Föreställ dig att det har hänt någonting riktigt jobbigt i ditt liv. Du är trött, ledsen och dessutom fungerar inte ditt busskort. Efter några misslyckade försök med busskortet mot avläsaren säger chauffören: ”Det är okej, gå och sätt dig, det är säkert något fel på avläsaren”.

Eller att du försöker få hjälp från välfärdsområdet som ensamstående förälder då orken håller på att ta slut. Den ena socialarbetaren säger att du behöver mera hjälp, ”vi skickar er vidare till följande nivå”, och den andra socialarbetaren tycker du borde klarar dig själv.

Du är en ungdom, kanske med invandrarbakgrund, som inte riktigt passar in. Eller vem vet, för ingen vill ta dig med för att ge dig en chans. Plötsligt träffar du människor som välkomnar dig med, du blir sedd och accepterad. Kanske du känner på dig att allting inte är så bra som det ser ut, men hej, du blir sedd. Din mamma vädjar till dig att hitta andra vänner, dessa är inte bra för dig. Men är det verkligen bättre att känna sig ensam och utanför?

Eller, du har varit i fel sällskap och försöker börja om. Du har funnit en plats där du känner dig trygg och märker att du blir accepterad som den du innerst inne är, den personen du inte vågar visa till vem som helst. Utanför den trygga platsen finns det ingen som vill se ditt rätta jag, utan du får hållas på avstånd för man vet ju aldrig vad du hittar på till näst.

Kan det vara så enkelt att om alla människor skulle bli bemötta med kärlek och förståelse, skulle det finnas färre som mår dåligt? Färre som gör andra människor illa och flera som skulle känna sig inkluderade i vårt samhälle? Flera som skulle orka bättre med alla utmaningar och helt enkelt må lite bättre?

Med dessa funderingar tänker jag inte att till exempel våldshandlingar är okej men bemötandets betydelse kan spela en stor roll i valet av den fortsatta vandringen på livets väg, om den fortsätter åt samma håll eller om man väljer eller får stöd i att välja en annan riktning.

Jag går i ett shoppingcenter och passerar en affär. Jag tittar in, blir en aning rörd och varm i hjärtat. Ett minne väcks till liv – en stund med en person jag mötte i mitt arbete.

Hen hade mist allt. Ändå kunde hen skratta. Gråta. Vara närvarande. Trots det tunga bar hen på en styrka som smittade. Under den korta tid vi sågs trodde jag att jag var där för att hjälpa en människa i nöd. Men det var jag som gick därifrån med ett nytt perspektiv på livet.

Hens attityd i den ytterst svåra livssituationen var kraftgivande. Att våga vara sårbar, att inte ge upp hoppet – även när det inte fanns någon tydlig väg framåt. På något sätt blir man påmind om hur mycket kraft vi människor har i oss. Mera än vi själv kan tänka.

I diakoni och själavård är vi medvandrare. Vi vandrar en kortare eller längre sträcka tillsammans. Det är lätt att tro att diakonal hjälp bara handlar om att ge. Men i verkligheten är det sällan så. Varje gång jag möter en människa, händer något också i mig. Det är som om våra livsberättelser speglar varandra, och i det mötet får vi båda chans att växa. Möten är levande. Och ofta helande – för båda. Det är heliga ögonblick som stannar kvar i minnet. Det formar oss, bär oss, förändrar oss.

Ibland tänker jag att personerna jag mött är som stjärnor på himlen. De lyser med sin egen styrka. Jag tänker på dem med respekt, glädje och kärlek. De har lämnat spår – inte bara i mitt minne, utan också i mitt hjärta.

När man jobbar i en församling och har olika grupper är majmånad en tid för utfärder och fest. Det är tack och det är avsked och lyckönskningar. Det är kaffe och tårta och blommor. Festen är bron över till sommar och annorlunda möten. En del åker till landstället, andra på resa. Några märker att kroppen inte riktigt orkar mer med alltför långa resmål eller alltför utdragna vistelser på stugan, kanske med utedass, vatten som ska bäras in, knotiga stigar. Själen vill men kroppen säger emot. Det blir kan hända kortare utfärder och längre stunder i en park eller på verandan i stället. Det är inte heller dåligt. Allt har sin tid. Årstiderna har sin tid, ungdomen sin. Utlandsresor har sin tid och lugna stunder på balkongen sin. Fest har sin tid och vardag sin. Att skratta har sin tid, att gråta sin. Att längta har sin tid att längta bortom har sin.

Att längta bortom. Att känna att en helt annan fest väntar som Herren förbereder. En bröllopsfest då Guds församling möter sin brudgum, Jesus Kristus. En dag har vi slitit och gråtit färdigt, älskat och arbetat, tjänat och burit ansvar och får tillslut gå in i en helt annan sabbatsvila eller aktivitet med en uppståndelsekropp. Vi får kliva in i en syndfri värld, ett ställe där Guds rike omfattar allt och inget ont ryms. Vi är inbjudna till den festen och vi har en egen plats som väntar. Men vi kan inte veta om vi kallas som unga eller gamla, mitt i livets utmaningar eller efter en utdragen väntan. Efter arbete kommer vila. Efter vardag kommer fest. Efter skugga kommer sol. Efter död kommer liv. Jesus säger att han är vägen, sanningen och livet, att han är A och O, början och slutet. Jesus har lovat oss evigt liv och ny kropp bara vi vågar tro på Honom och låta vårt hjärta ledas av hans inbjudan och röst. När avskedet här kommer finns ett välkomstmöte någon annanstans. Vi kallar det paradis eller himmel. Vi kallar det Guds rike. Vi har fått en inbjudan. Känn ingen oro, tro på mig, säger Jesus, bron till Gud.

Glad morsdag! Det finns 1,5 miljoner mammor i Finland. Jag känner tacksamhet och glädje på morsdagen, fullt medveten om att det finns många som inte blev mammor fast de ville det. Mycket av det man läser, om att vara förälder är antingen rosenskimrande eller bajsfärgat. På riktigt är det för de flesta en salig blandning, i alla fall över tidsperspektivet på de ca 20 år då en är som mest intensivt förälder.

Det finns så många föreställningar om att vara mamma. ”Den Goda Modern” tror jag präglar oss som fått barn på 2000-talet. Vi har läst böcker och bloggar och satsar hårt på att nå idealet. Visst predikas det som tur budskapet om Good-enough-föräldraskapet vid rådgivningar och bland terapeuter och också oss mammor emellan. Tyvärr är många av oss, även jag, bra på att prata om tillräckligt bra föräldraskap för andra och ändå önska det omöjliga i vår egen mamma-vardag. ”Det finns alltför många som vill tala om, att du bör vara si och så”. Sångskrivaren Ingemar Olsson visste kanske inte hur mitt i prick han skrev om mammors vardag. Kanske ännu klarare: göra si och så för barnets skull. Och vi älskar förstås våra barn och risken är att vi gör för mycket för dem. Sedan läser vi om curlingföräldrar och helikopterföräldrar och det nyaste som jag lärde mig idag: snöplogsföräldrar och får illa att vara, när vi oroar oss för att nu har vi i vår kärlek gjort att barnen inte blir tillräckligt självständiga och resilienta.

Andas djupt. Vi gör så gott vi kan.

De allra flesta föräldrar vill sina barn väl och gör så gott de kan. Det räcker till. Ingen kan vara en bättre förälder för ditt barn än du själv. Ingen kan vara perfekt, det skulle till och med vara skadligt för barnet. Alltid finns det någon som leker mer med sitt barn, sliter barnet bättre från skärmen, bjuder på hälsosammare mat. Vägra jämföra dig med andra föräldrar, skriver jag och försöker göra det själv.

För mig var det svåraste med småbarnstiden bristen på sömn. Jag skrev några teser i min dagbok i augusti 2014 som jag skulle publicera när tillräckligt mycket tid gått.

1. Tro aldrig att babyn ska somna snabbt / sova länge för besvikelsen gör tröttheten dubbelt värre.
2. Det finns alltid bebisar som sover sämre än din. Räkna inte martyrpoäng. Klaga får man. Det finns lite hjälp av tanken att man har det lite lättare än någon annan.
3. Det finns alltid bebisar som sover bättre än din. Det är jobbigt, ifall det inte råkar vara din kompis baby, så att du kan glädja dej åt det.
4. Sömnen kan alltid bli värre om inte annat på grund av tandsprickning och förkylningar.
5. Det enda goda med en urusel natt är att man känner sig nästan utvilad när man bara väcks 2-3 gånger och somnar om utan problem nästa natt.

Elva år senare minns jag både det fina och det jobbiga med småbarnsåren. Så är det i livet.

*Rubriken är lånad av filmtiteln ”Den bästa av mödrar”. Filmen är gjord av Klaus Härö år 2005 och handlar om ett barn som blev skickat till Sverige som krigsbarn.