Vardagstro och söndagstvivel.

Hösten kommer med mörker och tacksamhet

Catherine Granlund 12.10.2026

Pelargonernas blad gulnar. Det som är kvar i trädgården ruttnar. Har det inte regnat tillräckligt nu? Kvällarna är mörka, morgnarna likaså. Det är höst.

Dags att gräva fram tacken från undermedvetandet. Jag drar i tacktonerna och får till slut fram tack för att vi har ett helt tak, tack för min varma, mjuka, sköna säng, tack för het soppa och höstliga köttgrytor, hembakat bröd. Tack för familj och alla intressanta böcker jag har på gång. Tack för att det är tid för att sticka sockor igen. Tack för arbete och tack för lediga dagar. Tack för stearinljus som ger doft och hemtrevnad. Tack för filmer och serier som man kan börja se igen efter vårsommarpausen med långa ljusa kvällar. Tack för senaste biofilmerna La Grazia och Hetki ennen valoa . Tack för att jag snart får läsa den nyaste översättningen av Nya testamentet (väntar på att församlingen jag jobbar i köper in den). Tack för att jag ser längre när löven fallit och upptäcker sjöar och byggnader som annars skyms av gröna löv. Tack för alla höstfärger ute.

Varje dag och varje årstid har en hel del som jag kan tacka för. Det är bara det att jag lätt glömmer tacksamheten när mörkret faller på. Det finns både årstidsmörker och så finns det ett mörker omkring mig i världen som strömmar genom radiostationen då jag står och steker trattkantareller eller sätter mig vid teven för att sticka och ta kväll en stund framför nyheterna. Också morgontidningen prasslar fram mörka budskap. Jag försöker om och om igen orientera mig tillbaka till balansen och allt det goda som Herren Jesus sträckt ut sin hand och sitt liv för att ge. Guds goda gåvor, hans omsorg om den lilla mänskan mitt i katastrofen, sorgen, orättvisan. Ändå, får vi minnas, finns Guds ljus och vi behöver leta oss fram till det då det skymmer och omdömet grumlas. Guds ljus är evigt. Vi går inte ensamma varken genom nöd eller genom glädje. Han vandrar med oss, vill dela våra liv, vill trösta, leda och uppmuntra.

Också idag hjälper Herren har vi sett på vykort och i broderier inramade på väggen i hem. Också idag finns Guds hand som vill ta vår i sin och påminna oss om alla goda gåvor. Tack, tack och ännu en gång tack.

Mitt i det tunga väljer jag hoppet

Heidi Salminiitty 09.10.2026

Nyheterna och flödet på sociala medier påminner oss dagligen om nedskärningar, oro och människors kamp för att klara vardagen. Brödköerna och valen att köpa mat istället för mediciner är en verklighet många lever i. Det är lätt att fastna, åtminstone för mig under arbetsdagarna, i diskussioner om pengar, budgetar och besparingar och låta frustrationen ta över.

Ibland behöver jag stanna upp och fundera. Jag har två val: att följa med i uppgivenheten eller att försöka hitta vägar att bygga något gott mitt i det som är svårt.

Som diakon vill jag välja hoppet. Jag vill vara med och bära det, dela det och be för att ingen människa ska behöva känna sig ensam i sin oro.

Bakom varje nedskärning finns människor: anställda som tvingas lämna sina arbetsplatser och människor som är beroende av olika former av stöd. Det handlar om barnfamiljer som försöker få vardagen att gå ihop, äldre som längtar efter gemenskap och personer som kämpar med ensamhet, psykisk ohälsa eller ekonomiska bekymmer.

Just nu känns det att betydelsen av samarbete är viktigare än någonsin. När resurserna minskar kan ingen ensam möta alla behov som finns omkring oss. Men tillsammans kan vi göra så mycket mera.

Jag är så väldigt tacksam för alla föreningar, myndigheter och frivilliga som varje dag arbetar för människors väl. Jag har gång på gång fått uppleva att ett fungerande samarbete kan betyda mer än vi anar. Det blir konkret när en ungdom börjar klara sig i livet, när familjer ställer upp för nyblivna föräldrar med bebiskläder, när samarbete leder till att någon äntligen får en bostad och när den som är ensam får sällskap vid lunchbordet.

Det ger mig hopp.

Kanske är det just här hoppet bor. Inte i stora ord eller snabba lösningar, utan i människor som väljer att se varandra, hjälpa varandra och bära varandra genom svåra tider.

Heidi Salminiitty är diakon i Matteus församling

De fattigaste är de som inte äger Jesus

Catherine Granlund 05.10.2026

Hjälpbehoven har ökat nämnvärt sedan i våras. Jag jobbar inom diakonin och har noterat en markant ökning av behov av ekonomisk hjälp och summorna har blivit större. Räkningarna har kanske samlats i oöppnade kuvert och straffavgifterna har lagts till några gånger. Andra räkningar har tillkommit och snart är det oöverstigliga berg.

Jag kan känna igen mig utifrån en annan aspekt: de där tiderna då alla problem tycks hopa sig och jag är vid punkten då bara en liten liten sak kan välta hela min tillvaro, känns det som – för nu är orken slut. Så är det ibland och jag är oändligt tacksam för att jag har Jesus.

Kom till mig, säger han. Jesus ber oss komma till honom. Han vill att vi lättar våra hjärtan inför honom. Han vill vandra med. Han leder oss genom mörkret ut i ljuset till vatten där vi finner ro.

Vi får inte ro när vi har ekonomiska svårigheter. De behöver fixas på ett eller annat sätt. Annars gnager oron.

Vi får ingen inre frid utan Jesus heller. Vi kan vinna hela världen men om vi saknar grunden Jesus kan tomheten skrika ändå.

Vi kan mista hus, vänner, hälsa, familj och vara förtvivlade. Men vi kan inte mista Jesus. Jesus vill hålla fast vid oss när vi är för trötta, för sjuka, för arga, för besvikna. Han har lovat gå med oss alla dagar. Därför tänker jag att den fattigaste inte är den ekonomiskt utarmade utan den som inte äger Jesus i sitt hjärta.

Hur jobbigt det än är, känns, blir så är Jesus den enda källan till hållbar rikedom. Han är klippan vi får stå på. Han är livet och vägen, utgången ur livet och ingången i följande för den som tror.

Det är en gåva att få äga en tro. Vi kan också be om hjälp att tro som någon mänska gjorde som mötte Jesus: Herre, hjälp min otro. Och du ska se att Han hjälper. Den hjärte- bönen lämnar inte Jesus obesvarad.

Ett tryggt hem för de äldre?

Paulina Westin 02.10.2026

Mitt hem är min borg. Så sade en gång en lärare under mina ergoterapistudier. Tycker de är mycket beskrivande och något jag bär med mig. Det är en påminnelse om, att när vi går in i en annan människas hem, så skall vi göra det med stor respekt. Hemmet är en helig plats, en trygghet, och en plats där vi kan vila och vara oss själva.

Talade nyligen med en kvinna i 70-års åldern. Hon var orolig över sin mamma som ofta faller i sitt hem. Oron och rädslan var påtaglig. Hon var upprörd och besviken på beslutfattarna. Kvinnan berättar att mamman känner sig otrygg i sitt eget hem. Hon har en alarmknapp, som hon kan trycka på när hon behöver hjälp. Signalen från knappen går ändå till en firma i en annan kommun. När hjälpen väl kommer fram, har mamman ofta legat på ett kallt golv i flera timmar. Frusen, kissnödig och hungrig. Efteråt kommer en 75 euros räkning för denna ”service”.

Detta är ingen ovanlig historia. I mitt jobb träffar jag ofta på äldre människor som pga. svindel eller balanssvårigheter lätt faller, och inte kommer upp från golvet på egenhand. Enligt de nya bestämmelserna får hemvården inte längre hjälpa de äldre upp från golvet. I stället skall en utomstående firma sköta saken eller en ambulans kallas på plats.

Det är en hård press på hemvården. Befolkningen blir äldre i Finland. Vi vill att de äldre skall få bo hemma så länge som möjligt, men ändå har vårt samhälle inte tillräckligt med resurser att erbjuda dem den vård och hjälp de skulle behöva. Samtidigt läggs avdelningar ner och välfärdsområdena har nya samarbetsförhandlingar.

Jag har själv jobbat inom hemvården för flera år sedan. Redan då var det en ständig personalbrist och mycket jobb. Tidsbristen var konstant. Jag minns att flera hemvårdare hoppade över sin lunch, för att bättre hinna med sina arbetsuppgifter.

Jag är orolig över vart vårt samhälle är på väg. Vi är i samma ekonomiska kris som på 90-talet. Jag tycker att vi nu kommit till en punkt där vi helt enkelt inte längre kan spara från social och hälsovårdstjänsterna. Det måste finnas andra sätt som landet kan spara in pengar på. Jag blir förvirrad, när jag hör om ishallar som skall byggas eller stora arenor som planeras. Var kommer de pengarna ifrån, om vi engång lever i en ekonomisk kris? Hör det inte till allas intresse, att vi i första hand tar hand om människornas välbefinnande? Till det hör ett tryggt hem, mat på bordet och den service vi behöver för vårt vardagliga liv. Jag vill påstå att de nedskärningarna vi gör idag från social och hälsovårdstjänsterna, får vi betala mångdubbelt tillbaka inom några år.

Glada möten på Stiftsforum

Jessica Emaus 18.09.2026

I jobbet pratar vi om att vi ska möta och sammanföra människor som är ensamma, men även en diakoniarbetare kan känna sig ensam. Man kan känna sig ensam i arbetet, ensam i teamet, ensam i livet. Då blir det extra viktigt att det ordnas olika tillfällen där man kollegialt kommer samman, kanske i samfälligheten och i prosteriet, eller som idag, i hela stiftet! Vilket underbart gäng!

Jag hoppas och ber att vi ska få stödja varandra, i med- och motgång, i jobbet och i livet. Den här eftermiddagen påminde oss om en gemenskap som är mycket större än summan av dess deltagare, en himmelsk gemenskap, "Ett himla liv".

Varma hälsningar från Stiftsforum i Tammerfors.

Diakoniarbetare från hela Borgå stift.