Bloggarkiv

Amanda Audas-Kass
Jag är 29 år och just nu allra mest mamma eftersom jag är hemma med min son Arvid som är två månader. Till familjen hör också Ingrid, 4 år och min man Fredrik. Mitt jobb är att vara modersmålslärare i ett svenskt gymnasium i Helsingfors. Sedan är jag också prästfru, vilket nog är en ganska stor del av den jag är. På KP-bloggen kommer jag att ha ett tydligt tema: kvinnlighet och jämställdhet.

Att vara en förebild

08.01.2013 09:47

- Du har alltid varit en stor förebild för mig, sa den yngre kvinnan för redan ganska många år sedan och såg mig rakt i ögonen. Så rakt att jag fick hoppas innerligt att hon inte såg paniken i mina ögon. Ville jag vara hennes förebild? Ville jag vara någons förebild? Får man inte välja sådant själv?

De år som gått sedan dess har lärt mig att det finns saker som man inte får välja själv. Och att det här med förebildskap tydligen hör till de sakerna. Om någon ser upp till dig så gör den personen det oavsett om du vill det eller inte. Och med det följer ett ansvar som du behöver ta. Absolut inte så att du skulle behöva vara perfekt men nog så att du behöver vara medveten om att de saker och val du gör påverkar också någon annan.

Jag har en känsla att vi i vår kultur tycker att den här tanken känns obekväm. I ett janteland är det svårt att erkänna att vi ser upp till någon annan, för det skulle ju betyda att den människan är bra på något sätt. Och ännu svårare tror jag vi har att erkänna att någon ser upp till oss, för det skulle ju kanske kunna betyda att vi tycker att vi själva är bra på något sätt. Och det skulle ju vara oerhört pinsamt.

Jag tror inte att det här är ett kvinnligt problem, men det kan hända att vi kvinnor är ännu sämre än män på att se oss själva som förebilder och på att se andra som förebilder för oss. Jag tror det finns en skatt att upptäcka om vi blir bättre både på att vara förebilder och på att ha förebilder. Både som kristna, som kvinnor och som människor.

Två utmaningar åt dig. Vem du än är, man eller kvinna, ung eller äldre:1. Fundera en stund. Vem ser du upp till? Vem skulle kunna vara en förebild för dig på något område i ditt liv där du behöver en förebild just nu? Ta frimodigt kontakt med den här personen och säg något i stil med: "Hej. Jag tror att du skulle kunna lära mig något viktigt om att kombinera småbarnsliv och andligt liv. Har du möjlighet att träffas någon gång och tala om saken?"

2. Fundera en stund till. Vem ser upp till dig? Vem i din omgivning kunde du satsa lite extra mycket tid och kraft på och ge av dig själv för hennes eller hans skull?

Världen behöver människor som tar sitt ansvar som förebilder, som hjälper andra människor vidare på sin resa som människor och som kristna. Du behöver det också. Är du beredd att ha en förebild? Är du beredd att vara en förebild?

Min stund med Gud

07.01.2013 17:11

Det är kanske jag som rört mig i udda sammanhang, men jag ser väldigt ofta småbarnspappor som deltar i gudstjänsten och lika ofta småbarnsmammor som övervakar barn som springer omkring i korridoren utanför gudstjänstlokalen. (Förtydligande: det har naturligtvis hänt att pappor också funnits i korridoren, men det verkar vara mera ovanligt. Om det enligt din erfarenhet är tvärtom: berätta gärna. Jag har väldigt gärna fel här.)

Det här är beklämmande av flera olika orsaker. För det första och främsta: att barnen inte riktigt har något utrymme i gudstjänsten. Att så många gudstjänstgemenskaper verkar vara allergiska mot barnaljud. Att heligheten förknippas så starkt med stillhet, ro och tystnad att de små livliga som Jesus själv kallade till sig inte passar in. Och följaktligen passar deras föräldrar inte heller in. Vi stänger därmed dörren till gudstjänstgemenskaper för en ganska stor grupp människor.

Och för det andra och inte alls lika viktiga men kanske mera irriterande för någon: är det på något sätt så att det är viktigare för mannen att få ha sin gudstjänst än för kvinnan? Är hans stund med Gud mera betydelsefull eller varför är det i så många fall han som sitter tillbakalutad i kyrkbänken och tar in predikan? Medan kvinnan tröstar det vrålande barnet som just sprang in ett dörrhandtag och småbittert ångrar att hon alls kom med till kyrkan och lovar sig själv att förstå att stanna hemma nästa gång.

Jag vet inte. Men jag vet att min stund med Gud är livsviktig både för mig och för min tro. Visst har jag stunder med Gud och barnen samtidigt, men det räcker inte för mig. Ibland behöver jag (min kvinnlighet till trots) få fokusera på en enda sak: universums skapare och vad han vill säga till mig. Min mans stund med Gud är livsviktig för honom också. Och den ger jag honom gärna. Men den är inte mera viktig och mera värdefull än min stund.

Att min tro är lika viktig gör inte hans tro mindre viktig. Att mina rättigheter är lika stora gör inte hans rättigheter mindre. Det är inte en tävling. Ingen kan ha allt, men båda kan ha lika mycket.

Ett svar

05.01.2013 21:56

Tack för alla kommentarer ni skrivit! Ska snart försöka lära mig hur man svarar på dem och förhoppningsvis får ni snart de svar ni förtjänar.

Den enda som ställt en konkret fråga i sin kommentar är Daniel J som nu ska få ett svar. Hans kommentar lyder:

Hej Amanda Intressant att läsa din blogg. anar att det finns en tanke bakom din presentation och fotot som jag hoppas att du skriver mer om. Jag tycker att det går lite stick i stäv mot det du skriver. Men det kanske är meningen? Jag tänker på att du identifierar dig först och främst som mamma (just nu) och väljer ett foto där du håller ditt barn. Sen också att du väljer att kalla dig prästfru och säger att det är en stor del av den du är. Det provocerar mig mer än själva bloggtexterna.. =)

Och ett riktigt kort svar av mig kunde lyda såhär: Kära Daniel J! Mitt val av foto och det faktum att jag kallar mig prästfru är till för just precis sådana som dig, så att det säkert finns något för alla att provoceras av. =)

Ett lite längre och lite sannare svar av mig kunde lyda såhär:

Enligt mig finns ingenting i mina bloggtexter eller i mina åsikter som är svårförenligt med att jag just nu känner mig som mamma mera än som något annat. Jag är för tillfället på heltid hemma med min son som i skrivande stund närmar sig tre månader och har varit mammaledig sedan början av september. Att vara hemma med en frisk och nöjd bebis är rosenskimrande underbart och jag stornjuter av den tillvaro som just nu är min, och/men jag är onekligen väldigt mycket mamma nu eftersom jag inte gör speciellt mycket annat för tillfället. Jag tror att alla föräldralediga vet vad jag talar om och jag tror att det får och kanske till och med måste kännas så i den här livssituationen. Jag ställer dig en motfråga: exakt vad i mina bloggtexter strider mot att jag trivs med att vara hemmamamma just nu?

Och angående bilden... Jag kunde ju skylla på Kyrkpressens redaktör som hade tillgång till bilden och valde den. Det är alltså inte min egen bild eller mitt eget val, även om jag naturligtvis fick godkänna den. Men det är egentligen helt onödigt att påpeka det där. Jag kunde istället säga att jag helt enkelt tycker om bilden. Jag tycker om ljuset och färgerna och att den är enkel. Och jag tycker om att min son finns med där eftersom jag är så sjukt svag för honom.

Och angående att jag kallar mig prästfru... Av någon anledning verkar jag stämma ganska dåligt överens med folks uppfattning om vad en prästfru är och/eller borde vara och därför tycker jag det är fräscht att kalla sig så. Jag är dessutom enormt lycklig över att få vara gift med den bästa man jag vet och därför lyfter jag gärna fram det faktum att han är min. Och en sista orsak: få saker leder till lika okonstlade och spontana samtal om tro som att säga att man är prästfru. Och onkonstlade och spontana samtal om tro är något av det allra bästa jag vet.

Hoppas du fick svar på dina frågor och att du fortfarande känner dig åtminstone lite provocerad. Annars blir det ju så tråkigt. Tack för att du läser den här bloggen, Daniel J! Och tack för att du kommenterade. Du verkar vara den enda man som gjort det hittills.

Hemmamammor

04.01.2013 14:44

Ofta när man pratar om kvinnligt och manligt finns det en grupp människor som känner sig påhoppad: de kvinnor som väljer eller valt att vara hemma en väldigt lång tid med sina barn. Vi kan för enkelhetens skull kalla dem hemmamammor.

Jag vill komma med ett förtydligande: jag är fullständigt övertygad om att hemmamammaskap kan vara en människas sanna kallelse och att hon i sitt hem med sina barn kan verka för Guds rike på ett bättre sätt än någon annanstans. Min kamp handlar inte om att tvinga någon ut ur sitt hem och in i en miljö där hon inte vill eller ska vara. Min kamp handlar bara om att också vi, vars primära kallelse inte är att vara hemma med våra barn en väldigt lång tid, ska få hitta en miljö där vi vill och ska vara.

Vår kallelse är unik. Min kallelse är min och din är din, hennes är hennes. Jag vill därför inte bli påtvingad någon kallelse för att jag råkar vara kvinna. Och av samma orsak vill jag inte heller frånta någon deras kallelse genom att till exempel tvinga lyckliga hemmamammor ut i arbetslivet. Eller genom att hindra kvinnor som verkligen vill ordna servering och ta hand om barn att göra just det i jämställdhetens namn.

Min huvudpoäng är att alla vinner, Riket vinner, om så många som möjligt lever det liv Gud tänkt att vi ska leva. Och att det är alldeles för lätt att begränsas till vissa uppgifter om vi alltid bara gör det som förväntas av oss för att vi är kvinnor. Eller män.

Servering och barn

03.01.2013 20:45

Jag är bra på många saker och jag är verkligt dålig på minst lika många. Jag älskar att ha vårt hem fullt av människor, men alla som någon gång varit på besök hos oss vet att jag inte älskar att ordna avancerade och karismatiska serveringar. Hos oss blir man bjuden på ätbara ting som snarare är förutsägbara och tråkiga (även om ibland nog goda). Jag är alltså absolut ingen expert på serveringar. Och jag fiskar verkligen inte efter beröm här. Så om du mot förmodan tycker att jag är jättebra på att laga mat eller baka så behöver du inte säga det.

Min svaga serveringsgen till trots har jag många gånger i egenskap av aktiv frivillig i församling och andra kristna sammanhang fått ta hand om serveringen. Jag har fått frågan ibland och tackat ja när det passat. Någon måste ju ladda kaffekokaren och blanda saften. Kyrkkaffet är i mitt tycke livsviktigt och jag är villig att dra mitt strå till stacken.

Men med tiden har jag börjat fundera på varför min man mig veterligen aldrig någonsin blivit ombedd att dra något strå till just serveringsstacken. Och jag undrar bara varför. Varför skulle jag vara bättre på att duka fram kex än han? Varför skulle jag tycka att det är roligare?

Samma sak är det ofta när det gäller barnverksamhet i kyrklig regi. Det är nästan uteslutande unga kvinnor som tar hand om också den uppgiften. Igen - varför det? Missförstå mig inte - många av dessa unga kvinnor som jag kommit i kontakt med gör ett hur bra jobb som  helst och jag vill inte peta bort dem från sina uppgifter. Men jag kan ändå känna att den kyrkliga barnverksamheten absolut inte skulle må sämre av att flera unga män skulle finnas med bland ledarna. Både flickorna och pojkarna skulle antagligen må bra av förebilder av båda könen.

Vi skriver 2012 (höll jag på att skriva men jag hann märka det och tar tillbaka). Vi skriver (alltså till och med) 2013 och fortfarande verkar vi ofta tycka att servering och barn ska skötas av de kvinnor som ger av sin tid och sin kraft till församlingens frivilligarbete. Det måste väl finnas utrymme för oss frivilliga kvinnor också på annat håll? Och det måste väl finnas utrymme för de frivilliga männen också när det gäller bulla och barn?

Min man är faktiskt ännu sämre än jag på det här med servering, men han är fullt kapabel till att dra sitt strå också till den stacken och någon gång ställa fram något ätbart att samlas kring efter gudstjänsten. Jag skulle vilja att någon gav honom chansen. Eller krävde det av honom, helt beroende på hur man ser på saken.

Min man är kanske tusen gånger bättre än jag på att ta kontakt med barn som inte är hans egna. Det är i hans famn våra vänners barn sitter när vi träffas. Som en i vår närhet en gång sa: "Han är ju en fantastisk man. Han snyter ju till och med andras barns näsor". Han är makalös. Och trots det har ingen någonsin bett honom att tjäna på det här området. Medan jag som är lite tafatt med barn jag inte känner har fått göra också det flera gånger.

Igen - varför?

Och - hur länge till?

Och - med vilka konsekvenser?

Hur ska en ung flicka som egentligen borde hålla andakter någonsin upptäcka det om hon aldrig riktigt får chansen? Hur ska en ung pojke upptäcka att alla barn mår lite bättre i hans närhet upptäcka det om han bara ska hålla på med teknik?

Kan det vara så att alla och hela Guds rike skulle vinna på att så många som möjligt hittar sin rätta uppgift? Jag börjar tro det. Jag börjar våga tro det.

En dag

02.01.2013 20:17

Jag hade egentligen allt på klart.
Jag visste hur jag skulle prioritera.
Jag visste hur man skulle göra.
Jag visste vad jag hade för uppgift.
Jag visste vad jag inte hade för
uppgifter.
Jag visste vad kvinnan inte hade för
uppgifter.

Men.

En dag började jag fundera på varför
alla goda talare jag kände till var män.
En dag (en annan) började jag fundera på
varför alla goda ledare jag kände till
var män.
En dag började jag fundera på varför så
många unga män har goda förebilder i
lärjungaskap.
En dag började jag fundera på varför så
många män hade så gott självförtroende.
Både som människor och kristna.
Medan så många kvinnor verkade tycka
att de var otillräckliga och misslyckade.
Både som människor och kristna.
(För att inte tala om som mammor)
En dag började jag fundera på varför
så många män pratade om sina viktiga
uppdrag i församlingen.
Medan så få talade om sina viktiga
uppdrag i hemmen.
Medan så många kvinnor bara talade om
uppdragen i hemmen.
Som om de inte hade uppdrag i
församlingen.
Som om de inte hade uppdrag i
Guds rike.
En dag började jag fundera på om Gud
verkligen skapat en halv mänsklighet
utan att ha någon plats för den halvan
i Hans rike.
Då den halvan ironiskt nog verkar vara
den halvan som är mest intresserad av
just detta rike.

Och den dag då jag funderade på
den där sista frågan funderade jag en
väldigt kort stund.
Svaret var så glasklart.

Visst har vår Herre en uppgift för
den kvinnliga delen av den
mänsklighet Han gav sin enfödde
Son för.
Visst har Han en uppgift för mig.
Och det känns fånigt av mig att
berätta för Universums skapare
hur liten eller stor den uppgiften
ska vara.

Och det känns livsviktigt för mig

att ta reda på vilken den uppgiften

är.

Den självuppoffrande hustrun

01.01.2013 13:38

Pedersöre kyrka 7 augusti 2004. En ung kvinna lovar en nästan lika ung man att älska honom i nöd och lust. Hon gifter sig med den finaste av människor och hon är stolt och glad över att få höra ihop med just honom.

Hon är övertygad om att han är kallad till stora ting, denna fina, goda man. I Guds rike finns det både användning för och behov av män som han. Och den unga kvinnan tänker att hennes primära uppgift från och med denna varma sommarlördag är att göra hans liv så lätt som möjligt så att han i sin tur kan göra så mycket gott som möjligt. Diska, städa, sköta barn, laga mat... Vad som helst för att hjälpa honom att leva enligt sin kallelse. Hon är helt och full beredd att lägga sig själv åt sidan om det är det som krävs.

Ingen - i synnerhet inte mannen vid hennes sida - hade bett henne om det som hon ämnade ge. Likväl ämnade hon. Oj, så hon ämnade.

Idag, åtta och nästan ett halvt år senare, tänker kvinnan att hennes man fortfarande är den finaste av alla och att hans kallelse är stor. Och att hon som fru och bästa vän ibland behöver göra saker för honom för att han ska kunna göra det som han ska göra.

Men. Idag tänker hon att hon också har en kallelse. En egen, personlig kallelse som inte bara går ut på att röja undan vardagshinder för hans. Att det finns en uppgift också för henne i Riket som inte bara går ut på att underlätta hans.

Vad hände med den unga kvinnan som ville bli den

självuppoffrande hustrun, hon som var övertygad om att hennes mans kallelse var överlägsen hennes och som var nöjd med det? Vilken resa har hon gjort? Vart är hon på väg och var står hon idag? Det ska den här bloggen berätta mera om under januarimånads tid.

En sak vet jag idag - jag hoppas att du vill läsa. Ställ gärna frågor och kommentera. Och protestera! Jag håller nog.