Cykeln var diakonissornas arbetsredskap runtom i landet. Birgitta Boström är med och förvaltar diakoniföreningarnas traditioner och arv i Helsinge-Vanda.
Cykeln var diakonissornas arbetsredskap runtom i landet. Birgitta Boström är med och förvaltar diakoniföreningarnas traditioner och arv i Helsinge-Vanda.

Före Ring III-staden möttes kyrkfolket i diakoniföreningar

vanda.

Ända fram till 1970-talet hade Helsinge–Vanda ett nät av diakoniföreningar runt om i socknen. I dag finns bara Västra Vanda-föreningen kvar.

9.6.2022 kl. 10:35

I en ficka mellan Vanda å och flera vägramper ligger Erikas gårdsgrupp där Birgitta Boström växte upp i Helsinge socken. I granngården hos farmor hölls diakonimöten och så kom Birgitta själv i kontakt med Vanda västra diakoniförening.

Den evangelisk-lutherska kyrkan firar i år diakonins 150-årsjubileum, ett och ett halvt sekel efter att den första diakonissan vigdes till tjänst.

Vanda, dåvarande Helsinge socken, fick på initiativ av den då tillförordnade kyrkoherden
Otto Weckström år 1927 ett nätverk av diakoniföreningar på församlingens område. De var sedan indelade i mindre kretsar, berättar Birgitta Boström, som nu är föreningens sekreterare.

I det gamla byasamhället samlades man till diakonimöten.

Vad gjorde man på ett diakonimöte?

– Då samlades man i hemmen. Hemma hos farmor kunde hela salen vara full, av inte bara fruar utan också deras män. Det var ofta en andakt eller inledning, man sjöng psalmer och sedan satt man bara och pratade, säger Birgitta Boström.

Redan år 1915 hade Helsinge församling fått sin första diakonissa, Anna Sundell.

– Hon var utbildad på diakonissanstalten i Uleå­borg. Det hyrdes en liten vindskammare åt henne, troligen i Dickursby, och sedan skaffades en cykel till henne, som skulle vara billig. Men Helsinge var jättestort på den tiden så det var krävande och hon orkade inte länge.

Diakonissan Sundell var egentligen anställd för att jobba kring fabrikerna i Dickursby, men fick efterhand bege sig runt i hela socknen, på den tiden större än dagens Vanda.

Efter att diakoniföreningarna bildats gick det ända till år 1935 innan följande diakonissa anställdes. Svea Lökman fick däremot sedan i sin tur enligt den tidens praxis lov att lämna jobbet när hon gifte sig.

Den sista föreningen

Västra Vanda-föreningen är i dag den sista diakoniförening som är kvar, och har i dag ett
20-tal medlemmar.

Inom föreningen möts man i dag varje månad i Virtakyrkan i Myrbacka för en gemenskap för många medlemmar som annars ibland kan ha en rätt så ensam vardag. Från hösten blir det en ny samlingsplats i församlingscentret Martinristi i Mårtensdal.

– Vår förening har stött församlingens verksamhet. Ibland när den har ont om pengar så vänder de sig till oss frågan om vi skulle kunna hjälpa? Vi har gett summor som församlingen sedan fördelar som köpkort till mat. Men vi har aldrig gett pengar direkt till någon.

Västra Vanda diakoniförening förvaltar fortfarande flera arv som under årens lopp har testamenterats till föreningen.

Slår vakt om svenskan

I dag brusar Ring III där Birgitta Boströms barndoms hemgårds äppelträdgårdar låg. Vanda är i dag en förortsstad där tio gånger fler talar något främmande språk än man talar svenska.

Under flera år var diakoniföreningen med om att organisera ”Svensk träff” i staden under den årliga Svenska veckan. Till den bjöds bland annat språkbadsklasser från finska skolor.

– Vi ville visa barn och unga att det finns folk som faktiskt talar och umgås på svenska i Vanda – förutom deras lärare ...

Diakoniföreningen ger också årligen pengar till stipendier i stadens alla svenska skolor, från lågstadierna till gymnasiet.

Jan-Erik Andelin