”Jag känner att det skulle finnas behov av ett Små sorgers sällskap”

Sorgen sitter i kroppen. Den är som feber, fast tvärtom. Frusen söker man sig mot värmen men det är inte filtar som värmer när man är ledsen utan andra människor som också har förlorat. Så märkligt är det, att en frusen själ mot en annan frusen gör det mindre kallt och att förlust bredvid förlust faktiskt ger kraft.

Vart ska man ta vägen med alla de små sorgerna som samlas under ett liv?

De stora sorgerna som döden, skilsmässan och sjukdomen har former och forum, men vart ska man ta vägen med alla de små sorgerna som samlas under ett liv? Var för sig så gör de inte så stor skillnad, några grader hit eller dit som så småningom normaliseras till ett ljummet 37, men sen händer något. Plötsligt är det omöjligt att somna utan sockor och om man mot förmodan skulle blunda så samlas alla småsorger i ögonlockens mörker.

Jag trodde att tiden skulle läka alla sår men jag hade inte fattat att det hela tiden kommer nya sår och att ärrad hud lätt brister. Små barn var små bekymmer men också stor tröst. De reglerade min temperatur så att jag sällan gick under 35. Jag reglerade min temperatur med att söka mig till deras närhet. Det förstod jag förstås inte då, men nu vet jag varför jag kunde vara utan mössa och vantar när de var mindre.

De visar sig sällan som just sorg utan kommer istället ut som besvikelse och bitterhet. Oklädsamt absolut men what to do?

De små sorgerna gör sig inte i skrift. Skulle man säga dem högt skulle det låta perspektivlöst och otacksamt, men ändå finns de där och hindrar en att leva fullt ut. De visar sig sällan som just sorg utan kommer istället ut som besvikelse och bitterhet. Oklädsamt absolut men what to do? Jag har aldrig fattat mig på folk som påstår att de kan lägga saker helt bakom sig. Som om sorgen skulle vara ett maraton eller ett Vasalopp som man bara tar sig igenom och sen är man framme på 5.30 eller 8.25. Men samtidigt ser jag att vissa faktiskt helnar på det sättet. Det finns två typer som är lite bättre än andra på att gå vidare: de oreflekterande och de oängsliga.

Mina småsorger låter sig inte riktigt berättas, jag känner skam för att jag inte är större. Jag tänker på er som läser det här och låter bli att dela.

Mina småsorger låter sig inte riktigt berättas, jag känner skam för att jag inte är större. Jag tänker på er som läser det här och låter bli att dela. Ber istället mina vänner lista sina sorger och Whatsapp fylls med franska streck och enstaka meningar. ”Mina barns ensamhet”, ”Mitt arbetsliv blev aldrig bra”, ”Min man var kanske ett felval”, ”Jag tycker inte om mig själv och så har det alltid varit”. Små meningar med stor betydelse. Meningar som inte gör sig i sorgegrupper bredvid människor som har förlorat barn och partner för de människorna skulle strunta fullständigt i om deras unge var lite ensam om han bara skulle ha fått leva. För så länge någon lever finns det hopp. Hopp om sällskap.


Jag känner att det skulle finnas behov av ett Små sorgers sällskap. Futtig motgång bredvid löjlig besvikelse skulle kanske ändå landa i en efterlängtad tröst?