Sarah är en sjuttonåring i USA som bor i en splittrad familj, där en dåligt fungerande pappa numera inte längre finns med i bilden. Mamman är mest fokuserad på lillebrors väl och ve, så Sarah har hamnat i kläm, med allt vad det kan innebära. Delvis söker hon uppmärksamhet på sitt vis med ett provokativt och tufft yttre, med piercingar och ny hårfärg regelbundet som på intet vis liknar hennes naturliga.

Men responsen och omgivningen har hon ingen kontroll över, eller de människor som borde älska henne och bry sig om henne. Som många i den situationen så söker hon förtvivlat efter något hon kan kontrollera. I hennes fall blev det smärtan inombords som hotat svämma över och som känts för tung att hantera, så hon har börjat skära i sin kropp för att istället fokusera på en smärta hon kan kontrollera.

Hennes morbrors fru har bett till Gud om ett sätt att kunna nå Sarah och visa henne kärlek och omsorg, och eftersom Sarah själv skriver poesi, har morbroderns fru använt samma medium och skrivit följande dikt (på engelska), och valt ut motivet till den lilla tavla som nyss blivit klar:

Vi läste om åsikter och erfarenheter som andra immigranter haft, och deras historier skiljer sig ordentligt från varandra, och likaså från vår verklighet. Så vi lärde oss ganska snabbt att se på alla våra upplevelser som helt 'nya'. Här är vi begränsade med våra språkkunskaper och vi känner inte till hur allt fungerar. Ute på sju famnars vatten får Gud en central roll i alla transaktioner och vi måste lita på att Han tar hand om oss, på ett helt annat sätt än vi skulle ha gjort i våra respektive hemländer, där vi kunde påverka den byråkratiska processen, åtminstone lite.

Två veckor efter vi landat här i Livorno för drygt 3 år sen, öppnades plötsligt och oväntat en dörr för oss att hyra en lägenhet inne i stan. Visst var vi glada, men samtidigt lite förvånade eftersom varkendera av oss hade inkomst här i Italien ännu, så vi hade tänkt att vi måste vänta längre, men en syster och fastighetsmäklare i vår församling var villig att stå som vår garant. Men vikten av hennes generositet förstod vi inte riktigt då, så vi beslöt oss försöka se lite fler potentiella lägenheter innan vi gjorde vårt slutliga val. Ju mer tiden gick, desto mer frustrerade blev vi, både med sökandet och med varandra, eftersom ingenting var rätt, alla dörrar till andra alternativ var så att säga stängda.

Lite senare blev vi erbjudna en möjlighet att öppna ett italienskt bankkonto på ett väldigt enkelt och behändigt sätt hos en modern bank som, liksom i våra respektive länder, ger möjlighet att hantera de flesta transaktioner via nätbank. Men på samma sätt som med lägenheten, kände jag att jag inte ville tacka ja direkt, utan ta lite tid på mig och jämföra med andra banker här, för jag hade min idé om vad jag ville ha, och vad jag ville betala för dessa tjänster. Efter en hel del sökande upptäckte vi bara flera stängda dörrar till andra banker här, och insåg så småningom att Gud ville lära oss någonting genom dessa upplevelser.

Han hade öppnat dessa dörrar för oss. Men vi valde att söka efter andra alternativ. Vi hade vår egen åsikt om vad vi trodde var bäst för oss. Och visst tror jag att vi så småningom kunde ha funnit alternativ som hade fungerat, men det skulle ha krävt mer energi, tid och även frustration. Guds öppna dörrar var våra bönesvar, och visade hans omsorg om oss här: när vi väl valde att stiga in genom dessa båda dörrar som så bekymmerslöst öppnat sig för oss, kunde vi istället fokusera vår energi på nästa byråkratiska projekt. Vi blev helt enkelt förda framåt. Vilken härlig känsla!

Vår längtan när vi var i New York var ju att kunna ha en mer levande relation med Gud, och visst känner vi att vi är i Hans händer här. Denna förtröstan på Hans omsorg om vår vardag är ett steg framåt i vår tro på ett annat sätt än vi upplevt tidigare. När dörrar också stängs ser vi, ofta i efterskott, att det faktiskt skedde för vårt bästa, och det gör oss mer frimodiga att våga be på detta sätt, och sen våga stiga in genom den dörren Han öppnar utan tvekan och ta emot välsignelsen som obevekligen följer.

Mat och bak har alltid legat nära mitt hjärta, och här i Italien är det en dröm att kunna gå på frukt- och grönsaksmarknader och bara plocka på sig det som säsongen har att erbjuda, färskt, lokalproducerat och till bra pris. Det var en sån sak som jag inte ens tänkte på att be om, men Gud kände mitt hjärta och placerade mig i matparadiset här i Toscana! Under månadens lopp vill jag också gärna dela med mig lite av mina kulinariska äventyr här.

Inför helgen vill jag tänja på uppfattningen om hur en pizza "ska" se ut och smaka. Vi är ju vana att alltid ha tomatsås som bas, men en vit pizza kan också vara jättegod men en fyllning man gillar! Jag gjorde en med vegetarisk fyllning (foto nedan), men naturligtvis kan man sätta till t.ex. skinka eller lättfräst pancetta (baconbitar) också. Två saker att tänka på: använd rikligt med god olivolja och dränk inte pizzan i smaklös smörgåsost, utan riv hellre en mindre mängd parmesanost, så framhäver du den övriga fyllningen samtidigt.

Exempel på fyllning: 
Tunt skivad äggplanta (som gärna får ligga och safta av sig med lite salt på en timme eller så, och vill man så skalar man den innan man skivar den, så blir det inga sega kanter)
Gröna eller svarta oliver
Gul paprika
Riven parmesanost
Lite färskmald svartpeppar
Extrajungfruolivolja

Pizzadegen - de flesta har väl sina favoritrecept på pizzadeg, och själv erkänner jag villigt att det tyska brödmixmjöl som Lidl säljer (med jäst och salt färdigt i) ofta får agera pizzabotten hemma hos oss. Jag gillar speciellt det lite mörkare mjölet med solrosfrön i, och då blandar jag alltid en matsked olivolja i smeten redan när jag rör i hop degen, och gör lite mer så det räcker till ett eller två bröd samtidigt. Den är så god att det inte gör så mycket om pizzan jäser lite i plåten också innan jag gräddar den och blir lite tjockare, tycker jag.

Men en riktig italiensk pizzadeg gör man såhär, det fick jag lära mig för 13 år sedan i Mamma Cieris kök utanför Pescara:

Tillredning:
Tillred jästdegen och låt den jäsa dragfritt i 30 minuter. Smörj en plåt med rikligt med olivolja. Bulta ut degen på plåten och sätt på fyllningen. Häll eller pensla över lite mer olivolja, speciellt kring kanterna.
Grädda i 200-225 grader ca 20 minuter.

Servera gärna med en fräsch grönsallad med goda tomater och en dressing av olja, balsamvinäger, salt och lite peppar som blandas och hälls över salladen strax innan du serverar.

När vi beslöt flytta från New York till Livorno för drygt tre år sen (som jag berättade om i första inlägget) gick vår resväg via Stockholm för att fira jul och nyår hos min syster och familj. Jeff, jag och fem resväskor, det var vårt samlade bohag då, resten var nerpackat i förvaring hos hans föräldrar tillsvidare. Och flyger man över Atlanten passerar dessa kappsäckar galant check-in och handbagagekontroller, men värre är det inom Europa, det visste vi ju.

Till vår, och min garvade resebransch-systers, överraskning, hade just det flygbolag vi köpt vår enkelbiljett med till Rom, beslutat höja på sina viktbegränsningar över jul och nyår, så kunde planera ta med oss nästan allt bagage vi släpat över Atlanten. Det visade sig att en av våra svenska fraktpilot-vänner ett stopp i Pisa ett par veckor senare, så han flög enkelt ner det resterande bagaget - kostnadsfritt! Och check-in agenten på Arlanda lät oss passera med vår resterande övervikt; med klyschan "det är ju i alla fall jul", log han bara och önskade oss trevlig resa.

När vi väl landat i Rom den kvällen hade vi bokat in oss över natten på ett litet hostell nära tågstationen, eftersom vi skulle åka tåg upp till vårt nya "hem" i Livorno följande dag. Vi tänkte ta taxi dit, och upptäckte att de italienska Fiat-taxibilarna inte var riktigt lämpade för storleken på vårt bagage, men vi hittade slutligen en chaufför som var villig att köra oss de några kvarteren vi hade till hostellet.

Följande morgon beslöt vi följaktligen att gå till stationen. Enligt karta och hostellreklamen skulle det ju vara gångavstånd, vetja! Men med fem rejäla resväskor (inklusive två "amirikatrunkar" som jag brukar kalla dedär jättekappsäckarna som amerikanska turister gillar att resa i Europa med) kändes de fem kvarteren inte alls lockande speciellt som det duggregnade, men vi visste ju hur taxisituationen låg till så vi bet ihop och började vår vandring.

Efter de första 50 metrarna, som kändes som 500 minst, och diverse plötsliga stopp för att räta upp och balansera lasten, kom vi äntligen runt första hörnet och fick se något helt otroligt: parkerad mellan två bilar längs denna lilla enkelriktade sidogata stod en gammal mastodont bagagevagn! Vi kunde inte tro våra ögon, och mina tankar gick direkt till dolda kameran. Vi såg
oss runt, men inte en själ syntes till på hela gatan.

Vi tog ett snabbt beslut, tackade Gud för hans provision och lastade fnissande på våra kappsäckar och Jeff körde lätt iväg vagnen längs gatan ända till stationen. Vi kunde inte sluta skratta! Vi kom fram till stationen bara några minuter senare, och medan vi väntade på vårt tåg, kunde vi till vår förvåning att "vår vagn" inte liknade de andra vagnarna där. Vår bagagevagn var gammal, rostig och mycket större än de andra, med andra ord precis lagom för att allt vårt bagage skulle rymmas med.

"Vad skulle du tycka om att flytta utomlands?" Den frågan fick jag av min blivande man några månader innan bröllopet för knappt fem år sen. Jag var ju den av oss två som inte hade några band till New York, förutom mitt jobb och nu honom, så för mig var det ett enkelt ja. Men vi beslöt att vänta och lära oss leva vårt liv tillsammans utan att lägga till den dramatiken det första året som nygifta.

Min man (ja han heter Jeff, det är väl lika bra att ni blir du med varandra redan från början, för jag gissar att han nog kommer att frekventera en hel del i mina historier framöver denna månad) var intresserad av att studera vidare inom psykologin och på så sätt kom alternativen Stockholm och Bologna med i bilden.

Vi började i Stockholms-ändan, men dörren till Karolinska öppnades aldrig, medan Bologna såg mycket mera lovande ut. Jag hade i mitt stilla sinne tänkt lite på Spanien eller nåt sånt för vi hade båda läst lite spanska i skolåren, men Italien... ja varför inte? Heter man Pagliaroli så passar det ju ganska bra, där kan de väl åtminstone uttala det rätt!  Och visst var jag lite nyfiken på att pröva ett nytt språk, det har jag haft i bakhuvudet i många år.

Sådär kronologiskt skedde allt dethär sommaren 2008. Vi fick reda på att forskningsläsåret i Bologna skulle börja i januari, och att resultaten av inträdesproven och intervjuerna skulle ges i november. Rent praktiskt säger man inte upp sitt LIV och flyttar på sig inom en månad, så nu ställdes vi inför vår första trosfråga: vågar vi chansa?

Vi bad och bad och pratade och diskuterade, men såg inga skrifter på väggen eller blixtar över himlen som bekräftelse hit eller dit. Så vi beslöt göra det som kändes bra för oss: fortsätta be om Guds ledning, och samtidigt planera att ta klivet rakt ut, och lita på att Gud skulle leda oss rätt, i princip antingen se till att inget blev av eller låta oss åka. Stänga och öppna dörrar. Ordspråksboken 16:9 - "Människans hjärta tänker ut sin väg, men Herren är den som styr hennes steg".

Vi sa upp våra respektive jobb, likaså hyreskontraktet och planerade att flytta i december. Till Italien. Kanske Bologna, kanske inte. I början av december stängdes Bologna-dörren, så nu var vi plötsligt fria att tänka på andra alternativ. Vi hade fått kontakt med ett nya-zeeländskt par i Livorno som var där som missionärer för Living Waters (ett själavårdsprogram som Jeff jobbat en del med i New York), och när vi helt plötsligt fick reda på att vi kunde skeppa min bil till just den hamnstaden, så tänkte vi: varför inte börja där!

Jag hade aldrig hört talas om Livorno, men blev glad att höra att staden ligger i Toscana, och dessutom vid västkusten. Solnedgångar i havet, ni vet. Inom en vecka efter att vi kommit hit, i januari 2009, gick vi båda på italienskakurs två eftermiddagar i veckan, bodde i en liten bungalow nära havet och kände oss väl mottagna i en levande Elim-församling här. Inom fem månader hade Jeff börjat jobba, och jag började jobba i augusti.

Nygifta som vi ju ännu var, njöt vi båda av den otroliga friheten som vi kände under denna mellantid utan jobb, bekymmer och utan måsten. Genom Living Waters-arbetet här kände vi oss lite som missionärer och hade förmånen att resa med våra nya-zeeländska vänner och hjälpa till med kurser och själavård på Sardinien, uppe in norra och nordvästra Italien, samt även i södra Schweiz under denna vår. Jag gav mitt första vittnesbörd på mycket knagglig italienska i mars, och Jeff strax efteråt. Vi kände båda en otrolig glädje och tacksamhet att få göra något såhär spännande mitt i livet! Stiga av ekorrhjulet och ta ett enormt steg ut i det okända, och upptäcka att vi klivit rakt genom en öppen dörr.