Träden är ett steg närmare evigheten än oss och har viktiga saker att lära oss
I sin vackra och viktiga bok The Gospel of Trees föreslår den norske teologen Thomas Arentzen en alternativ översättning till det berömda stället där Jesus helar en blind man med hjälp av sin saliv. I NT26 står det: ”Jag ser människorna; de ser ut som träd som går omkring.” Arentzen erbjuder det rent språkligt möjliga (men ändå rätt osannolika) alternativet ”Jag ser människor; som träd ser jag något som går omkring”. Mannen som ännu inte fått sin syn helt återställd ser världen som ett träd ser den.
Hur är det att se som ett träd? Jag försöker öva mig när jag vandrar i bokskogen på Omberg söder om Vadstena. Jag tänker att vi människor måste vara väldigt flyktiga i trädens perspektiv. Träden jag vandrar bland har stått där i många hundra år. Det äldsta levande trädet på jorden står i Chile, berättar Arentzen. Det började växa femhundra år före Jesus föddes.
Men sen börjar jag tänka på den märkliga symbios vi och träden lever i. Varje andetag jag tar är en gåva från träden som omvandlar det koldioxid vi andas ut till syre vi kan andas in. De började ge oss denna gåva långt före vi fanns, och fortsätter med det, trots att vi numera, genom att bränna fossila bränslen, släpper ut långt mer koldioxid än vi andas ut. Samtidigt hugger vi ner mer och mer skog, så träden hinner inte längre med. Gör det dem stressade, i sitt trädperspektiv på tiden? Eller upplever de den massiva ökningen av utsläpp som vi åstadkommit de senaste trettio åren som en explosion de inte kan värja sig för?
I en annan viktig ny bok, Simone Kotvas Ecologies of Ecstacy, hävdar författaren att vi aldrig är mer lika träd än när vi ber. Hon vänder på en antik syn som gör det andliga till något som höjer sig över inte bara det mänskliga och djuriska, utan också över det vegetativa och materiella. I stället för att höja oss över vår natur, hävdar Kotva att vi i djup kontemplation upplever världen på ett liknande sätt som en planta. Även plantor är medvetna om sin omgivning, sträcker sina rötter mot vattnet, vänder sina blad mot ljuset. På samma sätt som den bedjande öppnar sig för Guds närvaro. I bönen får vi tag i något djupt i oss, vår inre planta.
Med tanke på hur beroende vi och allt levande är av träden och plantorna kanske vi borde öva oss på att se världen och oss själva ur deras perspektiv. De är ett steg närmare evigheten än oss och har viktiga saker att lära oss.




















