Imre Kertész tilldelades Nobelpriset i litteratur år 2002.

Om att fortsätta leva

En gång var han en pojke som överlevde Auschwitz och Buchenwald. Senare blev han författare och Nobelpristagare. 13.5.2016 kl. 16:15

Den sista mars i år dog Imre Kertész. Det var väntat, men jag var ledsen ändå. Nu är det omöjligt för mig att nånsin träffa honom, tänkte jag. Å andra sidan har jag ju läst så mycket av honom att jag inte alls är övertygad om att han skulle ha blivit glad över att träffa mig. Jag skulle ha varit en av de där andfådda människorna som omringade honom vid varje signering eller bokmässa, tröttade ut honom, hindrade honom från att göra det han verkligen ville, det vill säga skriva.

Kertész verkade se på världen på ett roat avstånd, alltid med något skarpt i blicken. Jag läser en intervju med honom i The Paris Review, en sen intervju då han är mycket utmattad av Parkinsons sjukdom och behöver hjälp och stöd av en vän för att orka svara på frågorna.
Intervjuaren ber honom berätta om hur det gick till då han började skriva som tjugofyraåring. Det var en tanke som slog honom på gatan, som en uppenbarelse, säger han. ”Men det var i själva verket inte alls förståndigt av mig att börja skriva. Min ekonomiska situation var inte sådan att jag hade råd att bli författare. Jag hade inte ens en penna.”
Han säger att skrivandet förändrade hans liv, att skrivandet har en existentiell dimension. Och det är sant, han skriver som någon som måste skriva, som den som knäpper händerna för att inte gå under.

Är det därför jag gillar Imre Kertész så mycket? För att han skriver som den troende tror, som om inte bara hans varande i nuet utan också i livet efter detta hade allt att göra med de bokstäver han formar?
”//jag arbetar nämligen ständigt, inte enbart för att få ihop till brödfödan, skulle jag nämligen inte arbeta, då skulle jag leva, och om jag levde vet jag inte vad det skulle tvinga mig till, och det är bäst att jag inte vet det, fastän mina celler, mina inälvor nog anar det, det är ju därför jag arbetar oavbrutet: så länge jag arbetar finns jag till,//” (Ur Kaddish för ett ofött barn)

Imre Kertész föddes år 1929 i Budapest, i en ungersk judisk medelklassfamilj. Då judeförföljelserna började måste den 14-åriga Kertész avbryta sin skolgång och börja arbeta.
Den ungerska riksföreståndaren Miklós Horthy vägrade låta Tyskland deportera de ungerska judarna trots att Ungern deltog i andra världskriget på axelmakternas sida – det här beslutet räddade säkert många ungeska judars liv. På våren 1944 förlorade Hitler tålamodet med Horthy, ockuperade Ungern och bortförde Horthy i fångenskap (han befriades senare av amerikanska trupper).

Några månader senare skickades Kertész till Auschwitz och därifrån till Buchenwald. Liksom huvudpersonen i romanen Mannen utan öde ljög han att han var äldre än han var för att undvika gaskamrarna. När Buchenwald befriades var han svårt sjuk, men överlevde.
Under trycket av ett totalitärt system – det stalinistiska Ungern – skrev han om ett annat totalitärt system – nazismen. Mannen utan öde, Kertész mest kända verk, fick nästan ingen uppmärksamhet då den kom ut i Ungern och blev känd först många år senare, då den översattes till tyska.
”Under stalinismen var du helt enkelt tvungen att fortsätta leva, om du kunde. Nazistregimen innebar, å andra sidan, en mekanik som arbetade med sådan brutal fart att detta ”att fortsätta leva” var att överleva. Nazismen svalde allt. Det var en maskin som arbetade så effektivt att de flesta inte hade en chans att förstå vad de genomlevde”, säger han i The Paris Review-intervjun.
Att försöka förstå vad man genomlever, vad det än är – var kanske det som Imre Kertész gjorde så väl att det blev inte bara stor konst utan en livshållning.

Varför blir man förtjust i en författare, varför blir man det inte? Är det tonen, språket, berättandet?
Eller är det temat?
Imre Kertész skriver, som icke-religiös jude, om skam och identitet på ett sätt som jag känner igen mig i, även om jag själv inte har någon som helst erfarenhet av att vara förföljd för min ras eller tro. I Mannen utan öde gör huvudpersonen, en tonårspojke, ett besök hos en granne, och där vill dottern (en judisk flicka i hans egen ålder) diskutera varför den gula stjärnan som de alla måste bära på sitt bröst får henne att känna sig ”hatad”. Den vetskapen, vetskapen om att ”judar är annorlunda än andra” får henne att känna än ett slags stolthet, än någon sorts skam. Pojken är förbryllad över att frågan väcker så många frågor hos henne. Han berättar en historia om ett barn som blivit förväxlat med en annan familjs barn för att få henne att inse att det enbart är slumpen – inget som har att göra med ras eller särskilda egenskaper – som utvalt just henne och ingen annan att bära den gula stjärnan.
Och hon börjat gråta förtvivlat. Om hon skulle kunna vara någon annan än den hon är tvungen att vara, då är det ingen mening med alltihop, det är en tanke man inte kan stå ut med, säger hon.

I Kaddish för ett ofött barn återkommer Kertész till samma tema gång på gång. Protagonisten diskuterar med sin fru, som är barn till föräldrar som överlevt Förintelsen, hon är en flicka som tidigt förstår att hela hennes liv kommer att präglas av en religion och kultur som hon varken känner till eller intresserar sig för, ingenting skiljer ju henne från någon annan, ”skulle det då måhända vara, sade hon, ett i hennes gener nedlagt hemligt urgammalt budskap, som hon själv inte hör och därför inte heller kan känna till?”.
I sin sista bok, Den sista tillflykten, skriver Kertész om en författare som vill skriva en bok om Bibelns Lot (ja, just han vars fru vände sig om för att se på det förstörda Sodom och därmed förvandlades till saltstod). Men hans Lot är en ”på visum och uppehållstillstånd lysten Lot”, en ”ohjälpligt främmande individ, vars hudfärd alltid kommer att skilja sig något till och med från hudfärgen på dem vilkas hudfärg liknar hans egen hudfärg”. Författarens teori lyder så här: samhällets emotionella jämvikt kräver att den rollen, Lots roll, ska skapas och fyllas, och hos judarna fanns det tillräckligt mycket högmod och utmaning för att ”inte bara fylla denna speciella roll utan för att däri se ett test på sitt fortbestånd”.

Läs hela essän i papperstidningen.

Sofia Torvalds



Mest läst

    debatt. Den häftiga debatten om de två Kristinestadsprästernas uttalanden om homosexualitet diskuteras vid församlingsrådets möte nästa vecka. 18.1.2019 kl. 13:08

    nytt från domkapitlet. Bengt Klemets har valts till utredningsman gällande församlingsstrukturerna i Pedersörenejdens kyrkliga samfällighet. Det framgår i ett utskick i från domkapitlet. I utskicket framgår också att de fyra biskopskandidaternas stifelseurkunder har granskats och godkänts. 17.1.2019 kl. 16:15

    World Watch List. Förföljelsen av kristna ökar, blir mer utbredd och fler dödas, enligt World Watch List 2019. Antalet länder där kristna utsätts för extrema eller allvarliga förföljelser för sin tros skull räknas nu till 73, mot 58 för ett år sedan. 16.1.2019 kl. 16:18

    diskussionsklimat. Daniel Norrback, kyrkoherde i Kristinestad, väckte i en diskussion på Facebook uppmärksamhet med anledning av kommentarer om homosexuella. I en debattartikel i tidningen Syd-Österbotten uttrycker Markus Engström, kaplan i samma församling, sitt stöd för Norrback. Engströms formuleringar ogillas av biskop Björn Vikström och i en kommentar säger han att domkapitlet i Borgå stift kommer att ”reagera och utreda saken”. 15.1.2019 kl. 18:32

    biskopsval . På måndag eftermiddag lämade också Harry S Backströms valmansförening in sin undersstödslista för biskopsvalet. Backström blir den formellt fjärde kandidiaten. 14.1.2019 kl. 15:49

    biskopsval. På onsdagseftermiddagen lämnades också Lisa Enckells stiftelseurkund in till domkapitlet i Borgå. Hon blev därmed den tredje officiella kandidaten i vårens biskopsval. 14.1.2019 kl. 15:44

    biskopsval. Bo-Göran Åstrands är den andra officiella biskopskandidaten. Understödslistan till domkapitlet på måndag förmiddag. 14.1.2019 kl. 11:43

    biskopsval . Kyrkoherden i Jakobstads svenska församling, Bo-Göran Åstrand är den fjärde kandidaten i biskopsvalet i Borgå stift. 7.1.2019 kl. 10:47

    biskopsval. Sixten Ekstrands kandidatur i biskopsvalet bekräftades på fredagen när hans understödare lämnade in stiftelseurkunden till domkapitlet. 4.1.2019 kl. 15:19

    Stämning. Tidigt på julaftons morgon står hon i en tyst domkyrka och stryker altardukar. ”Det är bästa stunden på dagen”, säger vaktmästare Carla Ihatsu. 21.12.2018 kl. 11:32

    kaplansval. Med en rösts marginal valdes Ann-Mari Audas-Willman till ny kaplan i Närpes församling. Kyrkofullmäktige förrättade valet. 20.12.2018 kl. 23:09

    skärgård. När juldagsmorgon glimmar är åtminstone prästen vaken – också i skärgården. 20.12.2018 kl. 14:06

    biskopens julhälsning. Vem kan vi lita på? Den frågan ställs vi allt oftare inför idag när vi försöker skilja på vad som är tillförlitliga nyheter och vad som är medveten förvrängning av fakta. 24.12.2018 kl. 09:00

    samkönad vigsel. Johannes församling i Helsingfors öppnar sina kyrkor för vigsel av samkönade par. Beslutet fattades på fredagen av församlingsrådet. 14.12.2018 kl. 19:21

    Solf. Ann-Mari Audas-Willman, kyrkoherde i Solf, lämnar församlingen i början av nästa år. 14.12.2018 kl. 16:29

    Mest läst

      Personligt. Sabina Lumivirta är driven och har höga krav på sig själv. Hon repar sig som bäst från två utmattningar och en depression. 19.4.2023 kl. 10:00

      forskning. Forskningschef Mika Vähäkangas vid Åbo Akademi befarar ett åtal för en avhandling, vars författare han handledde i Lund i Sverige. Den omstridda avhandlingen ville blottlägga svenska islamistiska nätverk. 17.4.2023 kl. 14:28

      ekumenik. Frikyrkan i Finland är en av Evangelisk-lutherska kyrkans äldsta ekumeniska partner. Kyrkosamfunden har fört teologisk dialog i fyrtio år. Under de senaste åren har samtalen framför allt berört dopet. 12.4.2023 kl. 15:49

      KAPELLFÖRSAMLINGAR. I vår blir Bergö och Petalax församlingar kapellförsamlingar i Malax församling. Bergö kapellråd har redan hunnit samlas till sitt första möte. 12.4.2023 kl. 15:41

      PÅSK. Påsken kan ses som en kulmination av känslor. Men egentligen kunde man säga att det är påsk året om när man ser till hela känslospektret av misslyckanden, lidande, felsteg, förlåtelse och att livet fortsätter, konstaterar Patrica Strömbäck. 5.4.2023 kl. 18:00

      Mest läst