Anders Larsson skriver om barndomens hemliga tecken och koder

recension. Sofia Torvalds har läst Anders Larssons roman om en värld som gått förlorad men samtidigt alltid finns där. 6.3.2017 kl. 15:44

Minns du hur det var att vara barn? Jag läser Anders Larssons Ett barns memoarer och plötsligt minns jag verkligen, som vi minns då en god berättelse lockar fram en känsla som en gång uppfyllde oss till bredden.

Ja, tänker jag. Så var det att vara barn. Sådan var världen: full av hemliga tecken och koder, fullt förståelig för oss som tolkade den, och sällan synkroniserad med den värld de vuxna levde i och som de verkade tolka på ett annat sätt.

Anders Larsson skriver om en värld som gick förlorad på många olika plan, eftersom berättelsen slutar med att slakthuset där hans pappa jobbar läggs ner och familjen flyttar någon annanstans.

Vi som läst så långt vet hur mycket som försvinner i den flytten. Det är inte bara den efterlängtade bollen på Johanssons gård och vännen Barbro, längre upp på gatan, hon som är snabb och teknisk och vet nästan allt. Det är rädslorna, den längtan vi bär på och som blir en annan på nya ställen, ja, allt det runt omkring oss som gör oss till oss själva, för som barn definierar vi oss mer i förhållande till omgivningen än vi gör när vi är vuxna.

Det har att göra med barnets sårbarhet. Alltid offer för vuxnas nycker, men sällan missnöjd. Ena dagen möter man pappa vid kiosken och han köper plötsligt den adventskalender man längtat efter hela dagen. (Känsla av skuld.) Andra dagen är pappa på dåligt humör och man vågar inte säga att ens finger är i kläm mellan bildörren.

Men nu ska ni inte tro att det här är en tragisk bok, för det är den inte, i själva verket ser den tillbaka på sitt objekt, pojken Lasse, med ömhet och glädje.

Berättelsen varvas med glimtar ur det liv som levs nu: författaren och hans fru ligger vakna på natten i ångest över viktiga papper som ska kopieras på morgonen, de reser tidigt under turistsäsongen och väntar på att det blir påsk och restaurangerna ska öppna.

Det vuxna berättarjaget besöker sin gamla pappa och märker att något har skiftat i deras relation – ett eko från den stund då Lasse ser sin pappa på stan av en slump, så annorlunda då han är separerad från familjen (”Så ser han alltså ut när han inte är med oss”), och deras ömsesidiga förlägenhet slutar med att pappan köper inte bara en adventskalender utan också en chokladkaka.

Men om adventskalenderepisoden blir en sådan som pojken ständigt återkallar i minnet, som den lyckligt älskande minns sin första träff, frågar författarjaget vilka fjäll det var som föll från pappans ögon när han i 90-årsåldern såg på sin son med lite mindre värme. Frågan pojken ställer sig är kanske: Vem är jag? Tycker jag om mig?

Ett barn kan nästan treva sig till ett svar bara genom att se sig omkring.


BOK
Ett barns memoarer
Författare: Anders Larsson
Förlag: Schildts & Söderströms 2017

Sofia Torvalds

HALLÅ DÄR. Han är patrulledare i Munksnäs Spejarna och har fått lära sig både uteliv och sociala färdigheter genom scouterna. 25.3.2025 kl. 17:01

Kolumn. För 60 år sedan, då jag började skolan, höll man morgonbön varje dag. Då sjöngs det alltid någon andlig barnsång eller psalm. Några år senare, i samskolan, tågade alla elever varje morgon till festsalen för att delta i morgonsamlingen. 25.3.2025 kl. 16:58

Helsingfors. Det är fredag förmiddag och full fart i Drumsö kyrkas småbarnsutrymmen: stora och små leker, pratar, äter gröt, eller springer runt i gympasalen. Johannes församlings och Lauttasaaren seurakuntas nya tvåspråkiga familjecafé är i full gång. 11.3.2025 kl. 13:37

Kolumn. I många år kände jag att jag inte hörde hemma någonstans. Jag växte upp i södra Afrika, dit mina farföräldrar hade åkt för missionsarbete. När vi flyttade tillbaka till Finland hade jag länge svårt att svara på frågan varifrån jag kommer. 11.3.2025 kl. 13:30

Helsingfors. Hon tycker det aldrig är för sent för dop. Lördagen den 26.4 ordnar de svenska församlingarna i Helsingfors en öppen dopdag för den som vill döpa sig eller sitt eller sina barn. 11.3.2025 kl. 13:26

Ukraina. Att tända ett ljus känns som en liten sak, men det är något med ljus – det ger ändå en känsla av att något är lite bättre, säger ukrainska Iryna Gorkun-Silén om den ljuständning för Ukraina som Helsingfors kyrkliga samfällighet ordnade på treårsdagen av Ukrainakriget. 28.2.2025 kl. 20:47

HALLÅ DÄR. Hon startar en ny barnkör i skolorna i vår. – Att sjunga i kör är en bra form av gemenskap, det motverkar ensamhet, säger hon. 28.2.2025 kl. 21:10

Kolumn. Det ingår i mina arbetsuppgifter som diakoniarbetare att på torsdagar hjälpa till med matutdelningen AndreasHelps i Helsingfors. Mathjälpen har redan pågått i tio års tid. 28.2.2025 kl. 21:06

Helsingfors. Genom sina kläder vill Elin Riska peka på Gud. – Idén med Jesusmerch kom från mitt kompisgäng. Vi tänkte att det skulle vara roligt med en slags team-skjorta, ”partner looks” för oss. Då vi började idéa fram merchen tog jag pennan i handen och slutligen kom vi gemensamt fram till sloganen ”Created for His Glory”. 11.2.2025 kl. 19:38

HALLÅ DÄR. Både hon och hemkyrkan Matteus jubilerar 40 år i år. Som kyrkvaktmästare i Matteuskyrkan får Gerlin-Ontronen fira jubileum hela året eftersom också Matteuskyrkan själv firar 40 år i år. 11.2.2025 kl. 19:32

Kolumn. Hur härligt är det inte att få flytta in i nya och egna utrymmen! Det fick vi i Matteus församling uppleva när Matteuskyrkan invigdes 24.2.1985 på Mattiasdagen. 11.2.2025 kl. 19:28

Helsingfors. Jean Nubaha Banyanga kom till tro genom en upplevelse av det ovanligare slaget: när han var tolv år bad en evangelist för honom och genast fick han sin syn tillbaka. 29.1.2025 kl. 13:27

Kolumn. Pensionen närmar sig, det är dags att ta en titt i backspegeln och fundera över hur samfälligheten förändrats ur ett språkligt perspektiv. Det var en utmaning för mig att 2002 börja jobba som samfällighetens translator. Övergången från näringslivet till den offentliga sektorn och kyrkans trygga famn bjöd på oväntade överraskningar och mina barn frågade om jag nu skulle få en egen ”tjänstekaftan”. 23.1.2025 kl. 10:54

matteus. Hon är tf kantor i Matteus församling och vill gärna spela tillsammans med dig! 29.1.2025 kl. 13:18

Kolumn. Ett av mina tidigare barndomsminnen är när jag sitter i min farmors vardagsrum på Drumsö och tittar på hennes juldekorationer i fönstret. Det var tre papperslyktor i rött och grönt. Tro, hopp och kärlek. Vackrast tyckte jag tro-symbolen var, den hade två färger, både grönt och rött, medan de andra två var endast röda. 29.1.2025 kl. 13:14