Mådde inte så psykiskt bra vid jul.
Man har kanske sådana förväntningar på själva julen att det är svårt att sedan när en jul inte alls blir som man hade önskat sig ändå kunna ta den med ro, det kommer ju flera jular om man får leva.
Att ta till vredes gärningar har jag aldrig kunnat. Förstår inte varför någon kan ta till knivar mot andra människor. Men man känner ju inte till hurudant liv gärningsmännen/kvinnorna har haft och om de själv har utsatts för vrede och handlar därefter mot andra.
Hoppas bara att han nu ångrar sig och får ett bättre liv .Men troligen får han bara mediciner och så vidare.
Samtliga som bodde i det huset och kände familjen behöver nu stödsamtal men hjälper det...
Ja själv blev det bättre då mina egna flickor kom till mej på juldagen. Fick så fina gåvor men själv hade jag varit så pank att jag inte kunde köpa så många klappar men några ändå.
En jul utan klappar skulle nog vara lika bra,för tänk vad man skulle spara på det. Låter fint att ni spelade spel det skulle vara roligt.
tack för bloggen!
Bloggarkiv
Mats Fontell
Mats "Matte" Fontell är ungdomsarbetare och trubadur från Borgå. Vid sidan av visdagboken skriver han gärna texter med olika längd och innehåll. Som månadsbloggare bjuder han på en bukett tankar som landat i vardagen.
Pojken och gubben i min badrumspegel
08.01.2012 15:05
På nyårsafton fick jag delta i en fin fest då en av mina goda vänner firade sin 50-årsdag. Jag har ett svagt minne av när min pappa fyllde 50 år. Det var 1973. Jag var själv en snorig obstinat elvaåring och tyckte nog att pappa och hans jämnåriga vänner var gamla tråkiga gråhåriga och skalliga gubbar.
Åren har skenat iväg och det här året skall jag enligt kalendern själv fylla 50 år. Det är nog ganska konstigt det här med ålder. Jag har visserligen själv hunnit bli både gråhårig och skallig men känner mig inte alls som en farbror, ännu mindre som en gubbe. Ändå är det väl precis vad jag är i barns ögon. Det finns ett lite tröstande talesätt som säger att man är just så gammal som man känner sig, och det är nog på många sätt sant. Många unga män går och förgubbar sig på tok för tidigt.
Själv är jag djupt medveten om att den där snoriga elvaåringen från 1973 ännu bor kvar i mig. När jag betraktar mitt åldrande anlete i badrumsspegeln så ser jag två bilder, pojken och gubben. Grabben i mig är och förblir yngsta lillabror i en skara på tre, trots att syskonen bara är ett par år äldre. Han åkte snålskjuts på detta faktum hela sin barndom och njöt av bekymmerslösheten då andra tog ansvar. Han utvecklade någon form av allergi mot auktoriteter och fick ingen tillfredställelse av att anta stora och svåra utmaningar.
Gubben i spegeln skäms nog en smula över att pojken ständigt påminner honom om alla galenskaper han ställt till med under åren. Pojken i sin tur suckar över att gubben blivit så strukturerad och tror att han kan ha kontroll över allting i tillvaron. De två sneglar på varann och det råder en viss misstänksamhet i luften. Den korta dialogen återkommer nästan varje morgon medan rakapparaten surrar och livets klocka tickar vidare mot en ny dag med nya möjligheter. Pojken och gubben. Inte är jag stolt över någondera, men trots allt så trivs vi ganska bra ihop. Och det känns bra.
Decemberstormar utanför och innanför hemmen
05.01.2012 15:15
Julvädret var konstigt. På julafton hade vi faktiskt lite snö i vår by i södra Borgå så även om det regnade så var det inte helt svart. När juldagen kom så var det rena rama vårvädret. Mätaren visade på otroliga + 8 grader, fåglarna kvittrade och solen värmde från klarblå himmel. Kunde lika bra ha varit april.
Så kom annan dag jul då Dagmar nog sannolikt fick mer uppmärksamhet än Stefanus. Stormen Dagmar lamslog stora delar av hela norden och även om förödelsen självklart inte kan jämföras med sydklotets naturkatastrofer, så var det många som fick en otäck och påfrestande avslutning på julhelgen. Naturens krafter inger alltid respekt.
Det är ändå inte bara utanför hemmen som det stormat under julhelgen. Dom mest förödande stormarna under och inför julen har nog försiggått innanför väggarna i många finländska hem.
Jultiden är påfrestande för många och i en tid där vi önskar varandra julefrid så är verkligheten mången gång något helt annat. Sociala, mentala och missbrukarproblem gör jultiden till ett helvete för otaliga familjer med ofattbara tragedier i sina spår. Vad rörde sig i huvudet på den pappa som under julveckan i Vanda knivhögg sina två små barn och deras mor till döds? Det var knappast en tillfällighet att detta fruktansvärda dåd skedde precis före julen. Ondskan är fruktansvärt skrämmande och gör mig ofta livrädd och lamslagen. Ändå måste den motarbetas med alla tänkbara sätt och metoder. Ondskan runt omkring mig, men smärtsamt nog också inom mig. Någon farligare fiende finns inte.
Ps. Nu får det vara färdigt skrivet om julen och om dess glädje och sorg. Efter trettondagen ska jag blicka framåt mot nånting som redan börjar skymta i kikarsiktet..
Julkarusellens glädje och vånda
03.01.2012 10:05
Så var än en gång julkarusellen förbi för den här omgången. Butiksinnehavarna muttrar att vi nog kunde ha köp lite mer och fler klappar, du och jag levde inte riktigt upp till deras förväntningar. Jag beklagar att mitt personliga bidrag åter en gång var tämligen anspråkslöst.
Vi är nog många som har en minst sagt kluven känsla inför den uppskruvade julturbulensen som inleds med tingeltangel och blinkande plastgranar i medlet av oktober. Så ökar farten vecka för vecka och när den sista växeln inför december lagts i så är det inte alltid så kul längre. .
Även om många blir alldeles utmattade inför julförberedelserna och alla dess förväntningar så verkar det finnas en trötthet med positiva konsekvenser. Så hysterisk som julindustrin är idag så har den bara varit ett litet ögonblick i världshistorien. Det är värt att ägna en tanke. I en tid där man är utled på marknadskrafternas gripklor och på att söka julklappar åt människor som drunknar i prylar, börjar ett nytänkande sakta men säkert (hoppas jag) breda ut sig. Vi vill inte drivas, styras och manipuleras. Vi vill trycka på bromsen och sätta i backen. Vi vill handla mindre men i stället ekologiskt och rättvist. Vi vill hellre besöka basarer med sköna dofter och lokala hantverk än mammutvaruhus med krimskrams från bortre Asiens suspekta slavfabriker. Vi vill sätta oss kring matbordet och spela kreativa brädspel i stället för att var och en sitter i sitt hörn och stirrar med trött fiskblick i sin lilla skärm.
Nej, jag och mina nära och kära är inte riktigt där ännu. Men vi tar små steg i den riktningen och det tackar jag Gud för.
Om boxning och bloggning
01.01.2012 09:07
Det är natten till andra advent och den här natten är det inte alls som vanligt. För det första brukar jag i regel alltid sova efter midnatt då tillfälle ges. För det andra har jag hållit mig vaken för att se på sport – tro det eller ej – ni som känner mig och som vet något om mina prioriteringar.
Men i natt har jag faktiskt gjort en inbetalning på 9 euro för att genom internet följa med en direktsänd boxningsmatch från Hartwall-arenan i Helsingfors. Boxning har nog aldrig tidigare intresserat mig. Tvärtom har jag upplevt det som en synnerligen olustig sportgren. Jag som själv har en ytterst låg smärttröskel och ylar högt när jag slår mig har aldrig insett tjusningen i boxningens pucklande och bankande med blåröda och spruckna ansikten som följd.
Mycket tycks ändå förändras när man lite känner den som är i elden. När borgåkillen Robert Helenius gått obesegrad från framgång till framgång kan man ju bara inte låta bli att följa med hans kamp om europamästerskapet i tungviktsboxning. Där sitter alltså antisportsliga jag i vinternatten, smaskar i mig choklad och nötter och spänner mig så benen skakar och nackhåren reser sig. Jag kan bara ana hur dom verkligt hängivna fansen känner sig under den gastkramande spännande fajten.
Robert Helenius vinner trots en skadad högerhand och den kaxige britten Derek Chisora får se sig snuvad på EM-bältet. Boxning är en hård och brutal sport och jag har faktiskt lite svårt att somna efter giganternas nattliga kamp.
Under januari skall jag vara KP:s månadsbloggare. Här i samma forum inledde jag min bloggarkarriär för snart fem år sedan. Då startade Kyrkpressens öppna bloggforum och jag var med liv och lust med i förtruppen. Det var nytt och det var roligt. Sen blev det mindre roligt och slutligen tyckte jag det inte alls var roligt längre. Forumet började nämligen allt mer påminna om en boxningsring. Temperaturen i blogginläggen och i dess kommentarer steg i häpnadsväckande och skrämmande takt där representanter för olika teologiska och andliga fraktioner pucklade och bultade på varandra.
Själv gjorde jag också en och annan svidande och dyrköpt erfarenhet i vad offentligt uttryckta åsikter och tankar kan leda till. Jag vinglade faktiskt ganska mörbultad ner ur den ringen.
Själv gjorde jag också en och annan svidande och dyrköpt erfarenhet i vad offentligt uttryckta åsikter och tankar kan leda till. Jag vinglade faktiskt ganska mörbultad ner ur den ringen.
Nu är jag ändå tillbaka och har förhoppningsvis blivit några år och erfarenheter klokare sen sist. Jag kommer att bjuda på en bukett vardagsbetraktelser här under årets första månad.
Välkommen att ta del!
| Föregående | Nästa |
