Kai Sadinmaa säger att man också kan tända ljus hemma om graven är för långt borta.

Vi har fjärmats från döden

Begravningsplatser.

Fjolårets sommar på Malms begravningsplats tvingade Kai Sadinmaa att möta sin dödsrädsla. Nu känns begravningsplatsen rik och levande.

31.10.2019 kl. 00:01

Det finns präster som går ut för att möta människor i köpcentrum, och så finns det präster som går ut för att möta människor på begravningsplatsen. Kai Sadinmaa tillhör den senare kategorin och sommarjobbade som begravningsplatspräst på Malms begravningsplats sommaren 2018. Hans uppgift var att finnas till för besökarna och för de anställda och han säger att han upplevde allt från small talk till väldigt djupa diskussioner.

– Begravningsplatser väcker många olika reaktioner. Det finns de som promenerar på begravningsplatsen för att de upplever att miljön får dem att må bra, men det finns också de som får ångest av begravningsplatser.
Många människor undviker begravningsplatser, men Sadinmaa tycker att det är bra att stiga över den där tröskeln.
Han har ordnat evenemang, till exempel filmförevisning, på Malms begravningsplats.

– Många tackade efteråt och berättade att det fick begravningsplatsen att kännas mera bekant och mindre obehaglig.
Det var just det här som var en av orsakerna till evenemangsveckan: Att närma sig döden och inte låta den vara ett tabu.

Har döden blivit främmande för oss?
– Inte slutgiltigt – förr eller senare måste vi ju alla möta den. Men vi har blivit fjärmade från döden. Vi dör på sjukhus och institutioner, långt borta från hemmet.

Sommaren på Malms begravningsplats resulterade i en bok, Kuolleiden kirja (De dödas bok), baserad på hans vandringar på begravningsplatsen. I somras genomförde han guidade vandringar på Malms begravningsplats varje vecka och stannade upp vid kända och mindre kända personers gravar.

– Vid vissa gravar kunde vi bli stående länge för att fundera på deras livsberättelser. Vi gick igenom universella frågor – var och en kunde säkert spegla sig själv i berättelserna.
För Sadinmaa är begravningsplatsen rik och levande – den innehåller alla sidor av livet. Han berättar att han i sin bok funderade över om sommaren bland gravarna skulle komma att hjälpa honom att leva klokare, att lämna bort det onödiga och att djupare älska och respektera livet och de människor han möter.

Hjälpte det?
– Absolut. Det blev en väldigt betydelsefull tid för mig. Det är som om man oundvikligen blir påverkad av att tillbringa tid bland gravarna. Jag var tvungen att möta min egen dödlighet och min dödsrädsla väldigt mycket den sommaren. Det fick mig att omvärdera hur jag levde mitt liv.


Tänder ljus hemma

Sadinmaa tycker om att fira Allhelgona genom att tända ljus – men det sker inte alltid på begravningsplatsen. Hans föräldrar och bror är begravda i norra Finland.
– Om jag inte har möjlighet att tända ljus på deras gravar brukar jag tända ljus för dem i mitt hem. Det är ett praktiskt sätt att komma ihåg dem, dessutom trivs jag inte i stora folkmassor. Å andra sidan kan det vara fint med mängden människor på begravningsplatsen under Allhelgona – här är vi alla samlade för att komma ihåg våra anhöriga.

Erika Rönngård

HALLÅ DÄR. Hon sjunger på hebreiska, svenska, finska och koreanska på höstens körjubileum. – Jag har sjungit i Furaha-kören sedan 2013. Musiken är mitt liv, särskilt i svåra stunder när man känner sig helt förkrossad, så finns musiken där. 10.10.2024 kl. 13:50

Helsingfors. I Folkhälsanhuset i Helsingfors har Johannes församling i många år jobbat med att bygga gemenskap – och lockar nu allt fler till samlingarna. 10.10.2024 kl. 13:45

Johannes. Kyrkan ska inte hoppa på varje trend, men vi måste vara medvetna om dem, säger citykaplanen Johan Terho. 25.9.2024 kl. 16:12

Kolumn. Allt snurrar snabbare och varje ögonblick tycks fyllas av krav, distraktioner och brådska. Jag tror det är därför människor söker sig till keramik, för att återknyta till något fysiskt och konkret. 25.9.2024 kl. 16:05

Terapi. Hon tar emot unga vuxna på Walk in-terapi i Östra centrum. 25.9.2024 kl. 16:02

Helsingfors. Diakoniarbetarna i Helsingfors berättar om den nöd de ser i samhället. Varje dag fattar de tuffa beslut om vilka som ska få hjälp och hur. Men hur länge orkar de? 11.9.2024 kl. 13:59

PRO DIACONIA. De har beviljats förtjänstmedaljer för sitt långvariga arbete som diakonissor i Helsingfors. 11.9.2024 kl. 13:53

Kolumn. Efter många år av passivt församlingsliv har en personlig upplevelse väckt en djup tacksamhetskänsla och lett till ett återupptäckt engagemang för Harry Bogomoloff. En ny fas av aktivt kyrkoliv har inletts – där tacksamhet och förlåtelse spelar en central roll. 11.9.2024 kl. 13:48

matteus. Hon ser fram emot höstens öppna torsdagskvällar i Matteuskyrkan. – Det bästa är att man kan komma hit för att bara vara, säger Emma Gustafsson som jobbar som projektledare i församlingen. 28.8.2024 kl. 17:06

kyrkkaffe. Stämningen på kyrkkaffet är inte alltid hundra procent avslappnad – men det gör ingenting. Vid kaffebordet lär vi oss också att möta människor som inte är som vi eller tycker som vi, skriver Edit Koskinen. 28.8.2024 kl. 16:43

Kolumn. Jag sökte tjänsten som kyrkoherde i Petrus med visionen att församlingen ska vara öppen för alla. Det finns så många föreställningar om att människor inte duger i kyrkan. Ändå är kyrkan den sista plats som ska ge sådana signaler. Vi har ett bättre budskap än så. 28.8.2024 kl. 17:03

Helsingfors. – En sång som börjat som en stund mellan bara mig och Gud kan få betyda något för en annan människas vandring med Gud. 6.8.2024 kl. 12:55

Helsingfors. Penslar, kritor, vattenmuggar – Johannes vardagsrum bjöd på en eftermiddag fylld av färger och former. 6.8.2024 kl. 13:05

Kolumn. Konsthistoriker och teologer har skickligt benat i de här reaktionerna förklarat referenserna och vänligt påmint oss om hur kristenheten måste ta sig an mer brännande frågor än symbolproblematik och våra egna ömma tår. 6.8.2024 kl. 13:00

lekholmen. Nora Sønnerstad är hjälpledare vid Johannes församlings skriftskolläger för tredje sommaren. Hon kommer också att jobba som holmungdomsledare med den öppna verksamheten. Bara tanken att vara på Lekis halva sommaren och kalla det för mitt sommarjobb är ganska ”win-win". 29.5.2024 kl. 20:32