Förra helgen brann en brasa på åkern nära mig, sly från grannskapet skulle eldas upp. Brasan var stor, fylldes på längs med dagen med mera sly och brann väldigt länge. Under kvällspromenaden med hundarna såg jag hur starkt det ännu glödde och i flera dagar efteråt pyrde det ur den stora högen av aska.

I grundskolan har jag fått lära mig att elden har olika skeden. Upptändningen, då fukten i det som kommer brinna torkar ut. Den som någon gång tänt en brasa vet att det lite sprakar i veden och kommer rök. Och det är lättare att tända brasan om veden är torr. När fukten försvunnit kommer de orange-röda lågorna, själva elden. Ofta på scoutevenemang är de yngre scouterna otåliga, de lägger grillkorven på elden direkt då lågorna kommer fram. Men oftast brukar korven de gångerna inte alls bli varm i mitten, mest kanske bara sotig och kanske t.o.m. bränd på utsidan. Det är först vid följande skeden som den bästa värmen kommer fram. När de orange-röda lågorna börjar frigöra gaser från veden förändras lågorna plötsligt till blåaktiga eller genomskinliga - då brinner det varmt! Sedan avtar lågorna och kvar i den mycket varma högen finns glödande kol. När det inte längre finns något kvar att brinna, avtar glöden sakta och långsamt. Ibland ser man inte ens glöd, utan bara lite rök som stiger upp ur det som finns kvar.

I diakonin möter jag människor i olika skeden av kriser. Det brinner, det glöder och det pyr. På samma vis som med elden har kriserna olika skeden. En del kontaktar diakonin redan innan det brinner, de har kunnat förutspå att krisen är på väg och vi kan arbeta förebyggande. Andra kontaktar oss medan det brinner, då kan vi arbeta med den akuta krisen och förhindra glödbildning. De som kontaktar oss då krisens glöd lyser starkt, har ofta varit med om mycket redan vid det skedet. En kris är aldrig trevlig men då det brinner och glöder är krisen fortfarande ganska enkel att se, greppa tag om och göra något åt.

Är det inte längre okey att be om hjälp?

De personer som kontaktar oss först då det pyr oroar jag mig för. Jag undrar om det inte i vårt samhälle längre är okey att be om hjälp? För det är denna typ av klientkontakt som ökar i mitt arbete inom diakonin. Personerna har ofta försökt så gott de kan redan. Oftast ensamt, ibland tillsammans med social- och hälsovård. Då det pyr i en kris så har det brunnit länge. Personerna jag möter har försökt kanske i månader, år eller decennium. Då handlar det redan om fler problem och ibland flera olika kriser samtidigt. Föreställ dig de otaligt många kvistarna i en brasa av sly. Mångfacetterade och komplicerade saker att reda ut och finna lösningar till. Väldigt ofta blir församlingens diakoni en medvandrare för dessa personer; i månader, år eller decennium.

Därför försöker jag arbeta ännu mer i förebyggande syfte. Skriva här på bloggen och göra andra inlägg samt berätta om församlingens diakoni. Jag tar alla tillfällen jag får exempelvis i skriftskoleundervisningen och under skolbesök att prata om hushållsekonomi, människans grundläggande behov, kyrkans hjälpnätverk och vikten att be om hjälp direkt då man känner att man behöver den. Och när jag ser att det brinner, glöder eller pyr hos min nästa – då sträcker jag fram en hjälpande hand.

Diakoniarbetarna behövs för att hjälpa dem som faller genom samhällets skyddsnät. I oss finns en otrolig källa av kunskap. Den är vårdande, social, själavårdande och till en del liturgisk. Det som vi inte vet, tar vi reda på. Vi finns till där nöden är tyst och dold. Det finns en nöd och oro bland invandrare i Finland. Den är ständig. Men ändå förundras jag varje gång över många invandrares tappra och positiva attityd. Attityden, tron och bönen spelar en viktig roll i deras orkande. Det ger dem uthållighet att kämpa och att varje dag försöka. Om och om igen. Det inspirerar mig otroligt mycket!

Regeringen har infört ett antal förändringar och förslag som påverkar invandrares rättigheter och möjligheter. En förändring är strängare regler när det gäller uppehållstillstånd och integration. Många invandrare, särskilt med B-tillstånd, upplever osäkerhet angående sin framtid i Finland. De känner en ständig oro för om deras ansökan om förnyat uppehållstillstånd kommer att godkännas, och om de kommer att få möjlighet att stanna längre i landet eller få permanent uppehållstillstånd. Många gånger är situationen väldigt svår och risken är stor att ansökan inte godkänns. För invandrare kan det vara svårt att få jobb, särskilt om de inte har goda språkkunskaper eller kvalifikationer som är erkända i Finland. Oftast vill de verkligen jobba och skulle gärna ta emot nästan vilket jobb som helst.

Den senaste tiden har jag hjälpt flera att ansöka om förnyat uppehållstillstånd. Det är ett arbete som kräver tid, koncentration och noggrannhet. Migrationsverkets hemsidor kan vara en djungel. Att hitta den rätta blanketten är svårt eftersom situationer är så olika. Det behövs bilagor, bevis och kopior. Det känns som en stor ära att få hjälpa med en så viktig sak. Samtidigt är det även känslofyllt och en aning skrämmande. Har jag förstått allt rätt, är det något jag missat funderar jag ofta. Framtidens osäkerhet tynger den som ansöker och frågan “tänk om” ställs ofta. Hittills har ansökningarna godkänts. Det har varit en så stor lättnad och en glädje.

Samtalen med personerna blir oftast djupa och själavårdande medan vi jobbar med ansökningarna. Ibland föds en religionsdialog och i bästa fall lär vi av varandra hur vi ser på tro och vår andlighet. När livserfarenheter och tankar möter varandra kan man få ett nytt perspektiv på livet. Genom att bemöta andra ökar vi förståelsen. Om vi förstår den andras sätt att tänka, så har vi lättare att acceptera varandra.

Så här i Runebergsdagens eftersvall kom jag att tänka på en av hans många psalmtexter, Jag lyfter ögat mot himmelen. Den har två melodier, i vår psalmbok finns den med musik av Rudolf Lagi från 1867, medan det är Oskar Lindbergs melodi som sjungs i Sverige. Jag är uppvuxen med den första av dem, den melodin sitter i ryggmärgen, men när jag här om året första gången hörde den andra psalmversionen från 1917 med Helen Sjöholm och symfoniorkester blev jag helt betagen!

Den koralaktiga melodin svingar sig uttrycksfullt både uppåt och neråt i en ganska aktiv rörelse. Melodin går i moll, men jag uppfattar den ändå inte som sorgsen. Melodin i kombination med texten ger mig en känsla av trosvisshet och trygghet, av tacksamhet som är både allvarsam och glädjefylld.

Det finns psalmer som sjungs i glädje och det finns psalmer som viskar tröst när själen känns tung. Jag lyfter ögat mot himmelen platsar budskapsmässigt i många olika situationer, så är den både här hos oss och i Sverige mycket omtyckt och ofta sjungen i varierande sammanhang.

Runebergs ord andas tillit, en tro som inte förnekar svårigheter men som vågar vila i förvissning om att vi inte är ensamma. Hans rader ger röst åt både sorg och hopp, jag påminns om att jag inte själv behöver bära allt.

I en tid där vi ofta förväntas vara självförsörjande i både lycka och styrka kan Jag lyfter ögat mot himmelen bli en påminnelse om att det är okej att lyfta blicken och söka hjälp. Om jag befinner mig på bergets topp i gnistrande glädje eller famlande i mörker bär psalmen ett tidlöst budskap i sina verbala och musikaliska fraser: jag är inte ensam.

I den svenska psalmboken tycks det finnas bara fyra verser, den fjärde versen i vår psalmbok finns av någon anledning inte där. Just den versen bjuder på ett av mina många favoritställen i texten: "Jag är en planta uti din gård, för evigheten uppdriven(...)". Den poetiskt uttryckta tanken får det att svindla inom mig, jag blir för en stund lättare i mina steg och lite friare från mänskligt navelskåderi.

Jag har svårt att formulera vad de orden väcker inom mig. Kanske det inte är nödvändigt. Jag bara anar något större än just jag och just nu, jag anar en doft av evigheten och uppfylls av både längtan och iver att ta mig vidare i den riktningen.

Varsågod, här är alla Runebergs verser i psalmen Jag lyfter ögat mot himmelen:

1.
Jag lyfter ögat mot himmelen
och knäpper hop mina händer.
Till dig, o Gud, som är barnens vän,
min håg och tanke jag vänder.

2.
Jag är så glad att få tacka dig,
och gärna vill jag det göra.
Jag vet det visst att du ser på mig
och mina böner vill höra.

3.
Tack för allt gott du mig ständigt ger
att känna, älska och äga!
Tack, gode Fader, för mycket mer
än jag kan tänka och säga.

4.
Jag är en planta uti din gård,
för evigheten uppdriven,
jag var knappt till när i fadersvård
åt dig jag redan blev given.

5.
Så håll du över mig än din hand,
min Fader god utan like,
och låt mig växa för livets land
som är ditt himmelska rike.

För något år sedan skrev jag en overklig text i Andetagsbloggen: Jag lyftes ur mina och andras problem upp i atmosfären och svävade där tills jag hörde vacker körsång och landade i en blandad kör av mänskor från samtliga länder och fåglar av alla arter. Dirigent var Jesus och han strålade av glädje.

Efteråt har jag funderat på hur jag skulle möta problem, och Livet självt, utan att ha Himmelen som mål.

Jag minns tider i min ungdom innan jag kom till tro på Jesus då marken ställvis kunde vara som gungfly. Vad händer efter döden? Det stora svarta hålet som slukar. Ångestens händer runt hals och strupe glömmer jag inte fast det gått nästan fyrtio år sedan dess.

Den nationella insamlingen Gemensamt Ansvar har alltid sin årliga start den första söndagen i februari. I år vill man med insamlingen stöda ungdomars drömmar. Det är viktigt att drömma och ungdomar kan drömma stort om de inte desillusioneras av världsläget eller av en vuxen som inte förstår att svälja sina besvikelser och dölja sin bitterhet över ouppfyllda drömmar.

Vi kan inte leva utan drömmar. Ett folk, står det i Skriften, går under utan visioner. I profeten Joels bok står det att: Det skall komma en tid då jag utgjuter min ande över alla. Era söner och döttrar skall profetera, era gamla män ska ha drömmar, era unga män se syner.

Gud har genom hela frälsningshistorien talat genom drömmar och uppenbarelser. Det kan han och det gör han igen.

Både unga och gamla ska få drömma. Vi vuxna får bära också de ungas drömmar och slänga ut dem i livet, lyfta upp dem igen med uppmuntrande ord då de faller, med en tro på att det goda alltid vinner förr eller senare. Vi får också som äldre nära drömmar, låta Guds ande röra våra hjärtan. Vi kan med Gud drömma stort också som medelålders och pensionärer. Vi få dela våra drömmar. Kanske någon annan när samma dröm? Kanske ska drömmarna sammanflätas? I en bön till Herren beds det om att utvidga mitt område, dra ut tältpålarna. Bedjaren vill drömma stort, vill se Gud handla. Och Gud handlar genom oss mänskor. Hans gärningar kan vara stora fast vi är små.