Lucka 24. Julens tro och tvivel - del 2
Jag minns inte riktigt när min tro på julen började svikta. Kanske när jag upptäckte att tomtemasken var fejk. Kanske jag förstod att samarbetet mellan julbocken och mina föräldrar var något ensidigt. Kanske det året då julstämningen inte ville infinna sig.
Det som sist och slutligen tog knäcken på min tro på julgubben var hans flygande renar. En matematisk uträkning ledde snabbt till konstaterandet att ingen hinner besöka miljontals hushåll över hela jorden på en kväll, inte ens fast besöket rationaliseras med hjälp av tusentals look-alikes och julgåvorna slängs in genom skorstenen. Så jag tror inte längre på julbocken (min fasters halmbockar undantagna), julgubben eller Mr Santa.
Denna jul väljer jag än en gång att sätta min tilltro till den kristna julens urberättelse mot vars bakgrund myten om jultomten ter sig som en blek, om än rätt sympatisk, avbild. Julens Gud, som varken är en skäggprydd leksaksautomat eller rödklädd reklampelare, utan Totalt Annorlunda och ändå igenkännbar.
Endast en nyfött barn kan förmedla hoppet så det känns på djupet. Ett barn som kommer med befrielse och glädje, som skapar förväntan och tro. En Gud som kommer med fred och försoning, som tar emot mina tvivel och skapar i mig den tro jag har.
En speciell gåva är upptäckten att Gud inte behöver förklaras eller försvaras. Spåren efter Gud behöver inte sökas i skapelsen, varken på makro eller mikroplan. Guds gör sig påmind varje gång jag upprymt förundras över hur otroligt det är att finnas till. Varje gång någon får för sig att dela med sig, uttrycka sin uppskattning, hjälpa till, välja förlåtelsens och försoningens väg. När någon kan börja älska igen, dela bekymmer och oro, trösta och hjälpa och fortsätta att envist tro på en framtid och ett hopp. Då är Gud med oss. Då har himlen landat. Då är Befriaren här.
