Religion: det konstiga

Bok. Serierna i antologin Opium för folket är skickligt tecknade men skildrar religion ur ett utifrånperspektiv. 4.4.2017 kl. 15:10

Serieantologin Opium för folket ger intryck av att vara ett ambitiöst projekt. Det intrycket baserar sig dels på att man mellan serierna sprängt in utskrivna samtal mellan personer som funderat på vad religion är, dels på att man samlat många av de stora namnen bland samtida serietecknare – bland annat Nina Hemmingsson, Ola Skogäng, Martin Kellerman, Anneli Furmark och Johan Unenge bidrar med serienoveller.

Jag slås ofta av hur visuellt tilltalande det är, men lika ofta av hur fjärmade många av upphovsmännen är från religionen. De som samtalar i text lyckas ge en lite mångtydigare bild av religion som fenomen. Serierna tyr sig däremot ofta till ett tryggt utifrånperspektiv – det handlar om judar i Ukraina på 1800-talet, om ett möte med en person som varit fast hos scientologerna i 25 år och om George Harrisons fascination för Hare Krishna. Allt det här är förvisso intressant på sitt sätt, men många av serienovellerna förmedlar en syn på religion som något främmande. Något som möjligen är farligt, något som man ägnar sig åt om man är lite mindre rationellt tänkade och intelligent än vanligt folk.

Religionshistorikern David Thurfjell – en av dem som deltar i det samtal som vi får läsa – säger det bra när han kommenterar frustrationen kring att man aldrig kan säga exakt vad en religions kärna är: ”Men religion är mänsklig kultur och kultur funkar inte på det viset, det är mycket mer flytande och föränderligt och mångbottnat än så.”

Bilden av religion som kultur, och framför allt som den egna kulturen, saknar jag i serienovellerna. De verkar, med ett fåtal undantag, vara tecknade av en generation som anser att relionen inte har något som helst med deras eget liv och deras egen kultur att göra. Kanske är det en hypotes som ligger dem allt för nära, men kunde man inte tänka sig att även jul- och påskfirande är ett slags opium för folket?

Bok: Opium för folket
Redaktör: Anna Lindman
Förlag: Kartago förlag 2016

Erika Rönngård

Helsingfors. Diakoniarbetarna i Helsingfors berättar om den nöd de ser i samhället. Varje dag fattar de tuffa beslut om vilka som ska få hjälp och hur. Men hur länge orkar de? 11.9.2024 kl. 13:59

PRO DIACONIA. De har beviljats förtjänstmedaljer för sitt långvariga arbete som diakonissor i Helsingfors. 11.9.2024 kl. 13:53

Kolumn. Efter många år av passivt församlingsliv har en personlig upplevelse väckt en djup tacksamhetskänsla och lett till ett återupptäckt engagemang för Harry Bogomoloff. En ny fas av aktivt kyrkoliv har inletts – där tacksamhet och förlåtelse spelar en central roll. 11.9.2024 kl. 13:48

matteus. Hon ser fram emot höstens öppna torsdagskvällar i Matteuskyrkan. – Det bästa är att man kan komma hit för att bara vara, säger Emma Gustafsson som jobbar som projektledare i församlingen. 28.8.2024 kl. 17:06

kyrkkaffe. Stämningen på kyrkkaffet är inte alltid hundra procent avslappnad – men det gör ingenting. Vid kaffebordet lär vi oss också att möta människor som inte är som vi eller tycker som vi, skriver Edit Koskinen. 28.8.2024 kl. 16:43

Kolumn. Jag sökte tjänsten som kyrkoherde i Petrus med visionen att församlingen ska vara öppen för alla. Det finns så många föreställningar om att människor inte duger i kyrkan. Ändå är kyrkan den sista plats som ska ge sådana signaler. Vi har ett bättre budskap än så. 28.8.2024 kl. 17:03

Helsingfors. – En sång som börjat som en stund mellan bara mig och Gud kan få betyda något för en annan människas vandring med Gud. 6.8.2024 kl. 12:55

Helsingfors. Penslar, kritor, vattenmuggar – Johannes vardagsrum bjöd på en eftermiddag fylld av färger och former. 6.8.2024 kl. 13:05

Kolumn. Konsthistoriker och teologer har skickligt benat i de här reaktionerna förklarat referenserna och vänligt påmint oss om hur kristenheten måste ta sig an mer brännande frågor än symbolproblematik och våra egna ömma tår. 6.8.2024 kl. 13:00

lekholmen. Nora Sønnerstad är hjälpledare vid Johannes församlings skriftskolläger för tredje sommaren. Hon kommer också att jobba som holmungdomsledare med den öppna verksamheten. Bara tanken att vara på Lekis halva sommaren och kalla det för mitt sommarjobb är ganska ”win-win". 29.5.2024 kl. 20:32

lekholmen. – På Lekholmen är alla välkomna, precis sådana de är, utan att behöva bära någon sorts mask, säger Walter Wallén som är lägergårdschef på församlingarnas lägerö i sommar. 29.5.2024 kl. 20:19

Kolumn. Jag stiger ut genom den lilla dörröppningen på båten, sätter min fot på bryggan. Den gungar i de skvalpande vågorna, träet knarrar. Vidare, upp mot ön. Solen gassar, den säregna doften av träd blandat med grus möter mig. 29.5.2024 kl. 20:25

Kolumn. Jag erkänner. Ibland tar jag vissa saker för givet. För en tid sedan läste jag om människor som lever i svåra förhållanden och som blir förföljda på grund av sin tro. Nik Ripken berättar hur han reste i olika länder där de kristna möter svår förföljelse. 10.5.2024 kl. 20:19

HALLÅ DÄR. Han är en musicerande verksamhetsledare på Svartholmen i sommar. 10.5.2024 kl. 20:17

SJÄLAVÅRD. Anne Koivula drömmer om en församling som är själavårdande i sin karaktär. Hon hoppas att kyrkans olika gemenskaper skulle vara så vänliga och ärliga att att man vågar söka sig till dom också när det känns tungt i livet. 10.5.2024 kl. 20:15