För ett år sedan var jag på Köpenhamns flygplats. Jag hade nyss tagit avsked av min pojkvän som hade åkt tillbaka hem till Kanada. Mitt flyg till Finland skulle avgå om en timme.
Jag var relativt sönder, för att vara ärlig. Jag grät på toaletten, bara för att torka tårarna, gå ut och hitta mig själv inne på toaletten igen en halv minut senare då jag behövde snyta mig igen.
Slutligen tänkte jag att det kanske skulle hjälpa att gå lite, så jag började röra mig mot min gate. Jag gick mot porten och hörde plötsligt frasen ”No way”.
Där stod min portugisiska vän på Köpenhamns flygplats. Vi hade setts tidigare under samma vecka, eftersom också han hade varit i Danmark, men jag hade ingen aning om att vi skulle flyga hem under samma dag.
Jag var alldeles omtumlad, men det spelade ingen roll – han var den bästa person som kunde vara där i den stunden. Jag behövde inte förklara desto mera, han förstod genast. Vi bara satt tillsammans utan att prata medan jag fylldes av tacksamhet och kraft att klara av det hela.
När jag måste gå drog han ut en liten Jungfru Maria i trä ur sin ryggsäck. Han sa att han brukar bära den med sig vart han än går, men att han ville ge den åt mig eftersom det här återseendet gjorde honom säker på att vi kommer att ses igen.
Sedan dess har Jungfru Maria stått på mitt nattduksbord och påmint mig om att vissa saker bara är för bra för att hända av en slump. Att Gud visste att jag behövde min vän i den stunden.
Sonja Fredriksson är journalistikstuderande vid Soc&kom.
Hennes favoritplats i stan är Lekholmen.
