Kommunicera behov
Under mina första fyra år som gift var vardagen enormt enkel. Praktisk. Rättvis. Och jämställd som bara vad utan att någon av oss funderade speciellt mycket på det. När jag tränade passade Fredrik på att träna. När han träffade en kompis gjorde jag det också. Vi hade till och med varsin bönegrupp klockan sju på tisdagskvällarna. Så oerhört smidigt.
Sedan blev vi föräldrar. Och plötsligt blev vår smidiga vardag något helt annat. Något underbart - absolut. Men något helt annat och på många sätt mera utmanande.
Jag tror att småbarnsföräldrar precis som alla andra människor behöver tid för sig själva ibland. Och som småbarnsförälder är man beroende av att den andra ger en den tiden. Därför är det också viktigt att man tydligt och klart kommunicerar sina behov.
Men. Minst lika duktigt som vi måste berätta vad vi själva behöver måste vi ge den andra vad den behöver. Vi ska vara medvetna om våra rättigheter men också om våra skyldigheter. Vi kan alltså inte ha en massa arga kvinnor som i jämställdhetens namn kräver sin rätt och tycker sig hamna i en kvinnofälla varje gång de gör något för sina män. Och lika lite kan vi ha en massa bittra kvinnor som trycker undan sina egna önskemål och ständigt är besvikna på karlar som inte klarar av att läsa tankar och bemöta behov som aldrig uttalats.
Jag antar att vi har träffat på båda kvinnotyperna. Och att ingen av oss vill vara någon av dem.
Som människor och inte minst som kristna är vi kallade att tjäna framom att bli tjänade. Det gäller både kvinnor och män. Inte ens jämställdhetssuktande kvinnor kommer undan.
