"Vem dödade Bambi" är Monika Fagerholms senaste bok.

Ondskan är oftast utspädd i mänsklighet, mänsklig trasighet, kärlek som kallnar och den som inte gör det

recension.

”Vad är ondska?” frågar Nathan – den vackra, begåvade – när ”gossarna” långt senare är samlade för terapisession med kändispsykologen. Svaret på frågan får läsaren själv söka efter, om det finns.

21.10.2019 kl. 13:15

Scenen i Monika Fagerholms roman är Villastan, till ytan en välbärgad förort. I en inredd källarvåning dunkar en bas olycksbådande, en vacker, mörkhårig pojke dansar till Prince. Men för det mesta befinner vi oss flera år senare, efter det som hände, efter att blad vänts och vatten runnit under broar. Fagerholm skriver om det man inte vill minnas och minnen man klamrar sig fast vid.

Texten är tät och rytmisk, den griper och drar i en, för att emellanåt lossa lite på greppet. Ganska lite händer här och nu; i flödande medvetandeströmmar avslöjas det som rör sig i personernas inre. Det är både realistiskt och absurt, och ett berättargrepp som tilltalar i den här berättelsen.

Redan på de första tio sidorna – när Gusten Grippe, 26-årig fastighetsmäklare, för en stund stannar till nere vid sjön på sin morgonjoggingtur – etableras de viktigaste personerna och händelsen, katastrofen som förstörde allt, gruppvåldtäkten i den där källarvåningen.

Berättelsen handlar också om Emmy och Saga-Lill, väninnorna som lämnar landsorten och tar sikte på staden. Även om de två är huvudpersoner i sina berättelser är Gusten den som blir kvar i fokus, den som är med när allt händer – den som har svårast att släppa det som varit.

"Det här är en bok för de där personerna som alltid läser sista sidan först."

Vad som hänt, vem som är förövare och offer står klart från början. Det som nystas upp är framförallt hur, varför och vad som hände sedan. Fast svaret på frågan varför förblir dunkelt – kanske för att det ofta är så med människor.

Det som utlovas är ett utforskande av vad som händer när ett förskräckligt brott begåtts och ett samhälle vill värja sig för sanningen, släta över och vända blad. Hur ord skrivs om, historier vänds – ”unga män med livet framför sig”, ” alla gör vi våra misstag”.

Jag är nästan beredd på något ännu råare, mer groteskt. ”Vad är ondska?” Den är oftast utspädd i mänsklighet, mänsklig trasighet, kärlek som kallnar och den som inte gör det.

Många klipp, scener, detaljer som upprepas, men ändå finns en känsla av att de är de rätta detaljerna och inget egentligen är överflödigt. Alla de osammanhängande och sammanbundna tankarna, minnena, de små gesterna, de upprepade replikerna närmar sig personernas kärna.

Fraser – ofta engelska – som upprepas i olika sammanhang, i olika rytm, bryter bokstavligen upp texten och blir ibland som poesi. Mellan raderna berättar de något om de människor de hör ihop med: En romantisk historia att berätta om sitt ursprung eller den perfekta kärleksdrömmen, den som inte dör ens långt senare när förhållandet tagit slut.

Emelie Wikblad

lekholmen. – På Lekholmen är alla välkomna, precis sådana de är, utan att behöva bära någon sorts mask, säger Walter Wallén som är lägergårdschef på församlingarnas lägerö i sommar. 29.5.2024 kl. 20:19

Kolumn. Jag stiger ut genom den lilla dörröppningen på båten, sätter min fot på bryggan. Den gungar i de skvalpande vågorna, träet knarrar. Vidare, upp mot ön. Solen gassar, den säregna doften av träd blandat med grus möter mig. 29.5.2024 kl. 20:25

Kolumn. Jag erkänner. Ibland tar jag vissa saker för givet. För en tid sedan läste jag om människor som lever i svåra förhållanden och som blir förföljda på grund av sin tro. Nik Ripken berättar hur han reste i olika länder där de kristna möter svår förföljelse. 10.5.2024 kl. 20:19

HALLÅ DÄR. Han är en musicerande verksamhetsledare på Svartholmen i sommar. 10.5.2024 kl. 20:17

SJÄLAVÅRD. Anne Koivula drömmer om en församling som är själavårdande i sin karaktär. Hon hoppas att kyrkans olika gemenskaper skulle vara så vänliga och ärliga att att man vågar söka sig till dom också när det känns tungt i livet. 10.5.2024 kl. 20:15

Helsingfors. Nu döps fler barn i Helsingfors, liksom tonåringar som döps i samband med skriftskolan. 24.4.2024 kl. 17:16

Kolumn. I februari öppnades Johannes vardagsrum i Tomaskyrkan i Mejlans. En plats för vardagsgemenskap och samvaro. Ett utrymme för olika aktiviteter också över generationsgränserna 22.4.2024 kl. 17:08

HALLÅ DÄR. Som utbildad klass- och slöjdlärare samt grafisk designer vet Edit Koskinen hur svårt men viktigt det är att vara tydlig i sin kommunikation. Hon vikarierar som informatör i Petrus församling. 22.4.2024 kl. 17:04

Helsingfors. Beni Karjalainen vet hur det är att vara ensam, men också hur det går att komma ur ensamheten. Årets Gemensamt ansvar-kampanj samlar in pengar för att motarbeta ungas ensamhet. 12.4.2024 kl. 18:56

Kolumn. I en klassisk karikatyr återges en europé som passerar en grupp afrikaner och ömkar sig över de stackars fattiga människorna. Afrikanerna och sin sida tycker synd om europén som är ensam och inte har vänner. 12.4.2024 kl. 18:52

Helsingfors. Hon har skrivit musiken till verket Varde ljus! som framförs av Helsingfors svenska kyrkosångsförbunds körer söndagen den 21.4 kl. 18 i Matteuskyrkan. 12.4.2024 kl. 18:45

Helsingfors. Vad kan vi göra för att underlätta livet för våra församlingsbor – och hur kan vi göra det tillsammans? Här började samarbetet kring Matteus Afterwork. 28.3.2024 kl. 12:25

Kolumn. En gång om året brukar jag regrediera från ansvarsfull fader och förman till tonåring, eller kanske rättare sagt ung vuxen, och själv bli ung på nytt. Det handlar om den årliga skidresan som ordnas av den lokala församlingen, i vilken jag nuförtiden deltar tillsammans med mina barn. 28.3.2024 kl. 12:20

Johannes. Axel Sippel har själv varit aktiv i Johannes församling varje sommar sedan den egna skriftskolan. Han gör civiltjänst i Johannes församling. 28.3.2024 kl. 12:14

Kolumn. Med poddar följer också en frestelse att försöka maximera varje vaken stund med lärdom, att fylla varje ledig stund med jakten efter mera kunskap. 15.3.2024 kl. 14:02