Texten om Emmausvandrarna i Lukasevangeliet slutar inte att fascinera mig. Tänk att de två vandrarna gick där och Jesus slog följe med dem – efter döden på korset. De var tydligt upprörda över de senaste dagarnas händelser och kunde inte i sin situation se Jesus fast han gick invid dem. I Kärnbibelns översättning står det ”men något hindrade deras ögon från att känna igen honom”. Vad hindrade dem – han gick ju där fysiskt bredvid dem? Vad hindrar oss fast vi varit troende i trettio år? Det intressanta är att tron på Jesus tycks vara en sak och att känna honom, se honom är en annan. Lärjungarna hade vandrat med Jesus i tre år. Han hade berättat att han ska dö och att han är Guds son och att han på tredje dagen ska uppstå.

- Varför är ni så tröga i hjärtat att tro på det som profeterna sagt, sa Jesus.

Sedan började han förklara skrifterna för dem. Han började med Moseböckerna och vidare alla profeterna där det står skrivet om honom.

Jesu ord är lika aktuella idag som då och jag fastnar här. Nyckeln måste ju vara att vi som Jesu efterföljare söker våra svar i skrifterna. Så mycket handlar idag om åsikter, rättigheter och jämlikhet, men kanske borde vi söka djupare i Guds ord, vi som anser oss vara kristna? Jesus öppnade skrifterna för vandrarna och de blev glada. På samma sätt får vi be den helige Ande öppna texten för oss. Vi är beroende av Guds ord för att kunna se Gud. Ordet renar oss och ”de renhjärtade ska se Gud”. Är det en förenkling? Ändå tror jag att det ligger en sanning i det. Prasslet från bläddrandet i Bibeln, stilla stunder med Jesus, det är – tror jag, det enda sättet att nå djupare och se klarare.

Vi lever i en tid där information väller över oss. Åsikter ropas ut i tid och otid och ofta placeras vi i olika fack och kategorier beroende på hur vi tänker i en viss situation. Jag saknar mer av tänkandet vid Guds ord. Vad säger Jesus? Hur står det i Bibeln? Vi är beroende av Guds eget ord för att förstå oss själva, vår vardag och vår tid.

Det kommer tider i människans liv, när vi befinner oss mer på sidan av vägen, än på vägen. Vi kan glida av vägen pga av arbetslöshet, ensamhet eller sjukdom. Vardagen fylls av tomhet. Det finns ingen plats att åka till på morgonen, ingen uppgift som väntar. Detta kan vara omvälvande och svårt. Att sitta hemma ensam med sin kaffekopp då de andra går till jobbet, är skönt ibland. När det pågår en längre tid gör de inre sår. Att ha många år kvar till pensionen, och ofrivilligt sitta hemma arbetslös,är inte rätt. Det är inte rätt, hur man än vänder och vrider på saken.

Just nu blir ca 100 människor arbetslösa varje dag. Siffrorna gör mig orolig. Det gör ont. En till människa som sitter hemma sysslolös. En till familj som har svårare att klara sig ekonomiskt. En gemenskap, och en trygghet som faller bort från människans liv.

Jag vill be en stilla bön för dessa personer. Ge dem mod, kraft och tillit. Gud bär oss.

I Jesajas bok står det: Var inte rädd, jag är med dig. Ängslas inte, jag är din Gud. Jag ger dig styrka och hjälper dig, stöder och räddar dig med min hand. ( Jes 41:10) Gud lovade att gå med oss alla dagar till livets slut. Han lovade inte att vägen är lätt eller stenfri. Men han har lovat att gå med oss.

"Vad kan jag göra när jag inte har råd att köpa både mat och mediciner?"

"Hur hittar jag jobb när det finns tiotals fler arbetslösa än lediga arbetsplatser?"

"Hur ska jag kunna studera på heltid när jag måste jobba heltid för att överleva, eftersom studiestödet inte räcker till för hyra, mat och andra nödvändiga utgifter?"

När den sittande regeringen 2023 meddelade att stora nedskärningar i socialskyddet var på väg – och motiverade dem med att alla måste delta i samhällets talko – kunde jag inte vara tyst. Jag skrev en insändare och fick snabbt stöd av 36 kollegor. Då trodde vi, liksom många andra, att det vi såg då var det värsta. Tyvärr har situationen bara blivit värre.

Redan i början av 2024 syntes effekterna av nedskärningarna: fler människor blev beroende av grundläggande utkomststöd, fler sökte hjälp hos kyrkans diakoni. Vi diakoniarbetare i Borgå stift uppvaktade social- och hälsovårdsministeriet med en skrivelse där vi beskrev den verklighet vi möter dagligen. Statistiken bekräftar det vi ser: behovet av stöd har ökat markant sedan sociala förmåner skars ner.

Inom diakonin ser vi hur människor
som tidigare klarade sig nu inte längre gör det.
Och vi bevittnar hur besparingarnas konsekvenser
går i arv från generation till generation.

Regeringens nedskärningar slår allra hårdast mot dem som redan har det tufft: arbetslösa, sjuka, barnfamiljer, studerande, ensamboende – alla med låga inkomster. Inom diakonin ser vi hur människor som tidigare klarade sig nu inte längre gör det. Och vi bevittnar hur besparingarnas konsekvenser går i arv från generation till generation.

Det har nu gått ett år sedan vårt besök på ministeriet och över två år sedan min första insändare. Situationen har förvärrats för dem som försöker överleva på ständigt minskande stöd.
Vi ser ensamstående föräldrar som avstår från sina egna mediciner och bara äter en gång om dagen för att kunna ge mat till sina barn. Vi ser pensionärer som lever på gröt för att ha råd med läkemedel. Vi ser ensamboende som förlorar sina hem för att de inte längre har råd att betala hyran – bostadsstödet räcker inte, och det finns inga billigare bostäder, särskilt inte för den som har betalningsanmärkningar. Vi ser människor i olika åldrar söka jobb, skicka tiotals, ja hundratals ansökningar – men få samma svar: "Tack för ditt intresse, men vi valde en annan." Vi ser studerande som tvingas avbryta sina studier för att stödet de får har minskat med flera hundra euro i månaden. Vi ser småföretagare förlora allt stöd om de har ens lite inkomster, vilket inte precis uppmuntrar till att pröva sina vingar som egenföretagare.

Mat, mediciner och tak över huvudet
är mänskliga rättigheter.

Mat, mediciner och tak över huvudet är mänskliga rättigheter. Vi inom diakonin gör vad vi kan, men ansvaret för att människor inte ska falla genom samhällets skyddsnät ligger på välfärdsstaten.

Vi diakoniarbetare följer Jesu exempel: att mätta de hungriga, ta hand om de sjuka, besöka de fängslade, klä de nakna och möjliggöra ett hem för de hemlösa. Det krävs ingen religiös övertygelse för att stå upp för dessa värderingar – det räcker med medmänsklighet. Jag önskar att Finlands regering hade det.

Gud arbetar unikt och vid olika tillfällen med varje mänska. Det är spännande! Vissa perioder i livet har vi kanske för fullt upp så vi hinner inte umgås med Gud på djupet på samma sätt som andra mindre bråda tider av vårt liv. Det är cirka 35 år sedan jag gav mitt liv till Jesus och de första åren jobbade Gud hårt för att lösa upp knutar och ge mitt liv rätt riktning. Jag sprang och bad folk om förlåtelse och förlät många mänskor under den tiden. Men livet fortsätter ju att både glädja och skada en mänska. Därför behöver vi ett kontinuerligt alert förhållande till Jesus som kristna. Vi hinner inte alltid med djupdykningar, men vi kan röja undan en del redan här och nu i vardagens tumult: leva i försoning, leva i nåd, göra gott och tala gott. Det är en livslång övning. Men livet handlar ju i första hand om relationer.

Församlingen för den kristne är en utvidgad familj i bästa fall och det är vi mänskor som är församlingen. Mina gåvor och min tid ger jag Guds församling och det är där jag mognar som kristen. Jag växer i umgänget och konfronteras med mina svagheter, hittar mina styrkor.

Vi kan stanna i vår mognad. Vi kan vid något skede bli kvar i barnet vid en viss händelse och inte på den punkten komma loss och utvecklas. Härom veckan deltog jag i ett seminarium om inre helande och befrielse. Jag tog upp mitt problem med mina föräldrars skilsmässa som inträffade när jag var sex år och som jag har noll minne av. Men hela mitt liv har händelsen av någon anledning plågat mig, fastnat. Inget samtal har hjälpt och jag har aldrig förstått vad det hela handlar om. Vi kan behöva helande vid vissa knutpunkter i livet och vi kan välkomna Jesus till de här smärtsamma skedena. Jag förstår inte det här, men jag ser att Jesus kan och vill hela mig – absurt kanske – för en händelse för 54 år sedan som jag inte ens minns. Men det som gör situationen till ett problem är att den poppar upp i mitt liv och påverkar mig känslomässigt och har fått oanade följder och biverkningar. Jesus var där då fast jag inte kände honom och han är med nu. Jag tror att Jesus visar mig sin kärlek i helandeprocessen så att jag kan föra mänskor till samma källa.

Vi lever i en söndrig värld på många områden. Hets och stress driver mänskor till hat och illamående. Men ändå finns mycket gott och vi får söka det goda. Gud verkar i mänskoliv. Kanske har du just nu tid att öppna dej för Jesus och fråga vad han kan ta hand om i ditt liv? Han är här. Han är där med dig.

Jag vet inte varför det har blivit så här ensamt. Jag bodde med min familj, hade en bra barndom och härliga stöttande föräldrar. Hade tak över huvudet, mat på bordet och fick nya kläder då jag behövde. Skolan gick bra, lärandet flöt på men jag har alltid känt mig udda och annorlunda. Som om jag inte riktigt är av samma sort som alla andra.

Jag hade svårt att hitta vänner. Kände mig som om jag behövde ta på mig en roll hela tiden. Hemma var jag trött och utmattad redan i unga år. Inga hobbyn, satt mest för mig själv och tecknade. Vart jag än gick så kändes det som om alla andra stirrade på mig. Var det på mina kläder, min kroppsform eller kanske mitt hår?

Jag är som osten på frukostbordet, jag är med men är ensam och instängd. Det känns som om en stor kupol omringar mig. Ensam under lunchrasten, instängd i en bubbla som ingen kan komma in i. Och jag kan inte heller gå ut. Jag vet inte längre om det är jag som inte släpper in folk, eller om det är de andra som inte vill komma in. Jag är så ensam och ledsen, ingen att prata med, ingen att göra något med. Jag sitter i min lilla etta och mår skit.

”Får jag krama dig?”

När du frågade om du får krama mig så blev jag först rädd. Ingen har rört mig på över tio år. Jag tvekade, för jag trodde jag skulle gå sönder om du rör vid mig. Jag var rädd för att låta dig komma så nära, för kanske du kan känna min smärta då?

Tack för din kram, tack att du kom! För det kändes så varmt och skönt. Det kändes som om jag inte längre är lika ensam. Det kändes som att få komma hem.

Tack till min vän inom diakonin som hade modet att ta emot min kram, vågade öppna sig och är djärv nog att dela en bit av sig själv med oss.