Min syster och jag har delat in sommaren i turer på vår lilla sommarstuga i Sibbo. Idag börjar min familjs tur och jag fick ett meddelande igår: Jag börjar bli litet trött på det här vädret när allt är dyblött hela tiden. Ett litet uppehåll, man öppnar dörrar, fönster, binder upp växter, sätter ut våta skor på tork i solen, en sekund senare öser det ner, man rusar runt och stänger dörrar, fönster, tar in dynor etc. Nu lämnade jag de genomblöta gummiskorna på verandatrappan i regnet... Hoppas de torkar något tag i sommar... Så skrev hon.

I början av sommaren bad jag min hemmavarande son vattna. Han fick noggranna instruktioner för trädgården som jag hela våren förberett, sått, planterat och bearbetat. Vi samlade vatten i ämbar och skottkärror på lande för att ha när torkan slår in och brunnen sinar. Nu känns det litet överflödigt att samla vatten. Jag häller mest bort vatten från blomfat så att blommornas rötter inte ska ruttna och sonen har en ynka basilika inomhus att sköta och en julstjärna som jag lyckats hålla levande. När vi går ut i skogen är det uppehåll och hem kommer vi dyblöta.

Tomas Ledins text om att sommaren är kort, det mesta regnar bort känns aktuell och igår konstaterade jag när jag tittade ut genom fönstret att vi nog nåtts av syndafloden. Där tyckte nog min man att jag överdrev. Om salladen ruttnar går inte världen under. Och så är det. Svamparna dyker istället upp.

I Matteus femte kapitel läser vi att han låter det regna över både rättfärdiga och orättfärdiga. Vi läser också i Hoseas bok att han skall komma över oss likt ett regn. Det är Guds Andes vatten jag längtar efter. Regn av helig Ande över vårt folk, över liten och stor. Tänk, vi sku springa och stöda mänskor som just kommit till tro på Jesus i stället för att tömma blomfat på vatten. Ett andligt regn över inte bara vårt land utan över hela duktiga, sekulära, självgoda Norden. Ett regn som för mänskor samman, som gör oss beroende av varandra på ett sunt sätt, som får oss att dela tid med varandra, vara intresserade av varandra, som gör våra liv obekvämare men genuinare och mindre självcentrerade, som bjuder hem till lite ostädiga hem för vi har annat att hinna med. Regn som sköljer bort synd – för visst behövs synden sköljas bort lika mycket idag som förr i tiden. Jesus kom för att ta bort vår synd och skulle inte synden finnas skulle inte Jesus behövas. Synden finns och gör sitt intrång dagligen i våra liv. Vi behöver Guds regn. Vi behöver förlåtelse. Vi behöver både Gud och varandra.

Solen har Gud också låtit gå upp över både onda och goda, står det någonstans. Och den får gärna titta fram litet mer än ett ögonblick och torka våra tårar, torka upp min systers skor, smeka våra kinder en dag eller två emellan. Gud välsigne dig.

Det sade en klient till mig häromdagen när vi satt tillsammans och diskuterade sommaren och orken. Och så är det ju. Diakonin kan aldrig ta paus. Människors problem kan inte läggas på paus, och inte heller behovet av att få umgås med andra. För många är församlingen och diakonin det enda sociala sammanhanget som finns. Givetvis behöver vi som arbetar i församlingen få semester, men någon form av verksamhet måste ändå upprätthållas.

Samma sak gäller ungdomarna. Det finns många unga som saknar mötesplatser under sommarlovet. Många hem är inte trygga, och ibland finns det varken vuxna eller syskon att umgås med. Då blir ensamheten total.

Ensamhet sliter på en människa. Vi behöver arbeta för somrar som vi kan dela och uppleva tillsammans. Vi får inte glömma medmänniskan bara för att församlingen går på sparlåga. Ibland räcker det med vetskapen om att någon vet att jag finns, och att dörren inte är helt låst i tre månader, för att man ska orka igenom sommaren.

Men sommarens vila har också ett mål för oss som behöver den. Den förbereder oss för det som kommer sen. När löven skiftar färg i september startar en ny termin med nya möjligheter. Vi får längta efter gemenskapen som väntar då. Gud går med oss både i vilan och i nystarten.

Ha en skön sommar!

Jag har en gammal Berninasymaskin som enbart syr rakt. Den är äldre än jag och har glömt hur man zickzackar eller backar. Och jag förstod medan jag stod och berättade om maskinen utanför Andreaskyrkan på Högbergsgatan i Helsingfors för några bekanta att det ju egentligen är en bild på det kristna livet. Ofta när vi sätter ord på saker får vi en uppenbarelse eller en insikt på ett annat plan än när det enbart figurerar i tankevärlden.

Min association gick genast till Lots hustru som blev en saltstod då hon vände sig bakåt och tittade (eftertraktade) det liv hon lämnade i Sodom – staden som Gud förstörde för att moralen var i botten.

Jesus säger att vi inte ska se bakåt då vi satt vår hand till plogen, då vi bestämt oss för att följa Honom. Ibland frestar det mig att tänka tillbaka på tider som varit och livet kan bli ett enda zicksackande hit och dit. Men Gud vill leda oss framåt. Vägen med Jesus är inte vid och öppen för vad som helst. Det är en smal väg och porten är trång, säger Jesus. De flesta vill vandra på den vida vägen, men vi kristna behöver vandra en smalare väg med Jesus framför våra ögon.

I Helen Lemmels andliga sång sjunger vi: Fäst dina ögon på Jesus, se in i verkligheten själv. Alla ting runtomkring smälter bort som snö i ljuset av hans ära och makt.

Vi har fått njuta av Missionskonferens i Andreaskyrkan med god undervisning om både praktiskt kristet liv i ett samhälle med många problem, men också om när det omöjliga blir möjligt för att Guds Ande leder och vill möta mänskor. Han vill möta oss och mänskorna omkring oss.

Vem ska jag sända, frågar Gud profeten Jesaja? Hur mycket tro ska jag finna när jag kommer tillbaka, frågar Jesus?

Vi behöver hjälpa varandra framåt på den raka vägen. Vi går så lätt omvägar om vi inte backar upp varandra. C.S. Lewis beskriver omvägarna och frestelserna så bra i Kristens resa. Och vi vet ännu mer när vi läst hans bok Från helvetets brevskola. Det är en kamp att gå den smala vägen, men Guds Ande är villig att hjälpa och trösta. Som Paulus skriver i Efesierbrevets sjätte kapitel behöver vi ta på oss Guds vapenrustning och leva i bön och gemenskap. I bönen får vi ord på samhällsproblem, ångest, frågeställningar och utrop – allt förvandlas till kommunikation med den Högste och då får allt omkring oss en annan dimension.

Jag har en ledig dag och låter arbetstelefonen ligga kvar i väskan på ljudlöst. Det går lätt att jobba fast man är ledig, om man inte aktivt besluter sig för att låta bli och att saker kan vänta. Jag gör undan lite hushållssysslor och byter sedan om för att tillbringa några ostörda timmar i trädgården. Jag gräver och rensar, flyttar på plantor, fyller på jord, kör bort torra blad och grenar från fjolårets säsong. Jag tar käppar och stöder upp höga blommor, så att de har något som håller dem upprätta när det blåser. Jag har skavsår på fötterna och en blåsa på handen.

Jag noterar att min Afrikas lilja inte gillat sol och blåst och känner mig lite misslyckad, som placerat den på en så utsatt plats. Jag slås av att det är både fult och vackert på samma gång i min trädgård. Ogräsblommor och ”riktiga” blommor står i blom, sida vid sida. Sprakande skönhet. Naturens lovsång. Jag låter vissa ”ogräs” stå kvar tills de blommat ut. Vem är jag att säga att de inte får vara med?

Tankarna vandrar vida omkring och jag tänker på olika människor jag mött i mitt arbete. Jag tänker att mitt arbete som diakon är lite som att vara trädgårdsjobbare. Man håller på med många olika saker hela tiden, man gör en insats här, man väntar på svar från där, man stöder upp, sår ett frö, hjälper till att få syn på torra kvistar att klippa ner. Plötsligt ser man någon grönska och slå ut i blom. Saker faller på plats, utkomststödet beviljas, hyreslägenhet hittas, barnet börjar må bättre, sysselsättning hittas och den sköra relationen får ny glöd.

Min privata telefon ringer och jag får bud från kansliet att en person sökt mig. Jag hör av mig till hen och vi bokar en tid. Bra så. Jag fortsätter fylla min skottkärra, med ogräs och döda kvistar. Jag kör det till min lilla ”tipp”, tar med ny jord på tillbakavägen och fyller på i bänkarna. Och så håller man på, både i trädgården och på jobbet. Tar hand om utan att ta över, hjälper till att få syn på vad som kan förändras. Stöder när det blåser. Och det är fint, det är det finaste, att få följa en människa en bit på vägen och dela en stund i deras inre trädgård.