Vardagstro och söndagstvivel.

Harens, och alla vi veklingars, år

Magnus Lindholm 22.01.2023

Idag den 22 januari inleder 1,4 miljarder kineser sitt nyårsfirande. Under femton dagars tid kommer jordens tills vidare folkrikaste stat (i slutet av året är det Indien) att fokusera det mesta av sina känslor och sin tid på familjen, umgås och festa, äta åtta olika maträtter (8 = lyckotal), skjuta raketer och sen så småningom, efter två veckor, avsluta firandet med lyktfestivalen Yuan Xiao och ett kopiöst intag av risbollar. I Kina är nyåret samtidigt startskottet för Harens År och för vårens ankomst.

Jag bugar mig djupt inför ett dylikt kulturellt överflöd och höjer en skål för slika excesser. Nånstans i min Mao-centrerade identitet är jag smått avundsjuk på alla dessa kineser som kan och vågar ta ut svängarna, som självklart och förväntansfullt reser tillbaka i tiden, till barndomstrakter och gamla föräldrar, för att nånstans där försöka återfinna det som vardagen idag mer eller mindre glömt bort. Själv befann jag mig på vår nyårsnatt på ett hotell strax invid Vanda flygfält tillsammans med en icke oansenlig mängd hundar och deras mattar och hussar. Alla hade vi flytt häxpipor och övrigt pyrotekniskt frosseri som våra känsliga kroppar skyr som pesten. Liksom kineserna skulle också jag färdas långa sträckor till breddgrader långt från hem och hushåll, dock utan större baktankar på fest och familjegemenskap.

Vives och min nyårsdag inleddes sålunda på den januarivarma (17–18 grader) spanska Solkusten, 3334 flygkilometer från harvännen Jussi på vårt regnkyliga Andberget. Och där på strandpromenaden i Marbella, bland mängder av flanerande turister, filosoferade jag över hur denna lurviga och sympatiska varelse, som oregelbundet återkommande ligger och tuggar sitt torra gräs framför våra fönster, har blivit ett så självklart inslag även på min mentala livskarta. I mitt inre för jag nästan dagligen diskussioner med honom, frågar och undrar, spörjer och intervjuar. Svaren låter vänta på sig men det är ju förvisso den inre dialogen som är hela poängen med vårt umgänge. Jussi och jag firar Harens År nästan varje dag, eller åtminstone varje vecka, varje månad. Och kanske det beror på att vi båda är veklingar – räddharar, småskygga och känsliga.

Hur ska Harens År gestalta sig för oss, för mig? Ska det bli lika monotont som Jussis idisslande på berget framför fönstren, eller kanske hellre som ett glatt skutt rakt in i en okänd men spännande framtid? Nu när fysisk styrka och krigisk brutalitet med skrämmande resultat exponerat sin snedvridna verklighetsbild är det kanske dags att äntligen, äntligen – med tvåtusenårig erfarenhet – avslöja svaghetens styrka. Den som också haren har.

Andbergets Jussi fotograferad från sovrumsfönstret en dimmig höstdags eftermiddag.
Andbergets Jussi fotograferad från sovrumsfönstret en dimmig höstdags eftermiddag.

En främling i mitt eget land

Louise Häggström 17.01.2023

Att flytta till Norge var som att födas på nytt. Inte så där bildligt talat som när någon bli frälst, utan bokstavligt talat att bli en baby och inte känna till något. När jag kom hit kunde jag inte ens namnet på kungen. Jag visste var de största tre städerna fanns, att det var skillnad på bokmål och nynorska och att man äter smörgås till lunch. Det jag å andra sidan inte visste var vilka band som var populära, var smöret kostar minst eller vad som är socialt accepterat i kollektivtrafiken. Jag hade smakat brunost, men jag visste inte var pinnekjøtt och ribbe var. Allt det ovannämnda fick jag lära mig. Sakta men säkert kunde jag småprata på ett främmande språk och orientera mig i min nya hemstad utan stödhjul.

Det här är inte helt obekant för mig. Även tidigare har jag haft känslan av att inte vara utanför, att inte hänga med i kulturella referenser. Nu talar jag inte om när jag bodde i London i en kort period, utan om när jag flyttade till Helsingfors.

I Österbotten tittar alla på svensk tv och lyssnar på svensk musik – svensk kultur är på många sätt mer hemma än finsk. När jag plötsligt befann mig i en mycket mer finsk finlandssvenskhet blev jag ett barn igen. På baren sjunger alla med i den finska populärmusiken och jag, beroende på nivå av självsäkerhet, endera mimar och låtsas att jag kan låten eller dansar med med visar tydligt att ”åhå, nu har jag visst gått miste om en vital del av den finska kulturen – hupsis!”.

Det samma händer förstås också här i Norge. Skillnaden är bara att det är mer socialt accepterat att jag inte kan sångtexten här. Folk är också ofta ivriga att inviga mig i deras kultur. I Finland känner jag mig både dum och outbildad. Ibland är det bara otroligt genant.

Jag har tidigare skrivit om att sedan jag flyttade till Norge jag har känt mig mer finsk än någonsin förr. I norrmännens ögon är jag finländare, i finländarnas ögon är jag finlandssvensk. Även om jag många gånger känt mig som en främling i mitt eget land är jag stolt över varifrån jag kommer. Jag gillar och identifierar mig med den finska sisun, beslutsamheten, melankolin.

Just nu gör tanken på finskheten mig tudelad. Kanske det får vara så nu. Och så blir det annorlunda sen.

Vardagsänglar och sorg

Catherine Granlund 16.01.2023

I fredags satt jag länge på jobbet och funderade på sorg. Dels förberedde jag mig inför en sorgegrupp i församlingens regi som startar om några veckor och dels tittade jag på min kollegas tomma stol. Jag visste att hon har det svårt just nu. På lördag skulle en veterinär komma hem till henne och avliva hunden.

Sorgen har så många former och objekt. Vi sörjer att vårt minne försvinner, att rörelseförmågan avtar, att äktenskapet gick i kras, att vi får missfall, att vi inte kom in på den utbildning vi drömde om, att vi inte får asyl, att vi inte hittat en partner, att vår äkta hälft dött, att vi mist vårt jobb, att vi inte har en vän, att vi

Samma kväll åt jag och en del av min familj middag och spelade ordbrädspelet ”Scrabble” hemma hos min mellersta son. Då blir det ju tal om ord. Godkända och underkända konstellationer som var och en försöker sig på för att få några poäng. Efter avslutat spel gick vi igenom nyorden i Svenska Akademin från 2022 och mina ögon föll på väntesorg.

Min kollega har under en längre tid förberett sig på att ta avsked av sin fjorton år gamla hund. De senaste veckorna har hon förstått att hon behöver göra ett beslut och så kom dagen då det skulle ske. Hon fick tid att förbereda sig och under den tiden har hon gråtit. Hon har levat i väntesorg.

Efter ingreppet hemma textade hon tacksamt att veterinären inte kunde ha skött sin sak bättre. Allt var harmoniskt och blev så rätt på något vis. Vi träffades i kyrkan dagen efter, på söndagen där hela samfällighetens förtroendevalda skulle välsignas och en stor finsk damkör, klädd i vitt, sjöng. Då berättar hon att veterinären står i första raden av kören i mitten med mörkt hår och mörka glasögon med håret fast. Ser jag henne? Jo. De hade stött på varandra i kyrkans aula på morgonen och förbluffat kramat om varandra. Igår vid dödsstunden, idag i den tvåspråkiga gudstjänsten. Och före det visste de inte om varandra.

Vi står och lovsjunger Gud på finska och svenska. De förtroendevalda är välsignade, för två döda har det tänts ljus, bröd och vin har delats ut. Gud sänder sina änglar till oss. Och vi fungerar ibland som Guds utsända. Men inte bara det. Jesus Kristus har lovat gå med oss alla dagar till tidens ände genom sorg och avsked, genom fest och glädje. Från tro till tvivel till tro. Från oro till lugn. Från släktled till släktled. I sorgens alla skeden: All Trösts Gud.

Snöflingors litenhet och evighet

Anna Edgren 12.01.2023

Jag var på väg hem från pulkabacken med en två-åring på släp då jag stannade upp under den stora gatlyktan. Snön vräkte ner, det var stora och våta flingor som vilt virvlade omkring. De kändes på mina kinder, de landade på mina ögonbryn, de smälte på mina läppar.

Uppe i lyktans sken där ovanför oss kunde vi se alla snöflingorna myllra ner mot oss. Det kändes som om tiden plötsligt stillnade lite mellan jobb, pulkabacke, middagsstök och äldre barnens läxor.

Två-åringen var otålig att komma hem och gruffade i pulkan, men började sedan äta snö och underhöll sig själv en stund till. Jag fick lite extratid att stå där i mina tankar bland snöflingorna.

Att stå och titta upp mot himlen mitt i snöfallet fick mig att känna mig liten, ödmjuk och evig på samma gång. Hur långt hade de här snöflingorna fallit innan de landade på mig eller kring mig? Stod det nån annan under samma snöfall och kikade uppåt mot snöskyarna? Hur många snöflingor fanns det i höjderna ovanför oss? Snöflingorna var så väldigt små, men fick mig att känna mig själv så liten.

Senare samma kväll, när pulkaåkaren redan sov i sin säng under smurftäcket, slog det mig att jag inför Gud känner mig lite liknande som jag gjorde där vid gatlyktan i snöfallet – liten, ödmjuk och evig. Liten och ödmjuk på ett positivt sätt, så där att jag förundras över att få vara en del av något större som jag bara kan ana. Evig inte på ett arrogant sätt (tror jag, i alla fall), utan mera med tanken att mitt liv kan vara något mera än ”just jag och just nu”.

Någon kanske skulle se orsak till förtvivlan och förvirrelse i samma tankar, men ser det som en källa till tröst, tacksamhet och förundran. I min litenhet får jag vila, jag behöver inte veta allt, kunna allt, vara allt. Jag får förundras över evigheten och heligheten i skapelsen, i mig själv.

Finns det för mycket kärlek?

Catherine Granlund 09.01.2023

Jag brukar klippa min man Kjells hår. Han sitter på en pall i badrummet och jag klipper och klipper. Hans hår är tjockt och vackert. I den här åldern fyllt av grå nyanser. Men när det blir för mycket av det goda fluffar och puffar det upp sig runt huvudet och börjar glida ner som ett kompakt täcke över halva öronen och då behövs ansning.

Och är det inte så med ganska mycket? Att för mycket är för mycket.

Ett överflöd av Fazers gröna kulor ger illamående och för mycket kaffe får mig att darra i kroppen. För många timmars sömn gör mig dåsig och för mycket gående får höften att värka. För långa ensamhetsstunder får tröskeln till umgänge att bli nästan för hög och för aktivt socialt umgänge får huvudet snurrigt. För många tandkrämstuber att välja på i butikshyllan får mig att stöna. För mycket snö, regn, sol – vi vet vart det leder.

Men det finns ju en sak som jag redan i skolan hörde att vi kan slösa med: jo, med kärleken.

Och så går det på tok. Den tolkas på så olika sätt. Ditt sätt att beskriva kärlek är kanske inte mitt sätt att uttrycka den på.

Det står i Johannesevangeliet att Gud är kärlek. Jesus säger att vi är grenarna och att han är vinstocken och att vi ingenting kan göra utan honom. Inte ens älska. Inte slösa med kärleken. För kärleken blir fel om den inte har andra ingredienser med sig. Kärlek som sådant i överflöd blir lätt fluffigt och puffigt. Den kan bli prestation och egenkärlek och saknad och inte alls vara kärlek fast vi kallar den så.

Så vi ger upp kärleken, också den?

Nej, vi lutar oss tillbaka. Hur var det nu? Gud är kärlek. Och buden, att älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och din nästa som dig själv. Vi kryper igen upp i den osynliga famnen och vet att källan finns där. Överflödet kommer från Guds hjärta och vi får var dag öppna oss och se hur den leder oss till leenden, tacksamhet, till en omprövning, till att bejaka oss själva, till en utsträckt hand, till ett lyssnande öra. Vi bär inte kärleken, den bär oss och källan är inte vår, den öser vi ur, av nåd.