Philip Teir sticker skickligt hål på sina personers självbilder i romanen Så här upphör världen.

Philip Teir skriver om glappet vi inte vill se

Bok. Kyrkpressens recensent Sofia Torvalds har läst Philip Teirs nya roman Så här upphör världen. 23.3.2017 kl. 00:00

Erik har nyss fått sparken från jobbet som IT-chef vid det stora varuhuset i centrum av Helsingfors, Julia skriver på sin andra roman efter att ha nått stora framgångar med den första. De ska tillbringa en sommar i Julias familj gamla sommarstuga vid Mjölkviken i Österbotten tillsammans med barnen Alice och Anton.

Men när de kommer fram luktar det, symptomatiskt nog, konstigt i huset.
I sin andra roman, Så här upphör världen, skriver Philip Teir om en familj i långsam upplösning. Alice fyller tretton och lever redan i en värld som inte har så mycket med föräldrarna att skaffa, också tioåriga Anton ser på dem med nya blickar.

”Varför var vuxna så här, varför såg de så främmande ut när man såg dem på håll, förlorade sin värdighet?” tänker Alice när hon ser sin mamma simma sent en kväll tillsammans med sin barndomsvän. Det är kanske just det här romanen handlar om: hur de vuxna förlorar den värdighet som de självklart äger enbart genom att vara mamma och pappa och utföra moder- och faderskapets vardagsgärningar. Glappet mellan mamma och pappa och de som är Julia och Erik.

Teir beskriver sommarens händelseförlopp genom att byta perspektiv. Livet vid Mjölkviken ur Antons ängsliga, lite undrande synvinkel, ur Alice osäkra, längtande, ur Eriks uppgivenhet med en fernissa av allt-är-som-förr, ur Julias känsla av milt deprimerad förändringslängtan. Perspektiven överlappar varandra, som de gör i en familj: alla har en egen berättelse om samma händelseförlopp.

Det blir än mer tydligt då Julias barndomsvän Marika och hennes karismatiska miljödystopiker till man visar sig bo i stugan intill. Julias debutroman har handlat om Marika, den manipulativa väninnan, ormen i barndomsparadiset – men är Julias perspektiv mer giltigt än Marikas? Är Eriks bror Anders perspektiv mer giltigt än Eriks?

Det intressanta med den här romanen är att Teir så skickligt sticker hål på sina personers självbilder. När jag slår ihop boken efter sista sidan är det inte med en känsla av att ha läst något som skakat mig i grunden, men nog med en känsla av att ha läst någonting som känns sant, något som är verkligt.

För i förlängningen är det jag och du i Mjölkviken, med alla våra förvandlingskonster och illusioner och känslor av spänning, trygghet eller förorättelse. Vi skapar våra berättelser för att kunna leva, men de skiljer oss också från varandra, när åren går förvandlas vi och berättelserna med oss, och en dag går klyftan inte längre att överlappa.

Det är lite som med klimatförändringen: en dag är det bara för sent. Alltså är Så här upphör världen också en insiktsfull äktenskapsroman om klyschan ”vi bara växte i sär”.

BOK: Så här upphör världen
Författare: Philip Teir
Förlag: Schildts & Söderströms 2017

Sofia Torvalds

HALLÅ DÄR. Hon sjunger på hebreiska, svenska, finska och koreanska på höstens körjubileum. – Jag har sjungit i Furaha-kören sedan 2013. Musiken är mitt liv, särskilt i svåra stunder när man känner sig helt förkrossad, så finns musiken där. 10.10.2024 kl. 13:50

Helsingfors. I Folkhälsanhuset i Helsingfors har Johannes församling i många år jobbat med att bygga gemenskap – och lockar nu allt fler till samlingarna. 10.10.2024 kl. 13:45

Johannes. Kyrkan ska inte hoppa på varje trend, men vi måste vara medvetna om dem, säger citykaplanen Johan Terho. 25.9.2024 kl. 16:12

Kolumn. Allt snurrar snabbare och varje ögonblick tycks fyllas av krav, distraktioner och brådska. Jag tror det är därför människor söker sig till keramik, för att återknyta till något fysiskt och konkret. 25.9.2024 kl. 16:05

Terapi. Hon tar emot unga vuxna på Walk in-terapi i Östra centrum. 25.9.2024 kl. 16:02

Helsingfors. Diakoniarbetarna i Helsingfors berättar om den nöd de ser i samhället. Varje dag fattar de tuffa beslut om vilka som ska få hjälp och hur. Men hur länge orkar de? 11.9.2024 kl. 13:59

PRO DIACONIA. De har beviljats förtjänstmedaljer för sitt långvariga arbete som diakonissor i Helsingfors. 11.9.2024 kl. 13:53

Kolumn. Efter många år av passivt församlingsliv har en personlig upplevelse väckt en djup tacksamhetskänsla och lett till ett återupptäckt engagemang för Harry Bogomoloff. En ny fas av aktivt kyrkoliv har inletts – där tacksamhet och förlåtelse spelar en central roll. 11.9.2024 kl. 13:48

matteus. Hon ser fram emot höstens öppna torsdagskvällar i Matteuskyrkan. – Det bästa är att man kan komma hit för att bara vara, säger Emma Gustafsson som jobbar som projektledare i församlingen. 28.8.2024 kl. 17:06

kyrkkaffe. Stämningen på kyrkkaffet är inte alltid hundra procent avslappnad – men det gör ingenting. Vid kaffebordet lär vi oss också att möta människor som inte är som vi eller tycker som vi, skriver Edit Koskinen. 28.8.2024 kl. 16:43

Kolumn. Jag sökte tjänsten som kyrkoherde i Petrus med visionen att församlingen ska vara öppen för alla. Det finns så många föreställningar om att människor inte duger i kyrkan. Ändå är kyrkan den sista plats som ska ge sådana signaler. Vi har ett bättre budskap än så. 28.8.2024 kl. 17:03

Helsingfors. – En sång som börjat som en stund mellan bara mig och Gud kan få betyda något för en annan människas vandring med Gud. 6.8.2024 kl. 12:55

Helsingfors. Penslar, kritor, vattenmuggar – Johannes vardagsrum bjöd på en eftermiddag fylld av färger och former. 6.8.2024 kl. 13:05

Kolumn. Konsthistoriker och teologer har skickligt benat i de här reaktionerna förklarat referenserna och vänligt påmint oss om hur kristenheten måste ta sig an mer brännande frågor än symbolproblematik och våra egna ömma tår. 6.8.2024 kl. 13:00

lekholmen. Nora Sønnerstad är hjälpledare vid Johannes församlings skriftskolläger för tredje sommaren. Hon kommer också att jobba som holmungdomsledare med den öppna verksamheten. Bara tanken att vara på Lekis halva sommaren och kalla det för mitt sommarjobb är ganska ”win-win". 29.5.2024 kl. 20:32