


Man vet aldrig riktigt var man hamnar i ett samtal med Martin Lönnebo. Ibland kan han vara tyst en lång stund och liksom vänta ut både publiken och sig själv. Ibland kan han fästa sig vid någon liten detalj i en fråga och sväva ut i en fantastiskt berättelse som inte alls verkar ha med ämnet att göra. Men vis av erfarenheten vet jag att jag aldrig behöver vara orolig att han inte ska hitta tråden igen. Jag vet ingen som så mästerligt kan integrera en till synes helt irrelevant historia till ett djupt resonemang och få ”poängen” att kännas bråddjup och meningsfull.


Så också denna kväll. Ett hugskott från ett tidigare, helt privat, samtal om vårt kommande gäddfiske i slutet av april utvecklade sig till en sanslös historia från Martins barndom som några minuter senare landade i en ecklesiologisk ”sanning” som ingen av åhörarna kunde undgå. Så arbetar en sann berättare från Västerbottens inland! I ett sådant läge är det bara att hänga med. Västerbottens inland, förresten. Visst är det märkligt att denna bygd - inom en radie på ett par mil - har producerat en hel rad av Sveriges främsta författare i sin generation. Torgny Lindgren, Sara Lidman och Per-Olov Enqvist är alla sprungna ur samma mylla som Martin Lönnebo. Kan det vara något med grundvattnet, tro?


Nu blev det här inte så mycket en text om "Nycklar för framtidens kyrkan" som en text om Martin Lönnebo. Men så är det att vara tillsammans med den mannen - man blir liksom uppslukad (i positiv mening). Bakom den lugna fasaden och den varma, kluriga blicken bor det en riktig spjuver. Jag önskar att också jag när jag är 82 år kan vara lika öppen, godhjärtad, närvarande och vidsynt som Martin Lönnebo. Och ha en sådan intellektuell spänst och energi och ett sådant förråd av goda berättelser. Det skulle vara en nåd att stilla bedja om.


 

Sahlberg och Lönnebo på väg till Göteborg.
Sahlberg och Lönnebo på väg till Göteborg.

"Finlands sak är vår"

01.02.2012 00:00

Hej!


Jag heter Dan-Erik Sahlberg och har fått den stora äran att vara gästbloggare i Kyrkpressen under februari månad. Varför just jag har förlänats denna ynnest får ni fråga någon annan om, men jag blev glad  när jag fick frågan eftersom det ger mig ett tillfälle att fördjupa kontakterna med ett land som - skam till sägades - jag vet alldeles för lite om och med människor som jag gärna vill lära känna lite mer.

"Finlands sak är vår", var det fältrop som ljöd genom Sverige under Vinterkriget och som fick många svenskar att på olika sätt engagera sig i sitt nödställda broderfolk. Tyvärr är många i min ålder och yngre skrämmande okunniga om våra länders gemensamma historia och för många är Finland ett tämligen okänt grannland. Den här månaden kommer Finlands sak att bli min i så motto att jag hoppas kunna leverera ett och annat blogginlägg om den verklighet där jag finns i mitt arbete och mina uppgifter i gränslandet mellan kyrka/tro och kulturliv.


Min första kontakt med det det finska var när jag i min tidiga barndom hörde min pappa rabbla några obegripliga meningar på ett konstigt språk. När jag frågade var det var, sa han att det var finska men att han inte visste riktigt vad det betydde. Min far är född 1925 och växte således upp under kriget. Varje dag sändes finskspråkiga nyhetssändningar på svensk radio och dessa fraser, som obönhörligt hade matats in i hans hjärna, var det som påannonserade dessa daglig nyhetssändningar. Jag minns att jag tyckte det lät roligt och ville alltid att han skulle säga den där roliga ramsan när jag hade kompisar på besök.
Senare i livet har kontakterna med Finland och det finlandssvenska fördjupats. Frank Mangs, den finlandssvenske väckelsepredikaten var viktig för mina föräldrar och blev det senare också för mig. I min verksamhet som bokförläggare kom jag i kontakt med Allan Sandström, och hans böcker om Finlands 1900-talshistoria fascinerade. Genom en lång vänskap med Harry Månsus har jag också förstått vad det innebär att växa upp mitt under brinnande krig. Jag har också fått vara med och lansera Tommy Hellsten i Sverige liksom flera andra finlandssvenska författare som till exempel Gösta Karf, vars bok "För levande och döda" gjorde ett starkt intryck på många läsare i Sverige. Genom mitt nuvarande arbete på Sigtunastiftelsen har jag också genom Finlands svenska författareförening träffat några finlandssvenska författare som vistats på Sigtunastiftelsen som stipendiater. En sådan är den trevlige Mårten Westö i vars sällskap jag i höstas på den lilla sportbaren i Sigtuna såg Sverige besegra Holland i EM-kvalet i fotboll.
Alla dessa fina människor till trots; det är ändå en helt annan sak från det finlandssvenska kulturskatten som gjort starkast intryck på mig. "Marthas kokbok" har inte bara "under årens lopp varit till stor glädje och hjälp i tusentals finlanssvenska hem", som det står i förordet utan också i det Sahlbergska hemmet i Örebro. I vilken annan kokbok kan man få recepten på "Stuvad kalvhjärna", "Friterad Nors" och "Memma"? För att inte tala om tre olika sätt att tillaga klimp! Nu tror ni säkert att jag är ironisk men faktum är att alltsedan jag av några snälla förlagsmänniskor på Fontana Media förärades denna bok har den fungerat som både en överlevnadshandbok och en inspiration att prova nya saker i vårt kök.

Jag kommer att under denna månad blogga om sådant som jag tycker är intressant i den verklighet jag lever i. Och naturligtvis blir det sett genom mina "svenska glasögon". Efter att i mer än tjugo år fått röra mig i det spännande fältet mellan kyrka/tro och kulturliv kan jag säga att det händer mycket intressant och spännande i Sverige men att man också på en del områden skulle kunna kalla Sverige och svenskarna "ett broderfolk i nöd". Vi har säkert mycket att lära av varandra. Jag hoppas att "Finlands sak" ska bli min också i så motto ni kommenterar det jag skriver. Jag är glad för alla glada tillrop, förvånade ögonbryn eller ifrågasättande kommentarer så länge de skrivs i en anda av respekt och öppenhet.


I mitt nästa blogginlägg tänkte jag reflektera lite kring ämnet "Nycklar för framtidens kyrka" utifrån ett offentligt samtal jag nyligen hade i Göteborg med biskop emeritus Martin Lönnebo. Hoppas vi ses!