De växte upp, men smärtan består

film.

Filmaffischen visar en pojke i dunklet framför en kyrkas fönster där ljuset skiner genom de praktfulla glasmålningarna. Så är också I Guds namn en film om den lilla människan som farit illa i den ståtliga institutionen – och som trettio år senare kämpar för upprättelse och för att rättvisa ska skipas.

14.11.2019 kl. 11:02

Pojken på filmaffischen föreställer ett av de många barn som utsatts för sexuella övergrepp inom katolska kyrkan. Filmen berättar om hur några av dessa offer hittar varandra efter att en av dem – Alexandre – försöker ställa kyrkan till svars för att den lokala kardinalen inte ingripit och för att prästen som begått övergreppen fortfarande jobbar med barn.

Flera av prästens offer bildar en förening för att arbeta vidare med frågan. Genom filmen, som är en fiktiv berättelse baserad på verkliga händelser, får vi lära känna flera av personerna i föreningen. Parallellt med att berättelsen rör sig kronologiskt framåt, refererar e-postväxling med anställda inom kyrkan eller händelser kring rättsprocessen, får vi se hur männen i föreningen får stöd eller blir utan stöd från sina partners, hur de närmar sig ämnet eller försöker ta avstånd från det.

Vi möter pojkar som växt upp till män, men som i mötet med minnena slungas tillbaka till de barn de en gång var.

Övergreppen och förövaren har de gemensamt, likaså såren och de svåra samtalen med föräldrarna som så ofta handlar om frågan: vad visste ni, varför ingrep ni inte? En av filmens stora styrkor är att den porträtterar kollektivet, gruppen av män som delar erfarenheter men har olika sätta att hantera dem. I Guds namn visar hur de samlas i gemensam kamp – men också hur deras olikheter leder till slitningar och utmaningar och hur övergreppen inte är det enda som definierar dem.

En av de personer som får störst utrymme i filmen är fembarnsfadern Alexandre som säger att han fortfarande tror på Jesu kärlek, är en aktiv kyrkobesökare och kämpar för att kunna hålla kvar sitt andliga hem trots de övergrepp en av dess representanter utsatt honom för.

I bakgrunden finns frågan: Kan man som vuxen hela barndomens sår genom rättsprocesser? Filmen ger inget slutgiltigt svar på frågan, men kanske svaret finns i skildringen av den desperata viljan hos omgivningen att fortsätta blunda. Vare sig offrens familjemedlemmar eller den katolska kyrkan har mandat att bestämma när det är dags att sätta punkt.

Film: I Guds namn

Premiär: 15.11

Manus och regi: Francois Ozon

I rollerna: Melvil Poupaud, Denis Menochet, Swann Arlaud m.fl

Erika Rönngård

HALLÅ DÄR. Hon sjunger på hebreiska, svenska, finska och koreanska på höstens körjubileum. – Jag har sjungit i Furaha-kören sedan 2013. Musiken är mitt liv, särskilt i svåra stunder när man känner sig helt förkrossad, så finns musiken där. 10.10.2024 kl. 13:50

Helsingfors. I Folkhälsanhuset i Helsingfors har Johannes församling i många år jobbat med att bygga gemenskap – och lockar nu allt fler till samlingarna. 10.10.2024 kl. 13:45

Johannes. Kyrkan ska inte hoppa på varje trend, men vi måste vara medvetna om dem, säger citykaplanen Johan Terho. 25.9.2024 kl. 16:12

Kolumn. Allt snurrar snabbare och varje ögonblick tycks fyllas av krav, distraktioner och brådska. Jag tror det är därför människor söker sig till keramik, för att återknyta till något fysiskt och konkret. 25.9.2024 kl. 16:05

Terapi. Hon tar emot unga vuxna på Walk in-terapi i Östra centrum. 25.9.2024 kl. 16:02

Helsingfors. Diakoniarbetarna i Helsingfors berättar om den nöd de ser i samhället. Varje dag fattar de tuffa beslut om vilka som ska få hjälp och hur. Men hur länge orkar de? 11.9.2024 kl. 13:59

PRO DIACONIA. De har beviljats förtjänstmedaljer för sitt långvariga arbete som diakonissor i Helsingfors. 11.9.2024 kl. 13:53

Kolumn. Efter många år av passivt församlingsliv har en personlig upplevelse väckt en djup tacksamhetskänsla och lett till ett återupptäckt engagemang för Harry Bogomoloff. En ny fas av aktivt kyrkoliv har inletts – där tacksamhet och förlåtelse spelar en central roll. 11.9.2024 kl. 13:48

matteus. Hon ser fram emot höstens öppna torsdagskvällar i Matteuskyrkan. – Det bästa är att man kan komma hit för att bara vara, säger Emma Gustafsson som jobbar som projektledare i församlingen. 28.8.2024 kl. 17:06

kyrkkaffe. Stämningen på kyrkkaffet är inte alltid hundra procent avslappnad – men det gör ingenting. Vid kaffebordet lär vi oss också att möta människor som inte är som vi eller tycker som vi, skriver Edit Koskinen. 28.8.2024 kl. 16:43

Kolumn. Jag sökte tjänsten som kyrkoherde i Petrus med visionen att församlingen ska vara öppen för alla. Det finns så många föreställningar om att människor inte duger i kyrkan. Ändå är kyrkan den sista plats som ska ge sådana signaler. Vi har ett bättre budskap än så. 28.8.2024 kl. 17:03

Helsingfors. – En sång som börjat som en stund mellan bara mig och Gud kan få betyda något för en annan människas vandring med Gud. 6.8.2024 kl. 12:55

Helsingfors. Penslar, kritor, vattenmuggar – Johannes vardagsrum bjöd på en eftermiddag fylld av färger och former. 6.8.2024 kl. 13:05

Kolumn. Konsthistoriker och teologer har skickligt benat i de här reaktionerna förklarat referenserna och vänligt påmint oss om hur kristenheten måste ta sig an mer brännande frågor än symbolproblematik och våra egna ömma tår. 6.8.2024 kl. 13:00

lekholmen. Nora Sønnerstad är hjälpledare vid Johannes församlings skriftskolläger för tredje sommaren. Hon kommer också att jobba som holmungdomsledare med den öppna verksamheten. Bara tanken att vara på Lekis halva sommaren och kalla det för mitt sommarjobb är ganska ”win-win". 29.5.2024 kl. 20:32