Hon kommer inte till mottagningen på avtalad tid. Jag har träffat henne sporadiskt under flera års tid. Ibland har hon kommit enligt överenskommelse ibland varit försenad och någon gång uteblivit. Min första reaktion är irritation med en vag underton av oro. Jag blir distraherad av en annan arbetsuppgift och arbetsdagen fortsätter. Nästa dag frågar jag mig varför hon inte dök upp och försöker ringa hennes senast antecknade telefonnummer, numret kan inte nås svarar operatören. Jag lämnar saken.

Det är ett par månader sedan det uteblivna besöket på mottagningen. Jag sitter i kyrkbänken och tacksägelserna över de avlidna läses upp. Jag hör hennes namn, 38 år och nio månader gammal blev hon. Jag fylls av frågor, av sorg för hennes barn men också av tacksamhet, ett långt lidande har kommit till ett avslut.

Vi får inte alltid svar på våra frågor, eftersom jag arbetar i en större stad är det sällan grannar eller vänner vet berätta vad som hänt. Eftersom jag har arbetat länge i samma församling kan jag ibland på något sätt få höra vad som hände. Det stillar min oro litet.

Ytterligare några månader senare, inför julen ringer hennes mamma och vi har ett långt samtal. I min yrkesroll är jag lyssnaren, stödaren, den som finns där för att ge hopp. Som medmänniska berörs jag av hennes dödsfall och familjens situation. Att gå bredvid en hjälpbehövande betyder inte att vi kan förhindra lidande eller göra allt bra igen, att acceptera det gör ont. Endast Gud kan göra slut på lidandet.

Det är en vacker höstdag. Det är söndag och jag beger mig till kyrkan på orten där jag firar höstlov. I den kyrkan har jag firat mässa några gånger under ungdomen. Jag är rätt anonym och beter mig lite som en ovan kyrkobesökare. Åt vilket håll öppnas dörren till bänkarna? Hälsar man Guds frid till varandra? Hur gör de vid nattvardsbordet här? Jag sitter i bänken och tar in atmosfären. Manskören sjunger. Församlingen sjunger, så taket nästan lättar. En frivillig byter psalmnummer på tavlan, en annan läser texterna, en tredje ber förbönen. Delaktighet. Vi är drygt 100 personer i kyrkan och jag känner igen tre ansikten. Det är en varm gemenskap och lätt att delta, även för en utböling.

Efter mässan skickar jag en bild från kyrkan till en vän och skriver: ”Det är något med manskörer som gör mig knäsvag”. Hon svarar: ”Det är något med den kyrkan som gör mig knäsvag”. Det är hennes barndoms kyrka.

Efter mässan pratar jag med kantorn och tackar för musiken. Han berättar hur viktig kören är för medlemmarna. Trots hög medelålder kommer de mangrant på övningar och uppträdanden. De har en stämma som skall sjungas, en uppgift och en plats att fylla. Under eftermiddagen tänker jag vidare på detta med att bli sedd, att ha en uppgift och ett sammanhang och hur viktigt det är.

I hastigheten läste jag min väns svar så här: ”Det är något med kyrkan som gör mig knäsvag”. Jag började reflektera över det. Att vara knäsvag är ju en upplevelse av att vara så tagen av något att kroppen inte riktigt vet vad den skall göra med sig själv. Det är som en liten förtrollning och man längtar till det. Kyrkans uppgift är att sprida det glada budskapet om Guds kärlek och nåd. Du är älskad, du är sedd. Det finns en plats för dig. Det finns en uppgift för dig. Den uppgiften kan vara att sitta i kyrkbänken. Den uppgiften kan vara något annat.

Diakonin jobbar med människor i förändring, människor som behöver ta ut kursen på nytt och kanske finna nya sammanhang. Det är många gånger ett praktiskt arbete, händernas konkreta verk. Må händernas tysta predikan väcka en längtan till kyrkans gemenskap där tanken ”Det är något med kyrkan som gör mig knäsvag” kan fladdra förbi.

Texten om Emmausvandrarna i Lukasevangeliet slutar inte att fascinera mig. Tänk att de två vandrarna gick där och Jesus slog följe med dem – efter döden på korset. De var tydligt upprörda över de senaste dagarnas händelser och kunde inte i sin situation se Jesus fast han gick invid dem. I Kärnbibelns översättning står det ”men något hindrade deras ögon från att känna igen honom”. Vad hindrade dem – han gick ju där fysiskt bredvid dem? Vad hindrar oss fast vi varit troende i trettio år? Det intressanta är att tron på Jesus tycks vara en sak och att känna honom, se honom är en annan. Lärjungarna hade vandrat med Jesus i tre år. Han hade berättat att han ska dö och att han är Guds son och att han på tredje dagen ska uppstå.

- Varför är ni så tröga i hjärtat att tro på det som profeterna sagt, sa Jesus.

Sedan började han förklara skrifterna för dem. Han började med Moseböckerna och vidare alla profeterna där det står skrivet om honom.

Jesu ord är lika aktuella idag som då och jag fastnar här. Nyckeln måste ju vara att vi som Jesu efterföljare söker våra svar i skrifterna. Så mycket handlar idag om åsikter, rättigheter och jämlikhet, men kanske borde vi söka djupare i Guds ord, vi som anser oss vara kristna? Jesus öppnade skrifterna för vandrarna och de blev glada. På samma sätt får vi be den helige Ande öppna texten för oss. Vi är beroende av Guds ord för att kunna se Gud. Ordet renar oss och ”de renhjärtade ska se Gud”. Är det en förenkling? Ändå tror jag att det ligger en sanning i det. Prasslet från bläddrandet i Bibeln, stilla stunder med Jesus, det är – tror jag, det enda sättet att nå djupare och se klarare.

Vi lever i en tid där information väller över oss. Åsikter ropas ut i tid och otid och ofta placeras vi i olika fack och kategorier beroende på hur vi tänker i en viss situation. Jag saknar mer av tänkandet vid Guds ord. Vad säger Jesus? Hur står det i Bibeln? Vi är beroende av Guds eget ord för att förstå oss själva, vår vardag och vår tid.

Det kommer tider i människans liv, när vi befinner oss mer på sidan av vägen, än på vägen. Vi kan glida av vägen pga av arbetslöshet, ensamhet eller sjukdom. Vardagen fylls av tomhet. Det finns ingen plats att åka till på morgonen, ingen uppgift som väntar. Detta kan vara omvälvande och svårt. Att sitta hemma ensam med sin kaffekopp då de andra går till jobbet, är skönt ibland. När det pågår en längre tid gör de inre sår. Att ha många år kvar till pensionen, och ofrivilligt sitta hemma arbetslös,är inte rätt. Det är inte rätt, hur man än vänder och vrider på saken.

Just nu blir ca 100 människor arbetslösa varje dag. Siffrorna gör mig orolig. Det gör ont. En till människa som sitter hemma sysslolös. En till familj som har svårare att klara sig ekonomiskt. En gemenskap, och en trygghet som faller bort från människans liv.

Jag vill be en stilla bön för dessa personer. Ge dem mod, kraft och tillit. Gud bär oss.

I Jesajas bok står det: Var inte rädd, jag är med dig. Ängslas inte, jag är din Gud. Jag ger dig styrka och hjälper dig, stöder och räddar dig med min hand. ( Jes 41:10) Gud lovade att gå med oss alla dagar till livets slut. Han lovade inte att vägen är lätt eller stenfri. Men han har lovat att gå med oss.

"Vad kan jag göra när jag inte har råd att köpa både mat och mediciner?"

"Hur hittar jag jobb när det finns tiotals fler arbetslösa än lediga arbetsplatser?"

"Hur ska jag kunna studera på heltid när jag måste jobba heltid för att överleva, eftersom studiestödet inte räcker till för hyra, mat och andra nödvändiga utgifter?"

När den sittande regeringen 2023 meddelade att stora nedskärningar i socialskyddet var på väg – och motiverade dem med att alla måste delta i samhällets talko – kunde jag inte vara tyst. Jag skrev en insändare och fick snabbt stöd av 36 kollegor. Då trodde vi, liksom många andra, att det vi såg då var det värsta. Tyvärr har situationen bara blivit värre.

Redan i början av 2024 syntes effekterna av nedskärningarna: fler människor blev beroende av grundläggande utkomststöd, fler sökte hjälp hos kyrkans diakoni. Vi diakoniarbetare i Borgå stift uppvaktade social- och hälsovårdsministeriet med en skrivelse där vi beskrev den verklighet vi möter dagligen. Statistiken bekräftar det vi ser: behovet av stöd har ökat markant sedan sociala förmåner skars ner.

Inom diakonin ser vi hur människor
som tidigare klarade sig nu inte längre gör det.
Och vi bevittnar hur besparingarnas konsekvenser
går i arv från generation till generation.

Regeringens nedskärningar slår allra hårdast mot dem som redan har det tufft: arbetslösa, sjuka, barnfamiljer, studerande, ensamboende – alla med låga inkomster. Inom diakonin ser vi hur människor som tidigare klarade sig nu inte längre gör det. Och vi bevittnar hur besparingarnas konsekvenser går i arv från generation till generation.

Det har nu gått ett år sedan vårt besök på ministeriet och över två år sedan min första insändare. Situationen har förvärrats för dem som försöker överleva på ständigt minskande stöd.
Vi ser ensamstående föräldrar som avstår från sina egna mediciner och bara äter en gång om dagen för att kunna ge mat till sina barn. Vi ser pensionärer som lever på gröt för att ha råd med läkemedel. Vi ser ensamboende som förlorar sina hem för att de inte längre har råd att betala hyran – bostadsstödet räcker inte, och det finns inga billigare bostäder, särskilt inte för den som har betalningsanmärkningar. Vi ser människor i olika åldrar söka jobb, skicka tiotals, ja hundratals ansökningar – men få samma svar: "Tack för ditt intresse, men vi valde en annan." Vi ser studerande som tvingas avbryta sina studier för att stödet de får har minskat med flera hundra euro i månaden. Vi ser småföretagare förlora allt stöd om de har ens lite inkomster, vilket inte precis uppmuntrar till att pröva sina vingar som egenföretagare.

Mat, mediciner och tak över huvudet
är mänskliga rättigheter.

Mat, mediciner och tak över huvudet är mänskliga rättigheter. Vi inom diakonin gör vad vi kan, men ansvaret för att människor inte ska falla genom samhällets skyddsnät ligger på välfärdsstaten.

Vi diakoniarbetare följer Jesu exempel: att mätta de hungriga, ta hand om de sjuka, besöka de fängslade, klä de nakna och möjliggöra ett hem för de hemlösa. Det krävs ingen religiös övertygelse för att stå upp för dessa värderingar – det räcker med medmänsklighet. Jag önskar att Finlands regering hade det.