Reijo Pekanpalo ser ingen vinst med den ökade byråkratin i kyrkan.
Reijo Pekanpalo ser ingen vinst med den ökade byråkratin i kyrkan.

En församling behöver öppenhet för att leva

vanda.

Pensionerade museimästaren Reijo Pekanpalo har varit förtroendevald i församlingen i 50 år. Utan en öppen kyrkoherde och förtroende mellan anställda och församlingsbor fallerar bygget, säger han.

14.10.2022 kl. 14:08

Reijo Pekanpalo har sett sju kyrkoherdar komma och gå under sin tid som förtroendevald i Vanda svenska församling. Han blev invald som 24-åring, idag är han 73.

– Öppenhet är viktigt hos en kyrkoherde. Det ska finnas utrymme för diskussion och frågor. Om det kommer en människa med ömma tår blir hela verksamheten mycket snabbt lidande.

Det samma gäller församlingen i stort.

– Det måste finnas en stor öppenhet mellan anställda och församlingsbor, ett förtroende för varandra i båda riktningarna.

– Och barnverksamheten är viktig, där sår vi fröna. Om vi inte har samarbete med barnfamiljer är det svårt att komma vidare därifrån.

Vad tycker du har förändrats mest under den tid du varit förtroendevald?

– När jag började hade vi inga föredragningslistor. Kyrkoherden tog upp saker och vi diskuterade. Det fanns tid att diskutera. Byråkratin har ökat, och numera är det en stor hög med papper inför varje möte.

Han ser inga tydligt positiva saker med byråkratin.

– Våra församlingar följer i finska församlingars fotspår, som är större och har mer byråkrati. Vi får inte fråga och diskutera så mycket som tidigare.

Reijo Pekanpalo har suttit i alla förtroendeorganen, församlingsråd, kyrkofullmäktige och gemensamma kyrkorådet.

Vad har gjort att du velat och orkat vara med så länge?

– Jag har varit med och fått åstadkomma olika saker, det har känts bra! När jag var ung tog många äldre ledamöter så väl emot mig att församlingen blev som ett andra hem.

– Som utbildad biolog var jag aktivt med i gruppen som åstadkom miljödiplomet i samfälligheten. Om jag har något att ge så vill jag dela med mig. Jag har varit med närmast för att det känts bra.

Hur tänker du kring alla dystra prognoser om försämrad demokrati på grund av sämjoval, krympande ekonomi och medlemstal?

– Jag tycker alltid det är tråkigt när det blir sämjoval. Om man kan aktivera församlingsborna ska man göra det.

– Det som ger lite hopp är att det mesta är lite som en sinuskurva. När den når botten så stiger den igen. Vi är lite egoistiska just nu, har ingen talkoanda, men när de mjuka värdena ökar så stiger förhoppningsvis kurvan igen. När man tänker på allt mänskligt så går det i vågor.

Tron har alltid funnits med

Reijo Pekanpalos mamma kom från Kortjärvi i Terjärv och hörde till den evangeliska väckelsen.

– Hon var en varmt troende människa, och jag växte in i den miljön. Min lillasyster har jobbat i församlingen också. Tron har följt med mig ända från barnsben.

Pekanpalo jobbade tidigare som museimästare vid Botaniska museet i Helsingfors. Om någon forskar i en viss växtgrupp beställs prover från olika museer.

– Min uppgift var att packa proverna så de skulle tåla resan. Först skulle proverna frysas i minus 30 grader i en vecka, för att alla bakterier skulle dö. Så jag brukar säga att jag bara sysslat med döda växter i mitt liv.

Övergången till pensionär för sju år sedan gick smidigt.

– Jag var dagpappa för mitt treåriga barnbarn i ett år. Det var lätt att lösgöra sig när jag hade en uppgift. Hon var lugn och snäll och tyckte om att diskutera och fundera över världen.

Ulrika Hansson