Recensioner
Bok: Något att hoppas på – när det värsta har hänt
Erika Rönngård
16.05.2012
Något att hoppas på började som en bok om tsunamin och skulle egentligen heta ”Att resa sig upp när jorden skakat”. När boken var fem före färdig inträffade terrordåden i Oslo och på Utøya, och prästen Per Arne Dahl kom att omarbeta boken efter sina möten med sörjande och omskakade norrmän.
Dahl stöder sig på och citerar ofta kända filosofer, teologer och livstänkare. Parallellt med den dialogen återger han också erfarenheter av de samtal han fört med en far och son som förlorade familjens mor och dotter i tsunamin i Thailand 2004.
Som titeln antyder är det hopp boken vill förmedla – inte svar på hur katastrofen var möjlig eller vad meningen kan tänkas vara.
I påskens efterdyningar påminner Dahl om att långfredagen har gett människan mod att ropa ut sin fråga och sin förtvivlan till Gud, men också om att det alltid är långfredag någonstans i världen.
Kyrkans och kristendomens hopp bottnar i Gud, men Dahl påpekar också att det kyrkan för fram inte är ”så länge det finns liv, finns det hopp”, utan: ”så länge det finns hopp finns det liv”. Han påminner också om att vi inte bara behöver hoppet, utan lika mycket gemenskap med våra medmänniskor.
Per Arne Dahls språk är lättillgängligt och boksidorna relativt få, men boken är ändå inte snabbläst. Dahl har förstått att livets svåra och mörka sidor är något vi behöver erkänna och ta på allvar, och jag blir nästan överraskad av hur mycket det i gengäld kräver av mig i form av tid och tankar.
Vad ska det bli av oss efter Utøya och efter personliga katastrofer – när kan vi återgå till det normala? Det kan vi inte, säger Dahl. Vi ska i stället gå framåt ”mot en ny mening, en ny vördnad för livet, en ny investering i gemenskap och en ny vision för framtiden”. Kanske är det just här som bokens brännpunkt finns – inte i hoppet utan i det att den vågar erkänna tillvarons mörka sidor utan att vare sig bortförklara eller förhärliga dem. Och hoppet, det får finnas med också under sorgen – inte bara efter sorgen.
Något att hoppas på – när det värsta har hänt av Per Arne Dahl. Libris 2012.
Dahl stöder sig på och citerar ofta kända filosofer, teologer och livstänkare. Parallellt med den dialogen återger han också erfarenheter av de samtal han fört med en far och son som förlorade familjens mor och dotter i tsunamin i Thailand 2004.
Som titeln antyder är det hopp boken vill förmedla – inte svar på hur katastrofen var möjlig eller vad meningen kan tänkas vara.
I påskens efterdyningar påminner Dahl om att långfredagen har gett människan mod att ropa ut sin fråga och sin förtvivlan till Gud, men också om att det alltid är långfredag någonstans i världen.
Kyrkans och kristendomens hopp bottnar i Gud, men Dahl påpekar också att det kyrkan för fram inte är ”så länge det finns liv, finns det hopp”, utan: ”så länge det finns hopp finns det liv”. Han påminner också om att vi inte bara behöver hoppet, utan lika mycket gemenskap med våra medmänniskor.
Per Arne Dahls språk är lättillgängligt och boksidorna relativt få, men boken är ändå inte snabbläst. Dahl har förstått att livets svåra och mörka sidor är något vi behöver erkänna och ta på allvar, och jag blir nästan överraskad av hur mycket det i gengäld kräver av mig i form av tid och tankar.
Vad ska det bli av oss efter Utøya och efter personliga katastrofer – när kan vi återgå till det normala? Det kan vi inte, säger Dahl. Vi ska i stället gå framåt ”mot en ny mening, en ny vördnad för livet, en ny investering i gemenskap och en ny vision för framtiden”. Kanske är det just här som bokens brännpunkt finns – inte i hoppet utan i det att den vågar erkänna tillvarons mörka sidor utan att vare sig bortförklara eller förhärliga dem. Och hoppet, det får finnas med också under sorgen – inte bara efter sorgen.
Något att hoppas på – när det värsta har hänt av Per Arne Dahl. Libris 2012.
