Det är i Nordsjö Sara Razai känner sig hemma just nu. Hon har alltid hellre bott i stadsdelar där hon vet att många kulturer möts.

"Jag vägrar gå hem med skammen"

profilen. Sara Razai har bestämt sig för att inte vara rädd och för att släppa kontrollbehovet. I hennes hem samsas muslimsk bordsbön med kristen söndagsskola. Och i familjen pratar de svenska, finska, dari och engelska. 24.11.2016 kl. 10:31

– Vi har båda blivit mer religiösa under de tio år vi varit tillsammans, säger Sara Razai.

Hon är gift med Aziz Razai som är muslim och ursprungligen kommer från Afghanistan. Paret har fyra barn från åldern nio år till minstingen på sju månader. De träffades i Åbo där hon studerade litteraturvetenskap och engelska. Aziz Razai och en del av hans familj kom till Finland 2002.
– Jag kände en djup själslig kontakt med honom för att vi båda tror på någonting. Man kan inte styra över sådant som har med människors hjärta att göra.

"Det är klart att det är en stor sak vem man väljer att leva med. Men livet slutar inte där. Gud är mycket större än den du gifter dig med."

Hon konstaterar att det förstås skulle vara roligt att kunna be tillsammans med samma ”flow”, som hon uttrycker det, men samtidigt har de gjort sitt val och gör varandra lyckliga på så många sätt.
Ända sedan barn har hon varit intresserad av andra länder och språk. Och en viktig del av hennes identitetsbygge är en öppenhet för andra kulturer och värderingar.
– Jag har bestämt mig för att inte vara rädd. Om jag börjar vara rädd så underkänner jag samtidigt min egen tro. Jag försökte en gång söka upp uttrycket ”Fear not” i Bibeln. Jag hade hört att det står 365 gånger att man inte ska vara rädd, och det hade ju varit fint om det funnits en uppmaning för årets alla dagar. Men det visade sig vara en urban legend, säger hon och skrattar.

Vi mår bra
Att de båda blivit mer religiösa under sina tio år tillsammans har olika orsaker. Sara Razai var församlingsaktiv när hon växte upp i Kristinestad. Men det var först när hon under studietiden gjorde sin språkpraktik i Ghana som hon började leta sig fram till en egen kristen identitet. Hon gick ofta i kyrkan där.
– Men så här ska det ju vara, tänkte jag, folk som ler mot en, kommer fram och säger: Hej, vem är du?
Aziz Razai å sin sida sökte en slags återupprättelse i religionen, som ett led i att hitta sin identitet i ett nytt land.

"För att få sin värdighet och självkänsla tillbaka behövde han religionen. Jag märkte att han mådde bra av det."

Att de har olika religioner gör inte att det uppstår problem. De hittar alltid lösningar.
– Barnen ber muslimsk bordsbön och går i kristen söndagsskola med mig. Men teologiska diskussioner har jag och Aziz valt bort.
Praktiska saker kan ibland kännas omständliga.
– Men är man gift med varandra så tjänar man också varandra. När Aziz började fasta märkte jag att jag skulle ha behövt en checklista för Ramadan. Jag visste till exempel inte att mattiderna ruckas med några minuter för varje dag beroende på solens upp- och nergång.
Hon har insett att det finns mycket som inte går att kontrollera, inte minst språkanvändning. Hemma hos dem samsas fyra språk. Hon och Aziz pratar finska med varandra. Hon pratar svenska med barnen och han pratar i huvudsak engelska och lite dari med dem.

"Vi mår bra, alla förstår varandra. Men när våra mörka, brunögda barn gått till lekparken och pratat finska med en brytning som närmast låter rikssvensk har jag tänkt: Ja, ja nu får de väl stryk då.”

– I stället har de kommit hem och sagt att de haft jättekul och lekt med barn som sagt att de kan lära dem finska.

Hur ska vi gå framåt?
Sara Razai har upprepade gånger stött på rasism när hon rört sig ute på stan med sina barn. Människor har kommit fram till dem, uppträtt hotfullt och sagt att de inte hör hemma här.
– Oftast är det människor som man ser att inte mår bra i övrigt heller. Jag flyttar alltid över känslan som uppstår på den andra personen. Jag vägrar gå hem med skammen.
Hon är lite oroad över dagens samhälle där högerpopulism och rasism är så synliga fenomen.
– Men egentligen var jag mer oroad tidigare, när vi på ytan ansåg att vi är så toleranta och framhöll att Finland tar emot si och så många flyktingar. Den allmänna diskursen då gav ingen genklang om man försökte säga ”så här illa ser det ut”. Vad man får säga om folk har hela tiden skruvats upp, men det som är hoppfullt är att motreaktionerna också har blivit starkare.
Hon säger att när hon tidigare gick emellan och försvarade någon mot rasistiska påhopp så kunde hon känna sig rätt ensam, numera är hon kanske den femte eller sjätte på plats.
– När jag bodde i Ghana fick jag för första gången uppleva hur det är att vara avvikande. Trots att jag var så annorlunda och trots att jag inte hade gjort någonting för dem så var jag ändå välkommen. Det är det här vi har enorma problem med i Finland att visa andra. Det får mig att tänka: Hur ska det här landet gå framåt?

Blev mer aktiv än planerat
I Sörnäs har hon hittat sin församling. Hosanna Chapel är en internationell kristen församling med medlemmar från många olika håll i världen.
– Jag var inte ute efter att vara så aktiv där som jag är i dag. Jag hade mest tänkt att jag slinker in en halvtimme efter att gudstjänsten börjat. Men eftersom jag i den här engelskspråkiga församlingen pratar en jämförelsevis bra finska så sköter jag en hel del administrativa uppgifter.
Församlingsengagemanget tycks hon ha tagit till sig med samma påtagliga öppenhet som hon har för olika kulturer.
– Världen är stor och det är inte skrämmande. Vi behöver inte göra den mindre, inte ens för våra barn.
Vad vill du ge dina barn?
– Jag tror det viktigaste vi kan ge våra barn är nåd och förlåtelse.

Ulrika Hansson

Lugn. En tyst halvtimme och inga försök att vara något annat än det du är – det är Kristen meditation som ordnas varje torsdag. 14.2.2018 kl. 12:50

Tankar. Hur ser det område ut i ditt liv som inte låter sig kontrolleras, som är kaos och rädsla? 14.2.2018 kl. 12:37

Kropp. Självbild och tankar kring mat är något många har ett komplicerat förhållande till. I mars startar en kurs på temat. 14.2.2018 kl. 12:31

gemenskap. "Jag har under de senaste åren tänkt mycket på bönen, vad det betyder att be till Gud i Jesu namn." 5.2.2018 kl. 17:27

mat. En ny lunchrestaurang har sett dagens ljus i Matteuskyrkan i Östra centrum. På Snellu Café kan du välja lunchens pris enligt din plånbok och råvarorna består av fullt ätbar mat som riskerar att kastas bort i matbutikerna. 5.2.2018 kl. 17:16

sorg. I februari startar en kurs som vill stöda dem som går igenom en sorgeprocess. 5.2.2018 kl. 17:07

ekonomisk utredning. Församlingarna i Helsingfors ska beställa en utomstående utredning av ekonomin. 15.1.2018 kl. 11:32

Start. Nytt år betyder kanske nya möjligheter. Vad är ett andligt mål? Hur stort eller litet kan det vara? Och hur gör man för att det hela inte ska kännas som ytterligare ett kravfyllt måste? 5.1.2018 kl. 16:20

Trygghet. Det skulle kännas tröstlöst om vi inte hade ett större perspektiv, sikriver Johan Westerlund. 5.1.2018 kl. 16:15

Trafik. Ett virrvarr av tankar eller en fokuserad bön – Johan Myrskog skriver om hur kollektivt resande kan ge en timeout. 5.1.2018 kl. 16:02

Helsingfors. Biskop Teemu Laajasalo önskar helsingforsarna en jul utan vardagssorger. 15.12.2017 kl. 10:00

Måltid. Också i år öppnar Matteus församling sina dörrar för dem som inte vill fira ensamma eller inte har möjlighet att ordna eget firande. God mat och gemenskap är de viktigaste inslagen. 14.12.2017 kl. 00:00

gemenskap. Kunde du tänka dig att bjuda in okända människor på julafton? Faktum är att det inte låter så märkligt när Rebecka och Daniel Björk berättar om sin tradition. 14.12.2017 kl. 00:00

Tidevarv. "Och jag märker att jag kommer lika mycket för återseendet som för något annat." 14.12.2017 kl. 00:00

julkalender. I det här numret av Kyrkpressen delas det ut en julkalender till församlingsborna i Helsingfors, Esbo, Vanda, Kyrkslätt och Grankulla. I år bjuder luckorna på hälsningar från vanliga stadsbor. 29.11.2017 kl. 16:34