06.12.2011 07:51
Det stora samtalsämnet på stan - vid sidan av vädret, som det alltid talas om - är två märkliga dödsfall under den senaste tiden.
De senaste veckorna har det tidvis varit förfärligt väder (där ser man, vädret igen). Den 24 november tog vinden tag i en bil och föste den av vägen ner i en sjö. En 26-årig kvinna, talterapeut till yrket, var den enda personen i bilen. Trots snabb utryckning från polisen och räddningsverket drunknade hon.
Sen hittades liket av en 16-årig pojke, som varit försvunnen i en vecka. Polisen säger att dödsfallet verkar misstänkt. På stan säger man att han har dödats. Det är i så fall en mycket ovanlig händelse. De senaste 100 åren har inte fler än fyra personer dödats på Lewis. I inget av dessa fall har det varit fråga om mord, utan om dråp (antagligen fylleslagsmål). Det här är ett ställe med väldigt låg brottslighet. De flesta mänskor här låser aldrig dörrarna.
Efter denna dysterhet ska jag bjuda på upplyftande musik. Runrig sjunger den vackra, psalmliknande Hearts of Olden Glory. Det sker på en konsert vid Loch Ness 2007. Jag finns i publiken, men syns inte. Se och lyssna här.
05.12.2011 12:23
Natten till igår föll den första snön. Inatt kom ännu mer. Nu är Stornoway ett riktigt winter wonderland.
För att ni ska se hur det ser ut publicerar jag två bilder - den ena från tiden före snön, den andra från idag - av stadens landmärke, 1800-talsslottet Lews Castle, byggt av knarkbaronen Sir James Matheson, som ägde hela (!) ön. På den här tiden var knarkhandel en sysselsättning för brittiska gentlemän. Knarkarna fanns ju inte här, utan i Kina.
Till Matheson och de vansinniga markägoförhållanden i den här delen av Skottland ska jag återkomma en annan gång.
Lews Castle i början av november
Lews Castle idag
05.12.2011 10:44
Sabbath observance är en av de två speciella egenheterna med det religiösa livet i Yttre Hebriderna. Den andra är gaelisk psalmsång.
I Free Church används inga instrument och det sjungs inga moderna psalmer. Församlingssången består i att man sjunger psalmer ur Psaltaren. Dessa har skrivits om i metrisk form. Sången leds av en försångare som kallas precenter. Han väljer vilken melodi som ska sjungas. Det finns drygt 20 melodier som alla kan användas till alla psalmer (i praktiken används bara 7-8 melodier). Försångaren bestämmer att nu sjunger vi, säg Kilmarnock (melodierna har namn efter geografiska orter). Han sjunger tre-fyra toner, församlingen har noterat vilken melodi det är fråga om och stämmer in.
Så här går det till både på engelsk och gaelisk gudstjänst. Skillnaden är den att i engelsk gudstjänst sjunger man melodin rakt av. I gaelisk psalmsång följer man visserligen melodin, men improviserar - eller som det heter, ornamenterar - dessutom frikostigt. Alla gör det på sitt eget sätt. Om det är hundra personer som sjunger på detta sätt, alla lite olika - ja, då blir det ... Ja, vad blir det? Musikvetarna har förundrat sig över att gaelisk psalmsång kan fungera. Men det fungerar.
Idag är det måndag. På måndag kvällar går jag på en arbiskurs i gaelisk psalmsång. Det är kul, även om jag inte kan gaeliska och dessutom är en svag sångare. Vår lärare är Calum Martin, en framstående musikprofil inom gaelisk musik (inte bara psalmsång).
Det här med gaelisk psalmsång kan inte förklaras, det måste upplevas. Ta och titta på följande YouTube-klipp. Här får ni höra lite olika psalmer sjungas i Back Free Church. Dessutom visas fina naturvyer från Lewis. Mannen som introducerar det hela är Calum Martin. God förnöjelse!
04.12.2011 05:41
Idag är det söndag. Det märks.
Väckelsekristendomen har i regel vissa tabun som fungerar som identitetsmarkörer. Den som följer regeln visar att han eller hon är en sann troende. Här på Lewis handlar det inte om alkohol, dans eller andra nöjen. I stället handlar det om sabbaten. En sann kristen är en som respekterar Herrens dag, som också kallas Sabbath. Av tradition är därför allt stängt på söndag. Så än idag. Åtminstone till en viss grad.
Inga butiker håller öppet på söndag. Men en bensinstation är öppen några timmar och den har också en liten butik så den som glömde att köpa mjölk till sitt eftermiddagste har en chans där. Några pubar är också öppna, liksom vissa restauranger. Men inga bussar går och överhuvudtaget är det lite trafik och lugnt och stilla.
Men också här är det inte längre som förr. Den moderna livsstilen med konstant tillgänglighet och snabba kommunikationer gör sig alltmer gällande. Hösten 2002 började trafiken på Stornoway flygfält också omfatta avgångar på söndag. I april 2006 började färjan mellan North Uist och Harris att trafikera också på söndag. Och sommaren 2009 - efter långa och tidvis ganska heta debatter - gick den första söndagsfärjan mellan Stornoway och fastlandet. Så sent som i oktober i år inledde färjbolaget söndagstrafik till Tarbert, huvudorten på Harris.
Så saker och ting håller på att ändras. Men ändå är nog söndagen här annorlunda än på de flesta andra orter. Många sekulariserade accepterar också detta, inte av religiösa skäl men som uttryck för en lokal tradition. Världens bästa gaeliska rockband, Runrig, gör aldrig en spelning på söndag. Inte för att medlemmarna skulle vara strikta presbyterianer. Utan av respekt för bandets rötter i denna kultur.
Och till sist: berättelsen om flickorna från Back. Back är en by inte så långt från Stornoway. Våren 2008 hade skolan i Back ett fantastiskt duktigt flicklag i fotboll. Laget gick till final i Skottlands skolmästerskap utan en enda förlust och utan att släppa in ett enda mål. Sen visade det sig att finalen skulle spelas en söndag. Skolledningen, kommunfullmäktige och flera riksdagsledamöter vädjade till arrangörerna att flytta matchen. Arrangörerna stod dock på sig, finalen spelas på söndag. Fotbollsflickorna från Back beslöt enhälligt att de inte spelar. Att följa sin övertygelse var viktigare än möjligheten att bli skolmästare. Respekt!
Stornoway en söndag. Busstationen i förgrunden till höger är tom. Inga bussar går på söndag.
03.12.2011 11:42
Jag får be läsarna om ursäkt och om tålamod. Vi har haft lite tekniska problem med denna blogg. Först försenades det hela med ett drygt dygn. Sedan försvann ett inlägg, vilket var illa eftersom det innehöll några fina bilder. I samma veva försvann också några kommentarer.
Det tycks vara så att tekniken fungerar bättre i Senegal än i Yttre Hebriderna. Här kommer förhoppningsvis bilderna på nytt.
Kargt och vackert
En del av hamnen i Stornoway. Huset där jag bor skymtar fram uppe till höger.
Här står jag vid Butt of Lewis, öns norra spets. Enligt Guinness Rekordbok är detta den blåsigaste platsen i Storbritannien. Min erfarenhet talar inte emot det.
03.12.2011 05:21
Den religiösa geografin i Yttre Hebriderna är mycket intressant. De södra öarna - Barra, South Uist och Benbecula - är övervägande katolska. I norr - North Uist, Harris och Lewis - är det dock protestantismen som regerar. Och det i en alldeles speciell form.
Skottlands folkkyrka, Church of Scotland, är kalvinistisk eller - som det heter här - presbyteriansk. Den har sedan 1800-talet sett flera splittringar då de mer strikt kalvinistiska brutit sig ut i protest mot kyrkans liberalisering. Den största utbrytargruppen är Free Church, som är stark i nordvästra Skottland, både på fastlandet och inte minst på öarna.
På Lewis är Free Church på många ställen den dominerande kyrkan. I flera av byarna har den karaktären av den lokala folkkyrkan. Här i Stornoway är dock Church of Scotland stark. Men också den stora och breda folkkyrkan har här en klar väckelseprägel. Det finns omkring 15 kyrkor i den här staden, men det som saknas helt är en liberal församling.
Tre av kyrkorna i Stornoway hör till Church of Scotland. Den av kyrkorna där det just nu är mest go heter Martin's Memorial Church. Här samlas omkring 300 mänskor på söndag förmiddag och något färre på kvällen. Alla presbyterianska kyrkor här håller tre offentliga gudstjänster i veckan: söndag förmiddag, söndag kväll och en kväll i veckan, oftast onsdag.
Protestantismen är ju känd för sin stora samfundssplittring. Den ser man tydligt här. Det finns inte mindre än sex olika presbyterianska samfund representerade här i stan.
Själv går jag i kyrkan varje söndag, både på förmiddagen och kvällen. Jag gör det inte bara för att prisa Gud utan också av forskningsmässiga och sociala skäl. Jag är ju här för att lära känna kulturen så jag har vandrat runt till ganska många av de olika kyrkorna för att bekanta mig med dem. Vanligtvis går jag dock till två församlingar: Free Church (den engelska gudstjänsten) och Martin's Memorial Church. I vardera känner jag en hel del mänskor. Deras trostolkning är kanske något väl strikt för min smak, men de är otroligt vänliga och generösa.
Det är ett bra råd för folk som flyttar till ett nytt ställe och kanske känner sig lite ensamma. Gå till en kyrka. Där kommer folk att komma fram till dig, fråga vem du är och hälsa dig välkommen. Åtminstone är det så här i Skottlands bibelbälte.
Martin's Memorial Church finns mitt i Stornoway
02.12.2011 18:57
Här i Stornoway finns ett ypperligt kulturhus som heter An Lanntair, vilket betyder lanternan (där ser ni, gaeliska är inte så svårt). I kulturhuset finns en bar, en restaurang, en bokhandel, utställningsutrymmen och, inte minst, en scen. Där visas film varje vecka och det hålls regelbundet konserter där. Jag har haft många fina kulturupplevelser i An Lanntair.
Ikväll blir det ytterligare en. Kvällens konsert är den som jag allra mest sett fram emot. Vi får nämligen höra en skotsk legend - trubaduren Dougie MacLean. Han har hållit på länge och är mycket populär. Och hans mest kända sång är en riktig allsångsklassiker som folk ofta sjunger i olika sammanhang. Caledonia heter den och handlar om längtan till Skottland. Caledonia (försvenskat till Kaledonien) var det namn romarna gav åt Skottland. Romarna lyckade aldrig erövra landet, något som skottarna är gränslöst stolta över.
Well, jag får ikväll höra och sjunga med i denna hit. Ni får nöja er med att se Dougie & Co framföra den
här.
01.12.2011 04:49
De som läst Kp-bloggen i november har fått en intressant inblick i vardagslivet i Senegal. De som fortsätter att läsa i december förflyttas till en annan exotisk plats, Yttre Hebriderna. Hälften av skoleleverna i England lär ska tro att Yttre Hebriderna finns i rymden. Riktigt så exotiskt är det dock inte.
Yttre Hebriderna är en ögrupp i nordvästra Skottland. Den nordligaste och största ön heter Isle of Lewis. Dess huvudort, Stornoway, är den enda riktiga staden i ögruppen. Den har 8-9000 invånare, dvs. mer än Pargas. Sedan den 1 september bor jag i Stornoway.
Vad gör jag här? Jaa, det undrar jag själv ibland. Sedan några år har jag haft en dröm om att en tid få bo i Skottland. Den här hösten blev det möjligt. Men varför då inte bo i Edinburgh, Inverness eller Stirling? Av två orsaker: språk och religion. Här i Lewis talar folk ännu gaeliska. Och det här är Skottlands bibelbälte.
Så välkommen till en blogg om Gàidhealtachd, Sabbath observance, Highland Clearances, regn och blåst, lite kiltar och klaner, men ingen whisky, ingen haggis och ingen golf. Fàilte gu Steòrnabhagh.
För att komma i rätt stämning ber jag er att kolla på följande YouTube-klipp. Världens bästa gaeliska sångerska, Julie Fowlis från grannön North Uist, sjunger den makalöst vackra kärlekssången Bothan Àirigh am Bràigh Raithneach. Ni får samtidigt se två legender inom skotsk traditionell musik: Phil Cunningham på piano och Aly Bain på fiol. Jag hörde de bägge herrarna uppträda på kulturhuset här i stan i september. Det var en upplevelse. Dock inte en lika stor upplevelse som att höra Julie Fowlis live i Edinburgh 2008 och i Stornoway 2010.
