När jag var fjorton var jag på utlandsresa tillsammans med min familj och min småkusin. Sista kvällen innan vi skulle åka hem blev mamma sjuk, troligtvis var det en matförgiftning. Men jag blev så där jätteorolig som jag brukade då mamma inte mådde bra.
När jag trodde att min småkusin bredvid mig sov knäppte jag händerna i hotellrummets mörker. Tyst bad jag till Gud att mamma skulle bli frisk, att hon inte skulle behöva må illa. Mitt i bönen hörde jag min småkusins röst viska: ”Ber du?” och jag tystnade tvärt, kände mig som om jag blivit ertappad mitt i något olovligt. Jag som aldrig pratat om tro förut visste inte vad jag skulle svara.
”Jag kan ju be med dig”. Jag behövde inte svara. Min småkusin knäppte sina händer bredvid mina och tillsammans sade vi några korta ord till Gud. Jag och min tolvåriga småkusin som inte hörde till kyrkan.
Det krävdes en skriba, många hjälpisår och mycket mod innan jag vågade prata om min tro på riktigt. Än i dag, över tio år senare, är det ibland svårt. När man växer upp i en omgivning där tro är något man pratar om med lite skratt i rösten blir det så. Rädslan att inte bli tagen på allvar får orden att fastna i halsen.
Men sanningen är att ingen skrattar. Ingen skrattar då jag svarar att jag är kristen. Ingen fnissar då jag berättar att jag sitter i församlingsrådet eller då jag förklarar att jag ibland vill gå i kyrkan. Ingen skrattar, men många par ögon ser på mig frågande, med intresse i blicken.
Därför kommer jag nu med en påminnelse till dig och till mig själv: våga berätta. Våga förklara. För du vet aldrig vems tro du kan styrka med din förklaring.
Stefanie Lindroos är journalist och magisterstuderande vid Helsingfors universitet och förtroendevald i Matteus församling.
I dag är hon tacksam för att i alla situationer kunna stödja sig på tron.
Hennes tips: Testa att diskutera tro också utanför din bekvämlighetszon. De bästa diskussionerna kan uppstå med oväntade personer.
Hennes kalenderglimt: 17.9 avslutas kandidatrekryteringen till församlingsvalet. Våga ställa upp!
