Pernilla Haglund jobbar som barnledare i Johannes församling. Hennes favoritplats i stan är promenadvägarna längs Drumsös stränder.

Tydliga gränser ger trygghet, men att själv sätta gränser är inte alltid så lätt

snällhet.

"Det händer också att jag vill vara så snäll och duktig att jag säger ja till alla andra även om det innebär att jag säger nej till mig själv."

5.8.2020 kl. 00:01

Få saker är gränslösa. Decimalerna i pi. Universum? Äkta kärlek. Gränslösa saker är svåra att förstå. Vi lever i en värld där det mesta har sina gränser och vi vill gärna veta var de går. Tydliga gränser ger trygghet, men att själv sätta gränser är inte alltid så lätt. Det kräver mod och vishet. Och närvaro och styrka för att upprätthålla dem.

Om någon uppför sig illa och respektlöst är det bäst att reagera genast. Jag menar inte ett öga för ett öga, utan genom att säga stopp. Så tolkar jag Jesus ord om att ”vända andra kinden till”: Hämnas inte utan ge förlåtelse. Men likväl: stå upp för det som är rätt – att vara stark och modig. Att vända andra kinden till betyder inte att godkänna att andra beter sig illa. Utan att, som i Franciskus av Assisis fredsbön, vända på det: ”Där hatet härskar – låt mig sprida kärlek! Förlåtelse där orätt har begåtts, och enighet där splittring råder. Där villfarelse finns – låt mig få bringa sanning.”

Många gånger har jag låtit andra bete sig illa eftersom jag inte vågat visa var gränsen går och för att det inte ska bli ”dålig stämning”. Fegt av mig. Det händer också att jag vill vara så snäll och duktig att jag säger ja till alla andra även om det innebär att jag säger nej till mig själv.

Snälla människor är omtyckta men om motivationen bakom snällheten är osäkerhet, feghet eller konflikträdsla, ja då är det inte sunt. Eller om följden av snällheten är en känsla av att bli utnyttjad, då är det dags att fundera på gränser.

Att våga sätta upp gränser för ditt eget och andras välmåendes bästa är gott. Och som någon sade så bra till mig en gång ”du måste kunna säga nej för att kunna säga ett ärligt ja”.

Pernilla Haglund jobbar som barnledare i Johannes församling.

Hennes favoritplats i stan är promenadvägarna längs Drumsös stränder.

Pernilla Haglund

HALLÅ DÄR. Hon sjunger på hebreiska, svenska, finska och koreanska på höstens körjubileum. – Jag har sjungit i Furaha-kören sedan 2013. Musiken är mitt liv, särskilt i svåra stunder när man känner sig helt förkrossad, så finns musiken där. 10.10.2024 kl. 13:50

Helsingfors. I Folkhälsanhuset i Helsingfors har Johannes församling i många år jobbat med att bygga gemenskap – och lockar nu allt fler till samlingarna. 10.10.2024 kl. 13:45

Johannes. Kyrkan ska inte hoppa på varje trend, men vi måste vara medvetna om dem, säger citykaplanen Johan Terho. 25.9.2024 kl. 16:12

Kolumn. Allt snurrar snabbare och varje ögonblick tycks fyllas av krav, distraktioner och brådska. Jag tror det är därför människor söker sig till keramik, för att återknyta till något fysiskt och konkret. 25.9.2024 kl. 16:05

Terapi. Hon tar emot unga vuxna på Walk in-terapi i Östra centrum. 25.9.2024 kl. 16:02

Helsingfors. Diakoniarbetarna i Helsingfors berättar om den nöd de ser i samhället. Varje dag fattar de tuffa beslut om vilka som ska få hjälp och hur. Men hur länge orkar de? 11.9.2024 kl. 13:59

PRO DIACONIA. De har beviljats förtjänstmedaljer för sitt långvariga arbete som diakonissor i Helsingfors. 11.9.2024 kl. 13:53

Kolumn. Efter många år av passivt församlingsliv har en personlig upplevelse väckt en djup tacksamhetskänsla och lett till ett återupptäckt engagemang för Harry Bogomoloff. En ny fas av aktivt kyrkoliv har inletts – där tacksamhet och förlåtelse spelar en central roll. 11.9.2024 kl. 13:48

matteus. Hon ser fram emot höstens öppna torsdagskvällar i Matteuskyrkan. – Det bästa är att man kan komma hit för att bara vara, säger Emma Gustafsson som jobbar som projektledare i församlingen. 28.8.2024 kl. 17:06

kyrkkaffe. Stämningen på kyrkkaffet är inte alltid hundra procent avslappnad – men det gör ingenting. Vid kaffebordet lär vi oss också att möta människor som inte är som vi eller tycker som vi, skriver Edit Koskinen. 28.8.2024 kl. 16:43

Kolumn. Jag sökte tjänsten som kyrkoherde i Petrus med visionen att församlingen ska vara öppen för alla. Det finns så många föreställningar om att människor inte duger i kyrkan. Ändå är kyrkan den sista plats som ska ge sådana signaler. Vi har ett bättre budskap än så. 28.8.2024 kl. 17:03

Helsingfors. – En sång som börjat som en stund mellan bara mig och Gud kan få betyda något för en annan människas vandring med Gud. 6.8.2024 kl. 12:55

Helsingfors. Penslar, kritor, vattenmuggar – Johannes vardagsrum bjöd på en eftermiddag fylld av färger och former. 6.8.2024 kl. 13:05

Kolumn. Konsthistoriker och teologer har skickligt benat i de här reaktionerna förklarat referenserna och vänligt påmint oss om hur kristenheten måste ta sig an mer brännande frågor än symbolproblematik och våra egna ömma tår. 6.8.2024 kl. 13:00

lekholmen. Nora Sønnerstad är hjälpledare vid Johannes församlings skriftskolläger för tredje sommaren. Hon kommer också att jobba som holmungdomsledare med den öppna verksamheten. Bara tanken att vara på Lekis halva sommaren och kalla det för mitt sommarjobb är ganska ”win-win". 29.5.2024 kl. 20:32