Vardagstro och söndagstvivel.

Vårt största rovdjur är fridlyst – och män har rätt att vara män utan att bli diskriminerade

Mia Anderssén-Löf 01.06.2024

Jag är nog ingen vidare pedagog. En sen kväll var jag och min son på väg hem och tog vägen förbi gravgården. Han tog tag i min hand och sa att han tycker gravgårdar är otäcka. ”Varför det?” undrade jag nyfiket. ”Där är ju bara döda människor. Det är väl ingenting farligt med döda människor. Det är när människor lever som de kan vara farliga.”

En flicka förlorade sitt liv förra veckoslutet i en överfallsvåldtäkt i Valkeakoski. Hon var femton och han var aderton. Polisen är förtegen och häktningsförhandlingarna sker bakom lyckta dörrar.

Det får inte vara sant. Så otrygg får världen inte vara. Man söker svar, vilket som helst, som är något annat än fel plats, fel tid. Konspirationsteorier kommer till när svaren inte räcker till.

Polisen tillbakavisade den ena efter den andra hypotesen. Att det förmodligen var en fyllefest där något gick fruktansvärt fel. Att de två var ett par, att det kanske handlade om ett samtycke som övergick i ett misstycke och sen våld, kanske svartsjuka.

Men vad polisen erfar tycks det som om offret och gärningspersonen inte kände varandra. Nåmen då var det kanske en invandrare. Jaså inte? Men kanske en finländare med utländskt påbrå?

Kan man inte förstå och förklara, är man utlämnad åt det mest skrämmande av allt – att fruktansvärda saker kan hända vem som helst, var som helst och när som helst. I mötet med den rädslan och ångesten kan vilken som helst förklaring bli en trygghet. Och i den fartblindheten sker misstag.

UN Women Suomi gjorde ett inslag i sociala medier, som sa att om flickan i Valkeakoski hade mött en björn i skogen hade hon antagligen levt idag. Intill den texten ett citat av Margaret Atwood: ”Män är rädda för att kvinnor ska skratta åt dem. Kvinnor är rädda för att män ska döda dem.”

Statistiskt sett är det inte fel. En björn lär ha dödat en människa i Ruoholahti 1998, men det var det första dokumenterade fallet på 100 år. Trots att björnen är vårt största rovdjur är det ett skyggt djur som drar sig undan människor.

Men att med den här tragedin som hävstång skapa, underhålla eller förstärka en föreställning om att män som kategori är farliga för kvinnor och flickor – farligare än vårt största rovdjur – är destruktivt.

Rädsla skapar avstånd mellan människor. Rädsla gör det svårare för oss att möta varandra, höra varandra och förstå varandra. Rädsla får oss att tystna, gå runt, sänka blicken.

I de allra flesta möten finns det inte anledning till det. I de allra flesta fall har vi mer att förlora på att gå undan än att gå till mötes.

Så även när något fruktansvärt har hänt, som i Valkeakoski, tänker jag att det är vår utmaning som människor och som samhälle att inte låta rädslan få grepp om oss.

Skriver vi under slutsatsen att män är farliga, med referens till Valkeakoski, gör vi indirekt 49% av landets befolkning medskyldiga. Medskyldiga på grund av sitt kön – en medfödd egenskap. Diskriminering, med andra ord. Går vi med på det är vi inte med och bygger ett tryggt samhälle. Vi blir skyldiga till en annan oförrätt.

”Rädslans motsats är inte att vara orädd, utan kärlek,” sa min vän Anders Lindström i ett helt annat sammanhang. Kärlek fördriver rädslan, enligt Bibeln.

Varje gärningsperson är en unik sammansättning av många omständigheter, många olyckliga, kan jag tro. Hur gärna vi än skulle vilja är det inte möjligt att förklara en tragedi på något enkelt sätt. Förståelse är ett hantverk. Det finns inga genvägar, inga enkla svar.

Det bästa vi som samhälle och gemenskap kan göra, nu som med alla tragedier, är att bära den tillsammans. Att möta varandra i den. Att inte låta rädslan få övertaget så att vi vänder oss mot varandra. Att i stället för att vända oss bort från varandra, vända oss till varandra.

Tre ljus brinner.
Tre ljus brinner.

Gör jag det mitt inre säger att jag ska göra?

Catherine Granlund 27.05.2024

I söndags höll vår kaplan i finska församlingen sin avskedspredikan. Hon går i pension. Hon inledde med att nämna Paul Austers roman 4 3 2 1 där ett liv beskrivs på fyra sätt. Huvudpersonen A Ferguson föds 1947 och Auster bygger fyra olika liv med samma ingredienser, fyra parallella vägar där Ferguson växer upp i samma familj och omgivning i alla fyra berättelser. Små skillnader sätter i gång stora förändringar och alla historier får sin egen riktning.

I romanen har alltså huvudpersonen fyra liv. Vi har endast ett.

Vi kan fundera bakåt och reflektera över vissa vägval vi gjort och vi kan se att en del händelser eller människomöten får en stor betydelse för vårt fortsatta livs riktning. Det behöver inte vara stora saker, men det räcker för att vi kom in på en annan väg. Vi möter en bekants bekant på en fest, vi hjälper till med en väns flytt, vi stannar på klassen och plötsligt har vi fått nya vänner som för oss vidare på en annan väg än den skulle ha gjort utan den upplevelsen. Eller vi läser en bok som förändrar oss radikalt. Och dessutom är det mycket vi inte råder över i vårt liv: skolbyte, sjukdom, föräldrars skilsmässa, krig. Här gör vi inga yttre val. (Inom oss finns ändå alltid en frihet att välja attityd.)

Jag tänker på hur många hjälpande händer och lyssnande öron som fanns omkring mig när jag i 25-års åldern kom till tro. Utan dessa mänskor skulle livet ha tett sig mycket annorlunda. Och ännu mer tillbaka: hon som berättade om Jesus på universitet för mig just när jag funderade på livets stora frågor. Omvälvningen var stor. Och den bär ännu spår i mitt liv.

Jag har fått ett liv, långt eller kort. Det är bra att stanna upp emellan och fundera på vilken riktning mitt liv tagit. Gör jag det mitt inre säger att jag ska göra? Finns det val jag kan justera? Och de val jag inte mer kan rätta till om de varit dåliga så behöver jag kanske försona mig med. Det blev nu så och idag har jag livet att leva. Jag får ångra och lämna. Jag får glädjas och förundras. Jag får tro att allt ligger under Guds nåd – vad det än vara må. Kom till mig, säger Jesus och lovar oss evigt liv i Kristus Jesus.

Födelsedag

Catherine Granlund 20.05.2024

Hur brukar du fira din födelsedag? Eller hur brukar den uppmärksammas av andra? Sjunger någon för dig på morgonen eller i telefonen? Får du vykort eller whats app-meddelanden? Är det en glädjens dag som du ser fram emot eller efteråt minns med värme, som bär dig en tid, tacksam över att ihågkommas, upplevt något oväntat, eller bekymrar du dig över att du blir äldre?

Det finns så många sätt och födelsedagar ser givetvis inte likadana ut från gång till gång. Men är födelsedagen viktig, din egen och andras?

Som liten väntade jag ivrigt på födelsedagen. Det var en glad dag. Jag spanade efter det rektangulära paketet som min mormors syster brukade ge: med två rader Fazers kinuski, ljusa och bruna i. Pappa brukade ha kaffepannsvärmaren av tyg (som man trär över kaffepannan så den hålls varm) på huvudet (av någon anledning) när familjen sjöng för mig på morgonen. Det var skoj och hörde till. Ibland var vårdagen så varm att jag provade promenera hem från folkskolan i södra Haga barfota över berget. Kände fotsulorna mot utemark igen efter instängdheten en hel vinter. Frihet, glädje. Förväntan.

Samma substantiv: glädje, frihet och förväntan kan jag använda för pingst: kyrkans födelsedag, den Helige Andes utgjutelse över de första lärjungarna. Hur förändrades inte Petrus när han fylldes med Helig Ande och stod framför folkmassorna och predikade en uppstånden Kristus och omvändelse. Anden kom de rädda lärjungarna till hjälp och Anden kommer också oss efterföljare idag till hjälp.

Frihet för att Guds Ande löser oss från synd, skam, rädslor, bundenhet. Glädje för att vi fylls med tankar och kraft som verkligen kommer från himmelen många gånger – be så ska ni få. Förväntan för att den som vandrar med Gud kan förvänta sig Guds ingripande i olika situationer. Kristus lämnade oss inte handfallna. Kristus lovade att Hjälparen, den Helige Ande ska falla över oss, fylla oss, vägleda oss. Gud kan göra så mycket gott och fantastiskt.

Vi har firat pingst. Kom helige Ande och rör vid din kristenhet, rör vid våra egna, våra grannar, vårt ledarskap i vårt land. Vi tackar dig Jesus för den Helige Ande. Fall över oss som ett vårregn.

Hjärtats samtal med Gud

Catherine Granlund 06.05.2024

Femte söndagen efter påsk, i kyrkohandboken, heter Hjärtats samtal med Gud

Vad är det som håller i hop mig när livet rasar omkring mig eller tar plötsliga vändningar som kullkastar min riktning och mina planer? Vad är det som kommer till mig när mitt inre ropar, kroppen skälver, trycket blir för hårt? Det är min tro. Trons sköld som står där nerborrad i mullen som skydd för de dagar då jag knappt har någon tro, eller jag hittar den inte i kaoset. Men jag gav mitt liv till Jesus och då lovade han mig att han inte skulle överge mig. Han ska bevara mig om jag bara vill själv och han ska dessutom be för mig. Och för dig.

Min tro behöver inte vara stark, men Guds gåva är trosskölden som skyddar då jag valt att vandra med Honom. Min tro är ett hopp om en ny himmel och en ny jord. Min tro är en inre förvissning om att Han finns och bär och att det inte är bottenlöst. Det finns en grund, Jesus Kristus.

Och bönen, samtalet med Gud. Vad är den? Vad gör den med dig, med mig?

Paulus skriver att vi ständigt ska be. Och det gör vi på olika sätt. Vår kropp kan vara en bön, ett enda utropstecken av smärta, nerhukad på knä med ansiktet mot jorden och inga ord, inga ord beskriver det som Gud förstår. Bönen kan vara glädjeskutt, stilla tacksamhet lutande sig mot en varm tallstam i solnedgången. Hjärtats samtal med Gud. Men till det behövs en tro på att någon lyssnar.

Då hjälper bibelläsningen mig. Den lugnar, den tröstar, den uppmuntrar. På något sätt fogar den också samman min själ som splittras av nyheter, information och lögner som öser över mig. Läsningen helar, filtrerar och inger mig hopp. Orden är inte döda, de ger liv och bildar en kommunikation. En motrörelse i denna hektiska tid. Samtalet med Gud ger mig ett perspektiv på tillvaron som gör att det är lättare att bemästra den här världen och den tid av krig och krigshot vi lever i. Jag tänker tillbaka på tidigare generationers kristna och avläser Guds trofasthet. Här finns stora armar och ett Gudshjärta som bultar för den lilla förvirrade människan.

Jag minns förgångna tider och tänker på allt du har gjort, jag begrundar vad din hand förmått. Jag sträcker mina händer mot dig, öppnar mig som törstig jord. (Ps.143:5-6)

"Vi är varandra givna, och måste sträva efter att förstå varandra"

Mia Anderssén-Löf 01.05.2024

Västra åstranden i Borgå är full av liv. Ett stycke ifrån mig improviserar en handfull unga män rapmusik till en oändlig loop. Längsmed stranden är filtar utspridda, och på dem sällskap som firar Valborg.

Intill mig kurar min son ihop sig under vår filt. Här i skuggan har det blivit kyligt. Över oss cirklar fiskmåsar, också de i vad som verkar vara en oändlig loop, medan de improviserar budskap till varandra i gälla skrik. Alla tycks ha trevligt.

”Det finns alltid mer att veta om de människor vi älskar än vi någonsin kan föreställa oss,” sa en farmor, som förlorat en son, och en generation senare ett barnbarn, i självmord. Hon fick frågan om varför hon tror att det hände. Hon svarade att hon inte har en blekblå aning. Man vill tro att man känner de människor man älskar, att man förmår läsa de som står en nära. Men det finns alltid mer att veta om människorna omkring oss än vi någonsin kan föreställa oss.

Jag hörde en rymdforskare säga att vi kan bevaka ungefär 4% av himlavalvet. Också världshaven är fortfarande till 95% outforskade, efter 150 år av forskning.

Jag ser omkring mig. Jag ser ett par hundra människor. Och intill mig den människa som jag kanske känner bäst av alla, som jag tycker mig känna bättre än jag känner mig själv. Men likväl vet jag att han, liksom alla andra, är ett vandrande universum som jag aldrig kommer att kunna utforska mer än till några enstaka procent.

Jag säger det med förundran och nyfikenhet, inte med uppgivenhet. Det finns en frihet och en tillit i att samtidigt kunna glädja sig över det man får dela, och acceptera att det bara är en del, bara några procent av en världsrymd.

Det är utmanande, när man upptäcker något, gör ett forskningsgenombrott eller lär känna någon, att inte tillåta sig att tro att man fördenskull vet och förstår allt, helheten.

Ibland räcker för all del 5% rätt långt. Om 5% till exempel är att en polis som också är riksdagsledamot hamnat i ett fyllebråk utanför en krog och där avfyrat ett vapen, räcker 5% för att bekymrad över vår demokrati och vårt samhälle.

Men med 5% till skulle jag kanske kunna sätta mig in i hur det är att dagen efter inse att hela fosterlandet snart vet vem man är på grund av det här. Jag kanske skulle kunna förstå att man efter den insikten kanske inte mår bra. Det finns alltid mer att veta om människorna omkring oss än vi någonsin kan föreställa oss. Kanske vi ändå måste ställa den mest relevanta forskningsfrågan av alla: ”Varför?” – även om vi kan tycka att de 5% vi vet berättar allt vi behöver veta.

En öppet ställd fråga har en ödmjuk i sig; den öppnar sig mot alla slags svar. Därför har en öppet ställd fråga också en djärvhet i sig.

Som forskare är uppgiften att försöka förstå, att söka samband och fördjupa perspektiven. Som medmänniska är uppgiften ungefär densamma. I en demokrati likaså, också i en folkkyrka. Vi är varandra givna, och måste sträva efter att förstå varandra. I själva verket är Jesus mer radikal än så: ”Du skall älska din nästa som dig själv.”

Vappen på Västra åstranden i Borgå.
Vappen på Västra åstranden i Borgå.