Jag gillar att spela tv-spel. En del påstår att när man har fyllt 40 så borde man inte hålla på med sådana barnsliga saker. Man borde ha mer vuxna hobbyer, som att gå på gym eller läsa böcker. Men sådana påståenden är trams. Tv-spel är för alla. Jag kan förstå att man tänker så om man kanske bara testat pusselspel som Candy crush eller sneglat på en skärm där allt som verkar hända är att man skjuter varandra. Men tv-spel är så mycket mer. Tv-spel kan faktiskt lära oss en del om livet.
Något som blivit mer och mer populärt i takt med att tekniken har utvecklats är så kallade sandbox games, alltså sandlådespel. Nu låter det kanske igen som att det här är något bara för barn. Men sandlådan är här en vacker bild för att allt är möjligt i den här typen av spel. Precis som allt är möjligt i sandlådan. I de här spelen finns det inga måsten. Det finns ingen som tvingar dig att gå en viss väg utan du måste själv välja vad du vill fylla ditt spel med. Till exempel så satte jag en hel eftermiddag på att jaga insekter och plocka svamp i ett av mina favoritspel Zelda, inte för att jag behövde utan för att det var så roligt.
Jag tror att de här spelen är så populära eftersom de ger oss en chans att välja på nytt, att testa olika vägar utan att konsekvenserna blir så stora som i det riktiga ”livsspelet”. Att välja sin väg där möjligheterna är oändliga kan kännas skrämmande och jobbigt. Men där kan jag känna att min tro ger en fördel. Att ha direktkontakt med spelets ”designer” ger både trygghet och mod att utforska den häftigaste spelvärld som någonsin skapats – livet.
Daniel Jakobsson jobbar som ungdomsarbetsledare i Matteus församling.
I dag tänker han på att det är fint med världar utan måsten.
Hans tips: Våga utforska tv-spelens underbara värld. Själv håller jag på att svinga mig igenom New York som Spindelmannen.
Hans kalenderglimt är Matteus församlings nya gamingklubb för årskurs 6. Där både spelar vi och funderar på spel tillsammans!
