När har din tro burit dig?

Helsingfors.

Vi frågade sex människor och de svarade. Intervjuerna har ingått i en serie som publicerats på Kyrkan i Helsingfors Instagram och Facebook-kanaler sommaren 2025.

2.9.2025 kl. 11:10

Maria Westerling

När jag var i tonåren hade jag en period när allt kändes jättejobbigt och jag höll på att tappa livslusten. Jag kommer ihåg en dag när jag låg på soffan i vardagsrummet och kämpade mot ångesten. Av någon anledning steg jag ändå upp ur soffan, gick fram till bokhyllan och tog ut en bok som handlade om lycka. Texten baserade sig på bibelversen ”Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft”. Enligt boken skulle man läsa versen om och om igen, och högt. Det lät jättelöjligt men jag gjorde det. Jag lät orden sjunka in och någonting märkligt hände. Ångesten började släppa och jag började tacka Jesus. Det var som om han hade sagt: Oroa dig inte! Jag är med dig. Du kommer att få den kraft som du behöver. Den glädje som jag då fylldes av var helt obeskrivlig.

Maria Westerling är förtroendevald i Matteus församling.

Jona Granlund




Just den
dagen hade allt som kunde gå fel också gått fel. När jag åkte upp med rulltrappan på tågstationen föll min blick på ett klistermärke med texten ”Don’t give up!”. Jag kände bara att oj, det där kom väldigt passligt. Nu tror jag inte att Gud eller Jesus gått ner där i rulltrappan och slagit ner ett klistermärket och sagt ”Yes, det här blir bra!”. Men ändå fick jag känslan av att här finns något för just mig. Här finns något som gör att jag orkar vidare en stund.

Jona Granlund är förtroendevald i Petrus församling.


Ida-Maria Pekkarinen


Våren 2024 blev jag utbränd. Det var en tid när jag konkret upplevde att Gud bar mig. Jag har också tidigare i livet känt att Gud burit mig genom olika saker – och det har alltid varit på ett väldigt konkret sätt. Ofta har det handlat om två saker: För det första har jag haft en känsla av inre frid. Trots att omständigheterna kanske har vittnat om något annat så har jag ändå innerst inne upplevt att jag har frid, fastän jag inte borde ha det. Det andra är att det alltid har inkluderat någon annan människa eller några andra människor. Under den här våren handlade det specifikt om att jag i gudstjänstgemenskapen fick uppleva hur andras sånger och böner, och bara det hurdana de var, bar mig mitt i det svåra.

Ida-Maria Pekkarinen är projektanställd i Petrus församling.



Daniel Jakobsson




Jag var
23 år och nygift, och vi skulle flytta till en ny stad och en ny lägenhet. Vi hade redan sagt upp vår gamla lägenhet, problemet var bara att vi inte hade någon ny lägenhet att flytta till. Vi hade kämpat och satt in annonser och ringt upp, men ingenting hände. Samtidigt höll jag på och spelade in ett rockalbum där vi sjöng en sång som gick: I nödens stund ger du rum, öppnar nya vägar. Och jag nynnade på den och tänkte att nu är det nödens stund. Och jag skämtar inte, tio sekunder senare så ringer telefonen och det är en tant uppe i Örebro som säger att hon hade sparat vår annons om hon eventuellt skulle få sin lägenhet ledig. Jag tackade ja direkt och tänkte, att det är nog ändå märkligt det här med Gud.

Daniel Jakobsson är ungdomsarbetsledare i Matteus församling.



Gunilla Riska




För många
år sedan så var jag väldigt sjuk. Så sjuk att jag på riktigt inte visste om jag någonsin skulle bli frisk igen. En kväll sa en av mina vänner att hon skulle be för mig, och jag tänkte att nåja, få se vad som händer. Men den natten så sov jag riktigt bra. Och det gav mig både hopp och tröst. När jag började tillfriskna var det en av mina bekanta som frågade ifall min tro burit mig genom sjukdomen. Och mitt svar var kanske lite överraskande, men det var ett definitivt nej. Min tro hade inte burit mig överhuvudtaget. Sanningen var den att när jag var sjuk så vågade jag inte ens riktigt be. Men mina vänners stöd, mina vänners förböner, de bar mig. Och egentligen så handlar allt om det att den här tiden så var det Jesus som bar mig.

Gunilla Riska är diakonissa i Petrus församling.



Kalle Sällström



När vi
väntade vårt första barn för 18 år sedan, så låg han med rumpan före i magen. Då rekommenderade man kejsarsnitt för att få ut honom på bästa sätt. Några dagar före den bokade tiden satte förlossningen igång och det blev bråttom att ta sig till Barnmorskeinstitutet. När vi kom in i operationssalen så var där kanske sex unga kvinnor i vita kläder. De var lugna och man såg att de visste precis vad de gjorde. Jag tänkte att vi är i goda händer. Det finns inget att oroa sig för. Jag tror att Gud ofta bär oss med människors händer. Det kan vara en sjukskötare, en läkare, en brandman, en församlingsanställd, en kollega eller vän. Och ibland är det vi som får bära någon annan. Säga att du är inte ensam. Vi är inte ensamma. Gud är med oss. Gud bär oss.

Kalle Sällström är förtroendevald i Johannes församling.




Textsammanställning: Nina Österholm
Foto: Edit Koskinen