I Helsingfors domkyrka ringlar sig köerna långa av små och stora som vill vara med när Svenskfinlands lucia kröns och sänds ut på sitt stora uppdrag. I kyrkan ljuder underbar musik, och lucia själv med sin välsjungande kör får sitt smycke och många goda ord på vägen. Hon skrider sedan ner för kyrkans trappa där en passage hålls fri för henne, men som i övrigt är tätt packad med människor som vinkar och ser glada ut. På Senatstorget nedanför pågår julmarknad, och också där är det smockfullt av folk.
Då jag ska ta mig bort från kyrkan får jag räkna med att det inte går fort. Den vanliga flåsigheten som ofta präglar trottoarerna i Helsingfors har inte utrymme nu. Både trottoarer och gator är fyllda av människor. Ett luciatåg drar långsamt genom stan. Det består av den hästdragna droskan där lucia själv sitter, och sedan av tiotals fordon fyllda av tärnor och stjärngossar, av tomtar, scouter, av små och stora som ropar ut glada julhälsningar. Hela Helsingfors kärncentrum fylls av festen.
Bland allt detta får jag syn på en liten flicka som har en egen luciakrona lysande på huvudet. Hon har varit med inne i kyrkan och kommer nu ut på trappan hand i hand med sin mamma. Hon är en av de tusentals lucior som gör denna dag till vad den är. De finns i dagisar och skolor, de besöker åldringshem och lussar för mormor och morfar eller andra släktingar. De är ljusets budbärare.
För ljuset är någonting stort. Gud själv skapade ljuset först, och ljuset finns i alla sammanhang. Vi kan läsa: Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. (Joh 1:5)
Johan Westerlund jobbar som kyrkoherde i Johannes församling.
I dag försöker han tänka att julen, mitt i mörker och stress, är glädje och befrielse.
Hans tips: Tänd ett ljus i lucias anda för alla dem som lämnas ensamma under julen.
Hans kalenderglimt Mässa i julnatten, Johanneskyrkan 24.12 kl. 23.
