Frågar man mig vilken min favoritblomma är kan jag svara syren. Så funderar jag en stund och så säger jag: kanske vresrosen eller linnean, och blåklinten tycker jag också om, den djupmörka pionen, hyacinten, vitsipporna – så här fortsätter det. Och det samma gäller bibelord.

I morse läste jag ur Jesaja en av mina favoritbibelverser: Han väcker var morgon mitt öra, han väcker det till att höra på lärjungasätt. Alltså ett underbart ställe. Tänk dig Gud som med sin Ande väcker dig, ömt, varsamt och kallar dig ut i dagen. Kallar dig att gå hans vägar – för han behöver dig. Han behöver dig för han vet att någon annan också behöver dig idag, behöver din vilja att gå, att följa. Gud behöver mänskan så mycket att han överlämnade spridningen av budskapet om hans kärlek till mänskorna efter att Jesus uppstått och den helige Ande fallit över lärjungarna. Han vill samarbeta med oss. Han vill umgås.

I samma kapitel (50) står det: Herren Herren har givit mig en tunga med lärdom, så att jag förstår att med mina ord hjälpa den trötte. Så att jag med mina ord kan hjälpa den trötte. Det finns många trötta idag både mentalt och fysiskt.

Vi får närma oss Gud så närmar han sig oss. När vi läser Guds ord förstår vi mer, det öppnar sig och handlar mindre om våra åsikter och mer om vad bibeln lär. Det börjar handla om att längta, att söka sig nära Guds eget hjärta.

I Ordspråksboken står det: Framför allt som ska bevaras må du bevara ditt hjärta, ty från det utgår livet.

Kanske fastetiden handlar om just detta: att söka sig närmare Gud, att läsa hans ord, lyssna när han kallar och hålla hjärtat nära Guds hjärta. Det handlar inte så mycket om mig själv utan om Jesus, om vem han är och hur han kan påverka mitt och ditt liv.

Han väcker våra öron, han rör vid våra hjärtan, han säger: Följ mig.

Att famna om varandra har sin tid, och att vara fjärran från varandra har sin tid. Slita sönder har sin tid liksom att sy ihop. Tystnaden har sin tid och talande sin. Kärleken har sin tid och hatet också, strid och frid. (I boken ”Mer än tre önskningar” av Jörg Zink)

Jag sitter ensam hemma vid mitt köksbord. Ett lågt, surrande ljud avbryter mina tankar. Är det kylskåpet som låter? Ljudet känns irriterande högt. Det knäpper till i väggen. Är det så här, det låter när det är helt tyst? Det knyter till i magen. Tystnaden känns skrämmande. Tanken att sätta på radion eller Tv:n smyger fram i mina tankar. Något får mig ändå att låta bli. Jag vill vila i tystnaden och se hur den känns. Jag är nyfiken på hurdana tankar och känslor som dyker upp. Som småbarnsmamma upplever jag sällan tysta stunder. För det mesta är det liv i huset. Många viljor och mycket oljud. Nu vill jag njuta av den tysta stunden.

Tankarna går till mötet jag hade några dagar tidigare. En man som kom emot mig med tunga steg. Han såg ut att bära ett stort lass på ryggen. Hans blick var tom. Även om jag var flera meter ifrån honom, såg jag att han var ledsen. En av mina grannar hade berättat att hans fru ligger på sjukhuset. Hon har fått en aggressiv cancer och svävar nu mellan liv och död. När vi möts frågar jag hur det är med honom. Ögonen är fyllda av förtvivlan. Han svarar att det är svårt. Tomheten och ensamheten är påtaglig. Jag minns att han ännu för några månader sedan, gick sida vi sida med sin fru. De var aktiva människor. Ett par som tyckte om att gå på olika evenemang och på konserter. Nu är allting annorlunda. Mannen går ensam hem till en tom lägenhet.

Efter att jag börjat jobba som diakonissa i församlingen, har sorg och sorgbearbetning blivit som en del av vardagen. Jag har insett att sorgen har många ansikten, många sätt att uttrycka sig på. Sorg är inte enbart död, det är också ett avslut. En vänskap som tagit slut, en skilsmässa, ett vuxet barn som tagit avstånd. Gemensamt för dem alla är tomheten. Något eller någon som försvunnit från personens liv. Människan undrar med vem, eller med vad tomrummet skall fyllas? Jag frågar mig, ifall sorgen faktiskt måste ersättas med något annat? Sorgen, tomrummet och tystnaden kan ha något viktigt att berätta för oss. Var modig, låt sorgen komma in. Den kommer med tiden att bli lättare att bära och hantera. Allt har sin tid.



Åbo domkyrka är sedan några veckor stängd ända fram till första advent 2028. Fast jag inte kan gå till min hemkyrka söker sig mina tankar ändå ofta dit, eller kanske just därför.

Jag längtar redan efter att fira högmässa igen just där. Jag längtar redan efter att mitt i veckan gå upp för alla trapporna och in under de höga valven för en stunds paus. Bänkarna är inte bekväma, men de är hemvana sedan jag var barn och ovanför dem höjer sig valv efter valv av historia och andlig längtan.

När jag sitter där känns det som om kyrkobyggnaden runt omkring mig ramar in mig i nuet. Den skapar också en djupare tidskontext; sedan de här kyrkväggarna med möda byggdes under hundratals år har här suttit generation efter generation med glädjeämnen och sorger, ivrigt troende tillsammans med mindre tvärsäkra. Allvarliga långfredagsgudstjänster, kvittrande sommarmässor och hjärtslitande jordfästningspsalmer har ljudit under valven följda av jublande bröllopsmusik. Den katolska tidens rökelse och helgonaltaren har bytts ut mot vitare väggar och nya tider, nya människor.

Allt det där får mig att lyfta blicken från mig själv, det ger perspektiv. Där mellan domkyrkans pelare och väggar känner jag mig både liten och stor. Jag förnimmer både mig själv och tidigare generationer i den fuktiga doften av stearin och gammalt murbruk.

Kyrkorummet blir som en famn för den jag är just nu, oberoende av hur duktig eller bristfällig jag är. Lite så där som kyrkan och församlingen i bästa fall kan vara, en famn för oss alla precis sådana som vi är.

Också när kyrkdörrar tillfälligt är stängda står den famnen alltid öppen.

Häromkvällen satt min man och jag och läste våra ”tack-lappar” från fastetiden 2024. De var alla kvar och olästa och inga lappar skrevs 2025. Hur det nu blev så, att lapparna blev olästa på påskdagen, minns jag inte riktigt. Många lappar handlade om tack för säng, tack för solsken, tack för våra pojkar och att den yngstes studentskrivningar lyckades prov efter prov. Tack för en god middag, tack för en underbar vanlig dag – som Agneta Fältskog sjunger på sin soloplatta ”Elva kvinnor i ett hus”.

Nu blev det en nystart på vår mångåriga tradition.

Fastetiden ser olika ut för mig från år till år. Ibland är disciplinen viktig och bokföring över böneämnen och bönesvar görs noggrant i ett litet häfte och ibland behövs lösare tyglar, en vandring utan delmål och uppgifter. Något år kan min kropp protestera mot fastans alla goda råd och ett annat år stör det mig inte alls att fastekalendrar trycks. I år poppade det upp flera fastetexter i sociala medier om vårt beteende gentemot varandra: att inte tala illa om någon, fundera på hur vi pratar om andra och varför inte om oss själva, att göra någon en tjänst, bry sig om – och här finns en riktning jag tänker är viktig. Vi stirrar inte på oss själva utan vi ser oss omkring. Vi ser våra medmänskor, kanske med nya ögon – om vi ger oss tid till eftertanke och stilla stunder. För jag tror ändå att fastetiden i sin djupaste betydelse betyder att stilla sig, att stanna upp inför helig Gud, ge sig tid att lyssna inåt och därefter kunna leva utåt som vårt inre manar oss.

Det centrala är inte att vi är duktiga och uppfyller någonting – fast jag tror att disciplin och försakan kan göra gott för våra bortskämda kroppar och orosfyllda själar. Det huvudsakliga är ändå umgänget med vår Frälsare och Gud, att ta mer av Honom med i vardagen, i festen, i fastan. Vi går ju upp mot Jerusalem. Vi går upp mot Jesus instiftande av nattvarden, mot Jesus lidande och försoningsdöd, mot uppståndelse. Det är inte lite det och kanske behöver kropp, ande och själ stilla sig och ta in det här lite extra, be Gud uppenbara något av sig för oss under denna kollektiva fastetid medan vi läser eller lyssnar till Guds ord, medan vi mediterar eller skriver tacklappar.

Vi vandrar mot Ljuset, vi vandrar med helig Gud, vi vandrar fastetid och all tid med varandra.

“Hemma hos mig står en glasburk fylld med små tacksamhetslappar. Varje kväll skriver jag ned något som burit mig just den dagen: en tanke, en händelse eller ett stilla ögonblick. Vid årets slut tänker jag läsa dem alla – som en påminnelse om det som gjort mig starkare.”

Med tiden har burken blivit något mer än en vana. Den har blivit en symbol för hur resiliens ofta växer i det lilla, i det vi annars lätt glömmer bort.

I diakonins vardag möter vi människor vars berättelser rymmer både brustenhet och styrka. Det är lätt att tro att det är vi som ska bära, stötta och vägleda.

Men i mötena lär vi oss lika mycket tillbaka. Vi får ta del av erfarenheter från olika livsvägar, kulturer och trosuttryck – allt från gatukultur till etnisk mångfald och religionsdialog. Dessa samtal vidgar våra perspektiv och låter oss se hur resiliens växer fram i en annan människa: ibland sakta, ibland överraskande tydligt.

Resiliens är ingen rak väg

Resiliens handlar inte om att alltid vara stark. Snarare är det en rörelse mellan hopp och hopplöshet, mellan kaos och ordning, mellan tvivel och mod.

Ofta visar den sig i små men betydelsefulla steg:

• Ett telefonsamtal som faktiskt blir av.
• En tanke: ”Kanske kan jag ändå…”
• En tyst minut där någon vågar stanna kvar istället för att fly.

Motståndskraften växer när vi vågar upptäcka:

• Jag klarade det här också.
• Känslorna fick storma och ändå stod jag kvar.
• Jag fick hjälp – och jag tog emot den.

Vi växer när vi bär varandra

Jag tänker att få berätta eller höra om livsberättelser och hur man har överlevt något svårt kan inspirera och ge kraft. Författaren Maya Angelou uttrycker något djupt mänskligt när hon säger:

“I want to be a rainbow in someone’s cloud.”

Att få vara en regnbåge i någons moln – en varm hand när marken skakar, en ljusglimt i mörkret – är en påminnelse om att omtanke inte alltid kräver stora handlingar. Ofta är det de små uttrycken av vänlighet, tid och närvaro som gör den största skillnaden. I en värld där många bär tungt är det en tröst att vi alla kan bidra. En gest, en blick, ett ord kan vara just den färgstrimma som hjälper någon vidare. Och när vi växer tillsammans – när läradet går åt båda håll – byggs både vår egen och varandras resiliens, steg för steg.