De konservativares nya inre ekumenik

ETT PAR VITA ullvantar hittade för några år sedan sin väg från Eva i församlingen i Esbo till påven i Rom. Det var när de tre stora kyrkorna med biskop Bo-Göran Åstrand deltog i en ekumenisk delegations årliga besök i Vatikanen det året. Den dåvarande påven Franciskus fick vantarna som gåva.

På nivån där katoliker, ortodoxa och evangelisk-lutherska protestanter reser och agerar tillsammans anses Finland vara ett ekumenikens mönsterland. Vårt ekumeniska råd är med sina snart 110 år ett av världens äldsta.

PÅ LOKALPLANET i Finland är det ekumeniska samarbetet ofta mer spontant och oorganiserat, för att inte säga sporadiskt. Inte sällan hänger det på vem som råkar vara evangelisk-luthersk kyrkoherde på orten.

Lokala ekumeniska råd är sällsynta. Sam­arbetet mellan kyrkorna på en ort är ofta knutet till återkommande årliga traditioner, ofta under kyrklig lågsäsong och oxveckor då inget samfund har stora egna högtider.

Mera spontant kan sociala insatser för flyktingar, mathjälp eller bönegrupper av särskild karaktär få människor ur olika led att spontant hitta varandra.

I övrigt är det å andra sidan fridsamt numera mellan kyrkor och samfund. Gamla lärostrider som en gång ledde till att nya samfund bildades gräver många ogärna upp på nytt.

ANMÄRKNINGSVÄRT är då snarare att den inre ekumeniken, att ”de alla ska vara ett” får sina törnar inom kyrkosamfunden, även i folkkyrkan och Borgå stift.

Mellan väckelsernas Österbotten och stiftsledningen i Borgå är vissa relationer konstant ansträngda, oberoende av vem som har varit biskop i Borgå.

Det är inte alla som nu heller skulle sticka lovikka­­vantar åt biskopen. Tvärtom förhör man sig, som vid valdebatten inför kyrkoherdevalet i Larsmo nyligen, om Bo-Göran
Åstrand år 2026 skulle vara välkommen att predika i ortens kyrka. Båda kandidaterna uppges ha skruvat på sig och sagt att man väl inte kan neka. Inför de liberala strömningarna i tiden finns det de konservativare som tycker att biskopen är en vante.

VAD MAN inför 2030-talet kan notera är att det pågår ett kyrkohistoriskt, ekumeniskt töväder mellan de inomkyrkliga väckelserörelserna i Borgå stift. Det börjar väl vara så länge sedan man spikade upp egna bönehus i byarna och köpte orgelharmonium.

Ett synligt tecken är medvinden kring Kyrkhelgerna som årligen lockar en betydande publik särskilt i norra Borgå stift. Också i söder hålls en mindre liknande träff.

Mycket ramlar om i kalejdoskopet. En del av turbulensen i den laestadianska väckelsen verkar bero på att familjeband, för att inte säga en klansammanhållning, utmanas inifrån. En ny generation hittar nya kristna uttryck i grannväckelsen, i högkyrklig liturgi, politiskt inom Kristdemokraterna, eller i frikyrkor som lyckas med ett modernt sound.

Att en förnyare med track record i stiftet som Daniel Björk blir vald till ny kyrkoherde i ett epicentrum som Larsmo i Österbotten där mycket just nu rör på sig, är ett tecken.

I förnyelse och förändring finns alltid också det frestande fröet till avståndstagande till andra, och splittring. Där får man önska att det gemensamma, ekumeniska goda ska vinna.

Jan-Erik Andelin är redaktör för opinion och samhälle vid Kyrkpressen.