Idag åker jag hem till Finland. Igår - min sista dag i Stornoway - var det kanonväder. Solen sken från en klarblå himmel.

Jag kommer att sakna Lewis. Samtidigt är det fint att komma hem till sina nära och kära. Hemlängtan är en universell känsla. Jag tror dock att folk från Highlands and Islands lider speciellt av hemlängtan, eftersom de har en särskild attachment till hembygden och naturen.

Åtminstone var det så för bröderna MacDonald i början av 1970-talet. De bodde då i Glasgow och längtade hem till Isle of Skye. Om detta skrev de en sång, som heter Going Home och är en av Runrigs mest älskade sånger. Senast jag hörde Runrig live - det var faktiskt i Stornoway, i juli 2010 - avslutade de spelningen med denna sång.

Missa inte detta: det är vemodigt och vackert. Och så ackompanjeras det igen med magnifika naturbilder. Denna gång från Isle of Skye: här.

Trots ett ogästvänligt klimat, trots ekonomisk efterblivenhet och trots orättvisa markägoförhållanden var livet på Lewis på många sätt gott. Det fanns så mycket annat som vägde upp nackdelarna. Tempot var lugnt, det fanns en stark känsla av samhörighet och gemenskap, man litade på varandra. Livet var enkelt och värdigt.

Författaren och aktivisten Alastair McIntosh växte upp på Lewis på 1960- och 1970-talet. Han berättar om hur han cyklade hem efter en fiskefärd. Eftersom han hade mer fisk än vad familjen behövde förde han en del av fångsten till grannarna. Han tillägger:

Det här var i slutet av 1960-talet och få mänskor hade kylskåp. Ännu färre hade frysboxar. Det fanns varken behov av dem eller pengar för att köpa dem. Om du hade mer än vad du behövde av något som kunde förfaras, delade du med dig av det till andra. Hade dina grannar mer än de behövde, fick du av dem. Folks "frysboxar" var i själva verket byn själv.

Det här har naturligtvis ändrat. Idag är folk rikare och har det på många sätt bättre. Men något gick förlorat på vägen. "Folk nuförtiden är mindre gästvänliga, mindre hänsynsfulla mot varandra, mindre generösa, mer materialistiska och allt som allt mindre 'andliga'", klagade John MacInnes redan på 1990-talet. Han var en framstående kännare av livet på öarna.

Jag har inte det långa perspektivet, så jag vet inte. Jag har dessutom bott i stan och jag kan tänka att livsstilen är mer traditionell i byarna. Jag upplever att folk här är generösa, gästvänliga och har en stark sammanhållning. Man tyr sig till och litar på varandr. Som jag berättat tidigare är det få som låser dörrarna här. Så är det ofta på små orter. Annars lever väl folk här i det stora hela som på andra håll. Med en väsentlig skillnad: på söndag är allt stilla. Ännu. Men ack hur länge.

Lite ljuv musik på detta. Atlanten är ju ständigt närvarande, så vad passar bättre än Mighty Atlantic med Runrig. Missa inte detta. Förutom vacker musik får ni se bilder av ett storslaget landskap: här.

Den 24 mars 1874 fick 56 familjer på Bernera - en ö på Lewis västkust - beskedet att de skulle vräkas. Det var inte första gången crofters på Bernera vräktes för att ge rum för fårfarmning och jakt. Men de här gången fick de drabbade nog.

Mannen bakom detta var Donald Munro, förvaltare hos ägaren av hela ön, Sir James Matheson. Munro var en tyrannisk man som inte bara var förvaltare utan också högsta polischef och mycket annat. En tid innehade han närmare 30 offentliga ämbeten. Och utövade dem med sådan grymhet att han är den mest hatade personen i Lewis historia.

När vräkningsorderna levererades uppkom tumult. Tre män från Bernera arresterades för att ha motsatt sig ordningsmakten. Rättegången mot dem blev en vändpunkt i historien om hur torpare och småbönder förtrycktes i Highlands and Islands. 150 män från Bernera hade tågat till Matheson och förklarat att de fått nog av hans förvaltares godtycke. Allt detta gjorde att rättegången mot de tre arresterade fick stor nationell uppmärksamhet.

Vid rättegången lyckades försvarsadvokaten Charles Innes vända på det hela och få allt att handla om den orättvisa crofters på Bernera och andra ställen var utsatta för under Munros hårda styre. De tre åtalade blev frikända, vräkningsorderna återtogs och Munro avsattes. Och mer än så: hela Skottland insåg nu att något måste göras åt den orättvisa som rådde.

En statlig kommission tillsattes och år 1886 stiftades en lag som gav crofters större rättigheter. Godsägarväldet i Highlands and Islands hade äntligen brutits. Det som satte processen i rörelse var att invånarna på Bernera reste sig. Det förekom liknande uppror på andra håll, men the Bernera Riots var den första större och lyckade motståndsaktionen.

Än idag finns det godsägare, som har titeln laird, som äger vansinnigt mycket mark i Skottland. Men de kan inte längre behandla dem som bor på denna mark hur som helst. Och på många håll har marken övergått i invånarnas gemensamma ägo. Efter att Skottland fick ett eget parlament år 1999 stiftades en lag som gör det lättare med dylika community buy-outs. Så vissa saker blir faktiskt bättre.

Från slutet av 1700-talet skedde en omvälvande förändring av livet i de skotska högländerna. Från ett klanbaserat markägande gick man nu över till renodlat privatägande. Stora jordegendomar gavs till personer som gjort sig förtjänta av kungens gunst. Hela Lewis - som är den största ön i Storbritannien med flera tusentals invånare - kom till exempel att ägas av en enda person. De vanliga invånarna var helt beroende av godsägaren och dennes förvaltare. En invånare på Isle of Skye uttryckte det som så att han "bävade mer inför förvaltaren än inför Herrarnas Herre".

Storgodsägarna kom på att det enkla jordbruket skulle moderniseras. I stället för att ha en massa små jordplättar odlade av diverse torpare skulle man skapa stora fårfarmer eller områden för jakt (för godsägaren och hans vänner). Tiotusentals torpare, crofters, vräktes därför. De fick flytta till särskilda  crofting villages, oftast närmare kusten. Eller så fick de flytta till Glasgow och söka arbete i den växande industrin. Tiotusentals emigrerade också till Kanada, USA eller Australien.  

Den här processen kallas Highland Clearances och väcker fortfarande starka känslor. De mest notoriska utrensningarna gjordes i Sutherland på fastlandet. Där vräktes mellan 6 000 och 10 000 personer under femton år. Anvarig för detta var förvaltaren Patrick Sellar, som har kallats den mest hatade mannen i Skottlands historia. Det berättas att gräset vägrar att växa på hans grav.

Också Yttre Hebriderna drabbades. Från North Uist skeppades 2 500 crofters till Kanade mellan åren 1849 och 1856. Man ansåg att det bästa var att bli kvitt dem. Så man gav dem pengar för att emigrera. Det låter ju gentilt, men man lurade dem också att då de kom fram skulle det finnas folk som tog hand om den och hjälpte dem till rätta i det nya landet. Ingenting av detta stämde, de fick ta sig fram på egen hand. De kunde dessutom ingen engelska. Men godsägaren blev kvitt folk som bara utgjorde en börda.

Denna dramatiska förändring av "livet på landet" har motsvarigheter i andra länder i Europa, där jorbruket moderniserades vid samma tid. Skillnaden är att i till exempel Danmark agerade staten kraftfullt för att hjälpa dem som drabbades av dessa förändringar. I Skottland var staten i praktiken totalt frånvarande i denna process.

Det blev dock en ändring. Inte på grund av statens eller godsägarnas godhet. Utan för att folket reste sig till kamp. Oj, vad det låter sextiotalistiskt. Men det skedde på 70-talet. 1870-talet. Mer om det i morgon.  

Yttre Hebriderna hör till en region som kallas Highlands and Islands, ett glest befolkat område i nordvästra Skottland, bergigt och kargt. Invånarna här har alltid verkat lite udda i den skotska elitens ögon. Eliten bodde naturligtvis i Lowlands.

I slutet av 1500-talet skrev den skotska kungen Jakob I att invånarna på fastlandet i högländerna till största delen var barbariska, men att de ändå hade vissa element av civilisation. Invånarna på öarna var däremot "fullständigt barbariska".

För att civilisera dessa barbarer användes både tvång och list. År 1608 kidnappades ett dussintal klanchefter efter att ha lurats i en fälla. De hölls fängslade i tio månader, sedan fördes de till Iona och tvingades underteckna de så kallade Ionastatuterna. Artikel VI i dem stadgade att klanledaren måste ge sin äldsta son undervisning i engelska. Det betydde att den som skulle överta klanledarskapet skickades till England eller till Lowlands för att få undervisning. På så sätt fjärmades han från sin egen kultur.

Efter att klanen MacDonalds uppror år 1616 slagits ned skärptes kraven ytterligare. Nu bestämdes att ledarnas alla barn vid nio års ålder skulle sändas bort för att få undervisning. Man ville skapa ett ledarskap som skulle vara myndigheternas förlängda arm. Högländerna och öarna skulle angliseras, pacificeras, koloniseras.

Invånarnas missnöje kanaliserades i jakobitism, dvs. i uppfattningen att den avsatta kungasläkten Stuart var de rättmätiga innehavarna av den skotska kronan. Missnöjet med den sittande kungasläkten, huset Hannover, var stort bland annat på grund av att Skottland år 1707 hade upphört att existera som stat och ingått union med England. Två jakobitiska uppror ägde rum under första halvan av 1700-talet och trots att i synnerhet det första hade starkt stöd bland befolkningen slogs de ner.

Segrarens hämnd efter det andra upproret var gruvlig. De som tillfångatogs avrättades eller sändes till England där de hölls fängslade under grymma förhållanden. Jakobitsympatisörer fick se sina hus nedbrända och sin egendom tagen ifrån dem. Tartan och säckpipor förbjöds. Högländarna skulle läras att aldrig mer ifrågasätta den rådande ordningen.

Och inte minst: nu inleddes en omvandling av livet i högländerna som än idag väcker starka känslor. Mer om det imorgon.

Efter allt detta elände behövs lite ljuv musik. Mer av den fantastiska Julie Fowlis. Här.

Idag är det söndag i december. Här ser man ingen hysterisk julkommers, eftersom alla butiker är stängda. I stället ser man en massa välklädda mänskor som med Bibeln i handen söker sig till en av stadens många kyrkor. Mellan 400 och 500 av dessa går till Free Church, det dominerande samfundet i Lewis.

När man är på gudstjänst i Free Church slås man av två saker: en majoritet av kvinnorna (för inte så länge sedan hade det varit alla) har något på huvudet. Och praktiskt taget alla kvinnor bär kjol. Kjolen kan vara kort eller lång, snäv eller vid, men kjol ska det vara. Jag har för mig att jag har sett någon kvinna med byxor, så också denna tradition håller på att uppluckras. Eller så var det en utomstående besökare.

En gudstjänst i Free Church är mycket enkel. Så här går det till:

Inledning (pastorn eller den som håller gudstjänsten - behöver inte vara pastorn, men är alltid en man - hälsar välkommer och gör pålysningar)

Psalm

Bön (räcker omkring 10 minuter)

Bibelläsning

Psalm

Predikan (räcker 40-45 minuter)

Psalm

Avslutningsbön (kort)

That's it. Inga växelhälsningar, ingen Fader Vår, ingen trosbekännelse. Bara psalm, bön och predikan. Det hela räcker ungefär en timme och femton minuter, så gudstjänsten är inte lång. Men den största delen upptas av predikan. Man står under bönen, men sitter under psalmsången. I Church of Scotland är det tvärtom.

Ikväll ska vi gå till Free Church. Psalmsången är mäktig och pastorn - en god vän till mig - är en god predikant. Och sen är det congregational fellowship efteråt, med läcker mat i stora mått. Både själen och kroppen får sitt.

Så går ännu en sabbat i Yttre Hebriderna. 

När man bor själv (som det heter i Sverige) och har ett eget hushålle (för att citera Lotta på Bråkmakargatan) så vill man - i varje fall vill jag - komma lätt undan med vardagssysslorna. Det är ju ingen större idé att stå flera timmar vid spisen och tillreda gourmetmat som man sedan äter ensam.

Här i Stornoway är lördagen en bra dag, för då slipper man ofta laga lunch. Man går i stället och äter en välgörenhetslunch. Det här är ingen stor stad, men här finns påfallande många välgörenhetsbutiker: Röda Korset. Rädda Barnen och flera lokala organisationer. Och nästan varje lördag ordnas en välgörenhetslunch i någon av stadens många kyrkor. Det är fråga om light lunch, dvs. soppa plus en enorm mängd puddings, dvs. efterrätter. Kanske inte det mest näringsriktiga, men det kompenseras mer än väl av trevligt sällskap. Jag har på flera lördagsluncher umgåtts med ett sällskap på fyra damer i 70-årsåldern och jag hoppas se dem också idag.

Förutom välgörenhetsbutiker och -luncher förekommer det också en hel del välgörenhetsjippon. Ett av de mer spektakulära är en lokal journalist som nästa sommar ska ro från New York till Stornoway. Allt i syfte att samla in pengar. När han för några veckor sedan tränade med en roddtur från Barra till Lewis gick det dock dåligt. En åra brast och sjöräddarna fick rycka ut.

Nu kan någon säga att det finns så mycket välgörenhet här därför att det finns brister i den offentliga servicen. Kan så vara. Men min lilla erfarenhet av offentlig service visar att den i varje fall när det gäller hälsovård är t.o.m. bättre än i Finland. Jag blev i slutet av oktober tvungen att gå till läkare. Inte bara läkarbesöket utan också medicinen som skrevs ut var gratis.

Här kommer lite bilder från gårdagens bilutfärd på ön:

Vädret är ju ett tacksamt samtalsämne. Inte minst är det så i Skottland, där vädret ofta är dramatiskt och alltid svårförutsägbart. Allra värst är det här på västkusten, eftersom vindarna från Atlanten med jämna mellanrum drar in med våldsam styrka.

När jag för några år sedan var på Orkney såg jag en ganska rolig text där det lokala vädret presenterades som ett skådespel. I huvudrollerna fanns rain och wind, i birollerna snow och frost och med ett guest appearance medverkade the sun. Det här stämmer för en stor del av Skottland. Det är regn och vind som dominerar.

Igår var det igen en sådan dag. Men den här gången kom vi lätt undan. Värst drabbades the central belt, området mellan Edinburgh och Glasgow. Där ställde vädret till det ordentligt för trafiken.

Förutom att det är svårförutsägbart så är det skotska vädret också oerhört ombytligt. Det ändrar snabbt. Man kan ge sig ut på en promenad eftersom solen skiner. Efter en stund regnar det dock, men innan man är hemma så har solen igen kommit fram. Det här kan naturligtvis hända var som helst, men det är ett faktum att just i Skottland svänger det snabbt och ofta.

Det finns ett gaeliskt ordspråk om detta att man kan ha alla sorts väder på samma dag: Latha ne Seachd Sian - gaoth is uisge, cuir is cathadh, tarnanaich is dealanaich is clachan meallainn. Betyder: en dag med sju stormar - vind och regn, snöfall och snöstorm, åska, blixt och hagel.

Efter detta finns det bara ett musikval: Dougie MacLean och Ready for the Storm. Håll till godo: här.  

Fàilte gu Alba står det på flygfältet i Edinburgh. Många passagare vet knappast vad det betyder och inte ens varför det står så. Det betyder "Välkommen till Skottland" och står där därför att Skottland är ett tvåspråkigt land.

Skotsk gaeliska är ett keltiskt språk besläktat med irländsk gaeliska (också kallade iriska) och manx, ett i tiden utdött men återupplivat språk som talas på Isle of Man. Gaeliskan infördes i Skottland av immigranter från Irland, antagligen på 300-talet, och blev så småningom det dominerande språket i landet. Från medeltiden gjorde dock engelskan allt kraftigare intrång och gaeliskan blev närmast ett språk begränsat till Highlands and Islands. Kulturell och språklig imperialism från de styrande i Edinburgh och London gjorde sedan nästan helt slut på språket också dess perifera bastioner.

År 1800 var gaeliska modersmålet för nästan 300 000 personer i Skottland, det vill säga en femtedel av befolkningen. Enligt den senaste folkräkningen, från år 2001, talar knappt 60 000 skottar, 1.2 % av befolkningen, mer eller mindre gaeliska. De som endast talar gaeliska har dött ut för länge sedan. De som idag kan språket talar ofta engelska bättre. Jag har här i Stornoway blivit bekant med två unga kvinnor, knappt 30 år, som bägge kommer från helt gaelisktalande familjer. När de började skolan som femåringar var deras engelska svag, men idag är engelska deras första språk och deras gaeliska begränsad.

Tiden då barnen här på öarna var förbjudna att tala gaeliska i skolan är dock över. Idag försöker myndigheterna främja språket både i skolan och på andra sätt. Det finns ytterst få helt gaeliska skolor, däremot många där en del av undervisningen går på gaeliska. För tre år sedan startade också en gaelisk TV-kanal, BBC Alba. Allt detta har gjort att nedgången för språket idag är långsammare än på länge. Men det går fortfarande neråt.

Jag ska återkomma till mina upplevelser av gaeliska här i Stornoway. Men nu ska ni få ett litet smakprov. Kolla på följande YouTube-klipp. Det gaeliska bandet Mànran sjunger en sång som heter Oran na Cloiche. I rutan ser ni sångtexten. Ni kommer att bli förundrade över två saker: det går fort undan och hur i all världen kan något som skrivs på detta sätt uttalas så här? Gaeliskan lär ha mycket logiska uttalsregler, men innan man har lärt sig dem ser det hela nog mycket gåtfullt ut.

För första gången någonsin - skulle jag tro, fast vad vet jag - firades Finlands självständighet också i Yttre Hebriderna.

Min dotter Jolanta kom hit på måndag för att hålla lite ordning på sin far. Hon sade åt mig att bjuda in några vänner för att fira självständigheten. Jag lydde, som vanligt. Vissa kunde inte komma, men vi blev i varje fall en liten skara som samlades i blåvita tecken. Min lägenhet är inte heller så stor så tillställningen kunde inte ha varit så mycket större.

Det bjöds på pastasallad, ost och oliver och annan finländsk mat. Sen hade vi en liten frågesport om Finland. Vad jag kan säga om den är i varje fall att kunskaperna om vårt land är betydligt större efter frågesporten än innan. Och ingen tittade på TV på hela kvällen.

Det var den trevligaste självständighetsdagen som jag kan minnas.