Anders Larsson skriver om barndomens hemliga tecken och koder

recension. Sofia Torvalds har läst Anders Larssons roman om en värld som gått förlorad men samtidigt alltid finns där. 6.3.2017 kl. 15:44

Minns du hur det var att vara barn? Jag läser Anders Larssons Ett barns memoarer och plötsligt minns jag verkligen, som vi minns då en god berättelse lockar fram en känsla som en gång uppfyllde oss till bredden.

Ja, tänker jag. Så var det att vara barn. Sådan var världen: full av hemliga tecken och koder, fullt förståelig för oss som tolkade den, och sällan synkroniserad med den värld de vuxna levde i och som de verkade tolka på ett annat sätt.

Anders Larsson skriver om en värld som gick förlorad på många olika plan, eftersom berättelsen slutar med att slakthuset där hans pappa jobbar läggs ner och familjen flyttar någon annanstans.

Vi som läst så långt vet hur mycket som försvinner i den flytten. Det är inte bara den efterlängtade bollen på Johanssons gård och vännen Barbro, längre upp på gatan, hon som är snabb och teknisk och vet nästan allt. Det är rädslorna, den längtan vi bär på och som blir en annan på nya ställen, ja, allt det runt omkring oss som gör oss till oss själva, för som barn definierar vi oss mer i förhållande till omgivningen än vi gör när vi är vuxna.

Det har att göra med barnets sårbarhet. Alltid offer för vuxnas nycker, men sällan missnöjd. Ena dagen möter man pappa vid kiosken och han köper plötsligt den adventskalender man längtat efter hela dagen. (Känsla av skuld.) Andra dagen är pappa på dåligt humör och man vågar inte säga att ens finger är i kläm mellan bildörren.

Men nu ska ni inte tro att det här är en tragisk bok, för det är den inte, i själva verket ser den tillbaka på sitt objekt, pojken Lasse, med ömhet och glädje.

Berättelsen varvas med glimtar ur det liv som levs nu: författaren och hans fru ligger vakna på natten i ångest över viktiga papper som ska kopieras på morgonen, de reser tidigt under turistsäsongen och väntar på att det blir påsk och restaurangerna ska öppna.

Det vuxna berättarjaget besöker sin gamla pappa och märker att något har skiftat i deras relation – ett eko från den stund då Lasse ser sin pappa på stan av en slump, så annorlunda då han är separerad från familjen (”Så ser han alltså ut när han inte är med oss”), och deras ömsesidiga förlägenhet slutar med att pappan köper inte bara en adventskalender utan också en chokladkaka.

Men om adventskalenderepisoden blir en sådan som pojken ständigt återkallar i minnet, som den lyckligt älskande minns sin första träff, frågar författarjaget vilka fjäll det var som föll från pappans ögon när han i 90-årsåldern såg på sin son med lite mindre värme. Frågan pojken ställer sig är kanske: Vem är jag? Tycker jag om mig?

Ett barn kan nästan treva sig till ett svar bara genom att se sig omkring.


BOK
Ett barns memoarer
Författare: Anders Larsson
Förlag: Schildts & Söderströms 2017

Sofia Torvalds

HALLÅ DÄR. Aschan är ny församlingspastor i Johannes församling. 11.11.2024 kl. 14:06

Helsingfors. Verksamheten fortsätter i mindre utrymmen. Kvällsmässor ordnas flera söndagar i terminen. 11.11.2024 kl. 13:58

HALLÅ DÄR. Hon pratar med dig om döden på alla helgons dag. – Vad händer när man dör? Det är nog en svår fråga. Egentligen vet ju ingen av oss vad som händer eftersom vi alla lever, funderar Catarina Bärlund-Palm. 22.10.2024 kl. 19:25

Kolumn. På hösten får ljus en speciell betydelse i förhållande till det tilltagande mörkret. Ljuset lyser upp, det vägleder, det ger trygghet. Levande ljus kan få oss att stanna upp och stilla oss, att känna samhörighet och gemenskap, och att minnas. 22.10.2024 kl. 19:20

Kolumn. Forskning visar att par som hanterar oenighet och olikheter tidigt håller ihop längre. 10.10.2024 kl. 13:57

HALLÅ DÄR. Hon sjunger på hebreiska, svenska, finska och koreanska på höstens körjubileum. – Jag har sjungit i Furaha-kören sedan 2013. Musiken är mitt liv, särskilt i svåra stunder när man känner sig helt förkrossad, så finns musiken där. 10.10.2024 kl. 13:50

Helsingfors. I Folkhälsanhuset i Helsingfors har Johannes församling i många år jobbat med att bygga gemenskap – och lockar nu allt fler till samlingarna. 10.10.2024 kl. 13:45

Johannes. Kyrkan ska inte hoppa på varje trend, men vi måste vara medvetna om dem, säger citykaplanen Johan Terho. 25.9.2024 kl. 16:12

Kolumn. Allt snurrar snabbare och varje ögonblick tycks fyllas av krav, distraktioner och brådska. Jag tror det är därför människor söker sig till keramik, för att återknyta till något fysiskt och konkret. 25.9.2024 kl. 16:05

Terapi. Hon tar emot unga vuxna på Walk in-terapi i Östra centrum. 25.9.2024 kl. 16:02

Helsingfors. Diakoniarbetarna i Helsingfors berättar om den nöd de ser i samhället. Varje dag fattar de tuffa beslut om vilka som ska få hjälp och hur. Men hur länge orkar de? 11.9.2024 kl. 13:59

PRO DIACONIA. De har beviljats förtjänstmedaljer för sitt långvariga arbete som diakonissor i Helsingfors. 11.9.2024 kl. 13:53

Kolumn. Efter många år av passivt församlingsliv har en personlig upplevelse väckt en djup tacksamhetskänsla och lett till ett återupptäckt engagemang för Harry Bogomoloff. En ny fas av aktivt kyrkoliv har inletts – där tacksamhet och förlåtelse spelar en central roll. 11.9.2024 kl. 13:48

matteus. Hon ser fram emot höstens öppna torsdagskvällar i Matteuskyrkan. – Det bästa är att man kan komma hit för att bara vara, säger Emma Gustafsson som jobbar som projektledare i församlingen. 28.8.2024 kl. 17:06

kyrkkaffe. Stämningen på kyrkkaffet är inte alltid hundra procent avslappnad – men det gör ingenting. Vid kaffebordet lär vi oss också att möta människor som inte är som vi eller tycker som vi, skriver Edit Koskinen. 28.8.2024 kl. 16:43