Du känner antagligen igen den där natten när något väcker dig klockan två, bildörrar smäller, motorcyklar gasar, basdunk trummas ut via bilradion – och så får du inte tag i sömnen mer, snurrar i sängen, vänder dig, och vänder dig igen. En fot utanför täcket, ligger på sidan, magen, rygg, in med fötterna, täcke över öronen, behov att kissa. Så dyker problemen upp, de där olösliga, de som förstoras just tre-fyra-tiden på morgonnatten. Jag kämpar med att be, börjar välsigna barn, släkt och grannar, problemet dyker upp, jag är trött och vill sova, tänder lampan och försöker läsa en halv timme, snurrar runt, ser på klockan, intalar mig att inte bli stressad, det är bra att också bara ligga rak lång, det är också vila – tills jag inte står ut mer och stiger upp i ett tyst hus där alla andra sover.

Men fem timmar senare bär jag mina väskor mot den rödmålade före detta fiskestugan som farfar i tiderna köpte och seglade till från Helsingfors varje gång han skulle komma ut. Själv åker jag bil över den lilla bron som blev klar i början av 1960-talet.

Sandstranden har slätats ut av stormen. I viken guppar två par svanar och ett tredje par flyger över det stilla vattnet. Havet är lugnt. Tång och sjögräs har fösts 6-7 meter upp på stranden och vattnet från skogen har grävt en djup ränna ner i havet.

Trots den kalla natten är huset uppvärmt av morgonsolen och jag är lycklig, tar min svampkorg och går en runda. Här i skogen, där vid havet möter jag frid, dofter som lugnar min själ. Nog har jag längtat, men det har varit svårt att komma loss.

Tack gode Gud som skapat allt så vackert och för att jag har en möjlighet att komma hit, ta min korg, koka mitt kaffe, tända min brasa, se svanarnas stjärtar i vädret när de äter, en sädesärla vippa på sin lilla stjärt i den sista eftermiddagssolen på stenmuren, leta i den våta mossan med fingrarna efter trattkantareller, stoppa ett lingon i mun.

Jesus tog lärjungarna upp på förklaringsberget och Petrus ville genast bygga hyddor där. Vem trivs nu inte i härligheten? Men Jesus kallade dem tillbaka till människorna och jag vet att jag är kallad att gå tillbaka. Men de här stunderna är Guds gåvor och vi får ta emot, andas in och andas ut och bereda oss för att möta morgondagen.

Vi har antagligen alla varit där en gång. En stund då man upplevt att man inte har blivit tagen på allvar. Om det sedan var som litet barn, hos läkaren, hemma i vardagsrummet eller under en middag. Att inte bli tagen på allvar känns inte bra, det är inte roligt. Speciellt om det händer ofta. I värsta fall kan det leda till att man inte mera vågar eller vill fråga om hjälp.

Under den senaste tiden har jag lagt märke till att människorna jag träffar tackar för att vi inom diakonin lyssnar och tar dem på allvar. ”Jag är en före detta missbrukare, de pratar till mig som jag vore ett barn”. ”De säger att jag måste sluta mitt företag för att få ekonomisk hjälp, men företaget är mitt liv”. ”Jag får inte en svenskspråkig tolk fast jag inte kan finska". Jag undrar hur många gånger dessa personer och många andra har känt sig värdelösa och inte hörda eller bekräftade. Hur ensam man inte måste känna sig.

Vi diakoner har en möjlighet att ge tid. Vi har en möjlighet se, lyssna och ta människa på allvar. Hen blir bekräftad i just den stunden, oberoende hur hens förflutna ser ut, oberoende vilka misstag eller brott som begåtts. Varje människas svårigheter och känslor är unika. De känslor man upplever är sanna, just för hen. Vi diakoner upplever att det är viktigt att se människan i samtalet. Få hen att känna sig trygg och älskad oberoende vad hen har gjort för misstag i livet. Det känns bra att kunna ge den tiden, bara sitta och lyssna. Det är en ära att få ta del av en människas livshistoria. Ta lärdom av hens livsberättelse och känslor. Vara som stöd och kanske hjälpa till att hitta en lösning till problemet. Inget problem är för litet eller för stort att prata om.

Jag inbillar mig ibland att i samtalsrummet, på en av de tomma stolarna, sitter Gud. Då problemen har blivit så stora att man inte vet var man kan börja så kan man alltid be. Gud tar alla på allvar. Man blir sedd, hörd och bekräftad av Gud.

För en tid sedan snubblade jag över en text där skribenten tyckte att bidragen måste upphöra: "Det är dags för alla lata människor att ta sig i kragen och skaffa ett jobb". Jag antar att skribenten tänkte att människor som lever enbart eller delvis på bidrag själva har valt att hellre ligga hemma på soffan än vara ute i arbetslivet. Kanske hen tror att den som lever på bidrag helt enkelt har det för bra för att välja att i stället jobba?

Jag kan förstå att man tycker att det är fel att någon lever "lyxigt" på bidrag, men hur många känner du som gör det? Kan man ens leva ett värdigt liv i dagens samhälle om den enda inkomsten kommer från statliga bidrag?

Jag blev riktigt arg över texten för under den tid jag jobbat som diakon har jag mött många människor som helt eller delvis just och jämnt överlever med hjälp av dessa bidrag.

Så vem är den där människan som lever på de här bidragen? Är det bara lata människor som helt enkelt inte ids göra annat, eller kan det vara någon annan "typ" av människa? Av dem jag mött finns det av alla slags människor. Helt vanliga familjer där båda föräldrarna jobbar men har låga löner kan t.ex. behöva bostadsbidrag och/eller utkomststöd för att klara av vardagen. Det kan vara en ensamstående förälder, en ensamboende vuxen eller två vuxna i ett hushåll, eller en studerande som inte fick sommarjobb senaste sommar och inte har föräldrar med så höga inkomster att de kan hjälpa ekonomiskt. Med andra ord: Det kan vara din granne, din arbetskompis eller din vän.

Vem som helst kan drabbas av en kris eller en sjukdom som leder till att man för en kort tid eller lite längre behöver ekonomiskt stöd för att klara sig. Det behöver inte alltid vara fråga om en kris eller sjukdom, det kan lika bra vara en högutbildad som inte lyckats få en fast anställning eller en person med fast anställning med med låg lön. Ibland är det en människa som varit arbetslös en längre tid, som av någon orsak inte mår så bra psykiskt att hen klarar av att jobba alls eller tillräckligt för att kunna försörja sig (men inte mår tillräckligt dåligt för att få pension).

Är det av dessa människor vi ska ta det lilla dom har? Av dem som gärna skulle känna sig delaktiga i arbetslivet men inte har möjlighet till det? Flera av de arbetslösa jag pratat med har sagt att de hellre skulle "vara till nytta" än lyfta bidrag. Någon har skickat in nästan hundra arbetsansökningar men inte fått jobb, kanske på grund av överkvalificering, ingen arbetserfarenhet, fel arbetserfarenhet, fel utbildning eller inte tillräckligt finländskt namn.

Så mitt svar på frågan om det är bara lata människor som lyfter bidrag, är nej! Det är helt vanliga, fina människor som helst av allt vill känna sig delaktiga i samhället. Någon av dem har en tung tid bakom sig och skulle behöva få en ny chans. Någon behöver bara hitta det rätta jobbet och en annan ett jobb, vilket som helst. Någon skulle behöva en möjlighet att få jobba på egna villkor och någon annan behöver först en möjlighet att återhämta sig och bli helt frisk.

Jag är tacksam över att få jobba på en arbetsplats där människovärdet inte mäts i pengar eller status. I mina ögon är alla lika värdefulla; Fattiga och rika, sysselsatta, studerande och arbetslösa, människor i alla åldrar.

Efter att ha lagt undan dagens tidning drar jag ett djupt andetag. Förutom alla övriga bedrövelser har jag koncentrerat mig på en artikel om vår försämrade färdtjänst. Visst har jag hört om den via mina klienter inom diakonin, så det är inget nytt, men det berör ändå hjärtat när man läser om en specifik situation och hur byråkrati och ogenomtänkta beslut orsakar bekymmer, drar ner på livskvalitet, höjer kostnaderna för skattebetalarna och allt vad det innebär.

Jag drar ett djupt andetag, trevar efter tacksägelseämnen, hopp. Och visst finns det orsak att tacka. Vi rör oss hela tiden på olika nivåer så där som den där rörliga trappan som man skulle gå upp för på Borgbacken – som inte mera finns – till lustiga huset bredvid den tidens spöktåg. Ena benet gled lätt ner alldeles för långt och jag klamrade fast mig i handtagen på sidorna och hävde mig upp på ett trappsteg som åkte iväg uppåt. Så stod jag någon stund med båda fötterna på det trappsteget och gjorde ett nytt försök i att ta mig an de återstående stegen som åkte upp och ner. På något sätt liknar bilden av trapporna min överlevnadsstrategi efter tevenyheter och dagstidningsläsande då jag tar min bibel och påminner mig om att grunden Jesus är fast mark – allt annat: världsläge, hälsa, jobb, relationer åker upp och ner som de svåra trapporna och vi tappar fotfästet gång på gång.

Tänk, Jesus finns. Visserligen osynlig, men helt på riktigt ändå.

Det är bibelns löften jag lutar mig mot. Evighetens perspektiv sköljer över mig. Så klarnar hjärnan, vägen är inte bottenlös trots hindren och fallgroparna.

Min man har just gått i pension och tänkte tillbringa en del av sin höst på en förmiddagsbibelskola i Borgå. Han motiverade det med för någon som frågade: att han efter 38 år på jobbet med MRI-maskiner behöver orientera sig i sin nya livssituation och låta Guds ord tala.

Sök först Guds rike så ska allt annat tillfalla er, står det Nya testamentet.

Jag minns förgångna tider och tänker på allt du har gjort, jag begrundar vad din hand förmått. Jag sträcker mina händer mot dig, öppnar mig som törstig jord. (Ps. 143:5-6)

Jag får fylla på av Gud så att jag kan balansera vardagens utmaningar i rätt proportioner.

Vi möts på stan. Han är skakig, han vill att vi sätter oss ner. Jag frågar om han har ätit något, det har han inte fastän det redan är eftermiddag. Jag säger att vi går och handlar mat sedan då han samlat lite krafter. Vi samtalar om allt mellan himmel och jord. Han ser fram emot det som är vårt ärende; att få biblioteksböterna betalda så att han igen får låna böcker. Han har inte begärt det, men läsning är hans stora intresse och jag vill ge honom möjlighet att fylla dagarna med annat än flaskan.

Vi pratar länge, sedan går vi till bibliotekets kassa och jag betalar hans böter. Eftersom vi många gånger har samtalat om tro, förlåtelse och nåd utbrister jag: "Det här var ju riktigt bibliskt, din skuld är betald!". Han nickar, men jag vet att han har svårt att våga tro att orden gäller just honom.

Den slant han har att leva på per vecka är inte stor, inte ens utan alkohol och tobak. Det kan gå flera dagar utan att han ätit mat. Hans umgängeskrets består av andra med liknande liv som hans.

Vi samtalar om förändringen han längtar efter; han skulle vilja bli fri, vilja slippa helvetet som missbruket medför. Han skulle behöva få nya vänner, säger jag, och påminner igen om att jag följer med om han vill komma med på något i församlingen. Han är beredd att ge det en chans, men tröskeln känns ännu hög. Jag tänker inom mig att det skulle behövas fler som skulle vara med och hjälpa till att slipa ner tröskeln tills den är så låg att den inte längre existerar. Vänner som inte bjuder på sprit, utan på kaffe och bulla och mat. Vänner som bjuder på Jesus.

Vi går in i en mataffär. Han väljer de billigaste varorna och läser varje erbjudande fastän diakonin betalar matkassen. Jag uppmuntrar honom att ta något mer, något som är näringsrikt och ger energi, t.ex. någon frukt. Matkassen blir ändå inte dyr. Den hunger han bär på är inte bara fysisk, utan även själslig och andlig. Han längtar efter mening, hopp, tillhörighet, villkorslös kärlek – det som vi alla behöver.

Före vi skiljs kommer vi överens om att jag ringer honom, och att vi ska ta en ny träff. Jag önskar att han svarar i vilket skick han än är. Jag lovar fortsätta be för honom.

Kommer du med och slipar ner tröskeln?

Mötet är återgivet med tillåtelse