Underlätta prästbristen? Lämna del av uppgifterna i församlingen åt lekmän

Borgå stift hotas av prästbrist i och med att en stor del av våra präster närmar sig pensionsåldern och återväxten verkar lite klen. Stiftets ledning och Åbo Akademi hoppas locka nya präster genom att peka på möjligheten att studera teologi också senare i livet och vi hoppas säkert alla på att det initiativet ska utfalla väl.

Men hur löser vi prästbristen så länge vi väntar på den här nya vågen av präster? Eller om vågen trots goda intentioner visar sig utebli?

När en kyrklig beslutsfattare stöter på ett problem han eller hon inte vet hur man ska lösa går det alltid att svara ”vi behöver engagera lekmännen i den här frågan”. Det är ett bra universalsvar, dels eftersom det ju generellt är en lovvärd hållning, dels eftersom ingen riktigt vet hur det här engagerandet ska gå till och därför kan ingen heller riktigt säga att lösningen inte fungerar. Men den här gången kan det faktiskt tänkas att svaret är korrekt.

Jag undrar om ett sätt att underlätta prästbristen kunde vara att lämna en större del av uppgifterna i församlingen åt lekmän. Inte endast i form tillfälliga inhopp nån enstaka gång när prästen råkar vara förhindrad, utan rent av som en permanent lösning i form av anställningar. Kyrkans palett av tjänstebenämningar innehåller redan till exempel predikobiträde eller församlingspedagog, och de kan båda innehas av personer som saknar teologisk utbildning. Om jag inte är felinformerad uppstod predikobiträdet rent av just under tider av prästbrist. En gudstjänst som leddes av en lekman var trots allt bättre än ingen gudstjänst alls.

Kyrkan kommer aldrig att klara sig utan präster. Vi behöver människor som behärskar teologin, som har brottats med trons frågor ur olika synvinklar och som kan läsa Bibelns texter på de språk de skrevs. Sakramentsförvaltning och förrättningar måste ske på ett värdigt och korrekt sätt. Prästens roll och funktion är odiskutabel.

Men måste man faktiskt kunna hebreiska för att leda en gudstjänst? Hur mycket kyrkohistoria behöver man kunna för att föra ett själavårdssamtal? Kan en lekman vid altarringen eller på konfirmandlektionen tillföra en annan synvinkel som inte hotar utan rent av kompletterar teologens gedigna kunnande?

I tider av brist brukar människan, om hon ges tillfälle, kunna vara överraskande kreativ med att hitta ersättningar för den vara det råder brist på. Ersättningen är förstås inte likadan som den riktiga varan, men den kan ändå fungera och fylla sin funktion. Kanske den principen gäller för prästbrist också?