På den här innergården på Mariegatan i Kronohagen, där Fabian Silén växte upp med hela sin pappas familj omkring sig, känner han sig hemma. – Min farmor dog för tio år sedan, men på något plan för jag ännu en dialog med henne varje dag.

"Jag har en dödsskräck som jag upplever att jag lider av dagligen"

teater. Vad betyder det att vara människa? Det frågar sig Fabian Silén i pjäsen Paradisdoktrinen, en komedi som börjar med att Gud sitter bortglömd i ett svart hål, tjurig över att inga människor lyssnar på honom eller ber till honom längre. 27.4.2017 kl. 08:00

– Varför känner vi människor alltid att något fattas? Varför vill vi alltid ha något mer? Det var ur mänsklighetens eviga sökande tillbaka till paradiset som titeln till pjäsen föddes, säger Fabian Silén.

Han har skrivit pjäsen Paradisdoktrinen, som har premiär nu på lördag. Det är den fria teatergruppen Teater Mestola som sätter upp pjäsen som gästspel på Viirus i Helsingfors.

– Idén var ursprungligen att göra en parodi på det som gjorde att Gud frös ut Adam och Eva ur paradiset. Pjäsen skulle utspela sig i Edens lustgård. Även om idén utvecklades fanns tanken om paradiset kvar.

Han upplever själv att han längtar tillbaka till barndomen, tonåren och det paradisliknande tillstånd när inga avgörande val för hans egen del ännu var gjorda.

– Vi är besatta av att hitta det tillståndet. Men det är flyktigt, det kan vara en stund men sedan vill vi ha mer.

Det vi blir galna av att tänka på

Pjäsen börjar med att Adam och Eva, de två sista levande cyborgerna (hälften människa, hälften robot), år 2117 står och väntar på jordens undergång.

Berättelsen börjar i ett parallellt universum men kommer sakta men säkert in på köksrealism och den vanliga människans mikronivå.

– Det finns så många mysterier, så mycket oförklarligt i våra dagliga liv. Men vi glömmer bort dem, för vi blir galna om vi går och tänker på dem. Vad är universum, hur ser det ut där ute, vad händer när vi dör?

Han har alltid fascinerats av universum.

– Jag upplever att jag har ena ögat mot stjärnorna och andra mot fötterna. Det finns två delar i mig, en med storhetsvansinne och en med självkritik och mycket jantelag.

De stora existentiella frågorna, som den om döden, påverkar oss dagligen, menar Silén.

– Jag har själv en dödsskräck som jag upplever att jag lider av dagligen. En av mina största farhågor är att dö ensam. Jag tror att alla människor vill bygga något slags bro till evigheten, genom det vi gör, de avtryck vi lämnar efter oss, det vi tror på eller genom våra relationer.

Läs hela intervjun i Kyrkpressen 17/2017.

Christa Mickelsson

HALLÅ DÄR. Hon sjunger på hebreiska, svenska, finska och koreanska på höstens körjubileum. – Jag har sjungit i Furaha-kören sedan 2013. Musiken är mitt liv, särskilt i svåra stunder när man känner sig helt förkrossad, så finns musiken där. 10.10.2024 kl. 13:50

Helsingfors. I Folkhälsanhuset i Helsingfors har Johannes församling i många år jobbat med att bygga gemenskap – och lockar nu allt fler till samlingarna. 10.10.2024 kl. 13:45

Johannes. Kyrkan ska inte hoppa på varje trend, men vi måste vara medvetna om dem, säger citykaplanen Johan Terho. 25.9.2024 kl. 16:12

Kolumn. Allt snurrar snabbare och varje ögonblick tycks fyllas av krav, distraktioner och brådska. Jag tror det är därför människor söker sig till keramik, för att återknyta till något fysiskt och konkret. 25.9.2024 kl. 16:05

Terapi. Hon tar emot unga vuxna på Walk in-terapi i Östra centrum. 25.9.2024 kl. 16:02

Helsingfors. Diakoniarbetarna i Helsingfors berättar om den nöd de ser i samhället. Varje dag fattar de tuffa beslut om vilka som ska få hjälp och hur. Men hur länge orkar de? 11.9.2024 kl. 13:59

PRO DIACONIA. De har beviljats förtjänstmedaljer för sitt långvariga arbete som diakonissor i Helsingfors. 11.9.2024 kl. 13:53

Kolumn. Efter många år av passivt församlingsliv har en personlig upplevelse väckt en djup tacksamhetskänsla och lett till ett återupptäckt engagemang för Harry Bogomoloff. En ny fas av aktivt kyrkoliv har inletts – där tacksamhet och förlåtelse spelar en central roll. 11.9.2024 kl. 13:48

matteus. Hon ser fram emot höstens öppna torsdagskvällar i Matteuskyrkan. – Det bästa är att man kan komma hit för att bara vara, säger Emma Gustafsson som jobbar som projektledare i församlingen. 28.8.2024 kl. 17:06

kyrkkaffe. Stämningen på kyrkkaffet är inte alltid hundra procent avslappnad – men det gör ingenting. Vid kaffebordet lär vi oss också att möta människor som inte är som vi eller tycker som vi, skriver Edit Koskinen. 28.8.2024 kl. 16:43

Kolumn. Jag sökte tjänsten som kyrkoherde i Petrus med visionen att församlingen ska vara öppen för alla. Det finns så många föreställningar om att människor inte duger i kyrkan. Ändå är kyrkan den sista plats som ska ge sådana signaler. Vi har ett bättre budskap än så. 28.8.2024 kl. 17:03

Helsingfors. – En sång som börjat som en stund mellan bara mig och Gud kan få betyda något för en annan människas vandring med Gud. 6.8.2024 kl. 12:55

Helsingfors. Penslar, kritor, vattenmuggar – Johannes vardagsrum bjöd på en eftermiddag fylld av färger och former. 6.8.2024 kl. 13:05

Kolumn. Konsthistoriker och teologer har skickligt benat i de här reaktionerna förklarat referenserna och vänligt påmint oss om hur kristenheten måste ta sig an mer brännande frågor än symbolproblematik och våra egna ömma tår. 6.8.2024 kl. 13:00

lekholmen. Nora Sønnerstad är hjälpledare vid Johannes församlings skriftskolläger för tredje sommaren. Hon kommer också att jobba som holmungdomsledare med den öppna verksamheten. Bara tanken att vara på Lekis halva sommaren och kalla det för mitt sommarjobb är ganska ”win-win". 29.5.2024 kl. 20:32