Det ligger makt i förrättningarnas språk

”SÅKLART SKA PRÄSTEN kunna be för din katt”, rubricerade Hufvudstadsbladet sin ledartext (HBL 1.8). Den handlade om arbetet med den nya kyrkhandboken som förväntas vara klubbad i kyrko­mötet och klar för användning 2030.

Utöver den lilla retoriska tillspetsningen ringade HBL:s ledarskribent i övrigt in problematiken kring handboken riktigt.

En del kommer att tycka att de kyrkliga ritualerna i handboken ska gå mera konkret ner i vår vardag. En präst ska kunna välsigna en stökig student­lya eller hålla en tack­sägelse för det gångna arbetslivet när en kristen blir pensionär. Eller erkänna fakta att hund och katt står oss nära i både tillit och sorg.

Andra kommer, förutspår HBL förmodligen helt korrekt, att tycka att ”kyrkan förlorar sin historia och tradition” när den anpassar sig till samtidens krav på de kyrkliga riterna, och därmed också urholkar det kristna budskapet.

Här ska begreppet folkkyrka prövas igen en gång. För en del står f-ordet för folklig och vardagsnära kristendom. And­ra använder ordet nedlåtande för att beskriva ljum, fjompig och inställsam kristendom som får förgylla folks kalas, men inte förkunna synd, nåd och evangelium.

”NÅGONTING HÄNDER i ditt liv och då träder Guds ord och bönerna till”, förklarade en av kyrkans biskopar i våras tågordningen när kyrkans handbok och ritual används.

Biskop Bo-Göran Åstrand säger att texterna ska ha ett språk som gör att också den ovana i kyrkan kan säga ”det här berör mig och säger någonting sant om mitt liv”.

Kyrkhandboken kan inte utvecklas som en McDonald’s-meny, mera växtbaserat eller helkött, allt efter kundernas preferenser för stunden.

KYRKHANDBOKEN, alltså den samling texter som ska läsas och sjungas så att kyrkan representerar sig själv rätt, ses ju som ett slags service­manual i det goda tjänandet. Och tas fram för att ärligt ge stöd, tröst och glädje.

Men samtidigt är det bra att resonera kring vad som skrivs in i den om vår syn på kristen tro. Och vidare fråga: Vem ger de högtidligt spikade ritualerna egentligen legitimitet, för att inte säga makt?

Alla är inte ense med de två biskoparnas tidslinje om att när livet ger oss frågor så möter Gud oss i den goda och vänliga kyrkans välformulerade ord.

Många tänker omvänt, att Guds ord och allmakt är utmejslade i ett evigt universum och kommer till oss, som i julnatten, så att vi börjar ställa de rätta frågorna.

Det mäktiga introt till Johannes­evangeliet har de dessutom på sin sida: Ordet var Gud och fanns hos Gud, och kommer till oss i kyrkans tillbedjan. Inte för att vi har ett nytt pakethus eller en ny hundvalp, utan för att vi ska förstå någonting monumentalt större, tänker de.

HÄR STÅR de som ska skriva ner kyrkans språk för 2030-talet inför hisnande utmaningar att hitta rätt mellan högt och lågt.

Kyrkhandboken kan inte utvecklas som en McDonald’s-meny som blir mer och mer växt­- eller helköttsbaserad, allt efter kundernas preferenser för stunden.

Men kyrkhandboken kan inte heller låsas i ett abstrakt, traditionsbundet språk om högre mysterier som mest blir ett fåtals verktyg att utöva makt och inflytande över andra.

Å andra sidan är också det att fler och fler livssituationer skulle inramas av en professionell präst med en handbok, inbunden i guldpräntat läder, en strävan efter mera inflytande.

Jan-Erik Andelin är redaktör för opinion och samhälle vid Kyrkpressen.