Villrådiga laestadianer

EFTER DEN STORA flygolyckan i trakten för länge sedan spekulerar en av de anhöriga än i dag i om hans alltid frimodiga och raska släkting kanske förorsakade den slutliga kraschen. Piloterna var livsfarligt fulla efter en lång, blöt natt på hotell i Karleby och vädret var isigt. Men släktingen kan ha gått upp från sin plats, kanske ryckt upp cockpitdörren för att fråga vad som stod på och bländat piloterna som var så omtöcknade att de tappade alltsammans och kraschade i Kvevlax.

SÅ KAN RAPPA och frimodiga tag för att göra det rätta, och ställa till rätta, under olyckliga omständigheter leda till katastrof.

De finlandssvenska laestadianerna, en grupp om vidpass 7 000 personer, verkar befinna sig i det läget. Ett av bönehusen har i sin otålighet mot folkkyrkan vigt egna pastorer. Under det skymtar agendan att bilda en egen kyrka.

I fridsföreningarna är många rådvilla om huru­vida det raska greppet var klokt, även erfarna troende som kan både väckelse och kyrka.

Sagt på ren finlandssvenska: Det är jätte­jobbigt att vara lugn i nåden och tron om sammanhang man hör till färgas av vi och dom, både internt och utåt. Det är många dilemman just nu.

SAMTIDIGT som väckelsen är starkt traditionell och knuten till fädernas kyrka, är många laestadianer också samhälleligt aktiva, företagsamma och ekonomiskt starka i bältet Jakobstad–Peders­öre–Larsmo. Att starta eget är inte avlägset.

"Flera använder försynt ordet makt."

SAMTIDIGT som laestadianerna har ett livskraftigt mötesliv i sina egna väl tilltagna böne­hus så är de, också för att de helt demokratiskt är många, starkt etablerade i de evangelisk-lutherska moder­församlingarnas liv och beslutsfattande.

SAMTIDIGT som laestadianerna efter inre skandaler och röjningar har öppnat sig utåt, har det också medfört att ett troget väckelse­folk, inte minst unga, numera glider runt till andra liknande kristna sammanhang. Bönehusens massammankomster med Svenskfinlands längsta ”Guds ord är nog för alla”-predikningar är inte längre det enda sättet att nära sin tro.

SAMTIDIGT som laestadianerna strängt respekterar det som görs i grannbyns bönehus, bidrar också en informell auktoritet hos predikanterna till att den starke tar plats på det ogripbara fältet mellan föreningarna. Sam­arbetsorganet LFF:s verksamhetsledare Stig-Erik Enkvist utpekas just nu av många för sina stora stövlar; flera som Kyrkpressen har talat med använder försynt ordet makt.

BISKOP Bo-Göran Åstrand har rest in och oroat sig över de tusentals medlemmar i fridsföreningarna som inte just nu vet ut och in. Någon berömmer biskopens vilja till samtal och dia­log. And­ra anser att Borgå domkapitel sitter och gör kyrka på en annan planet.

När Åstrand står för att han är en av Finlands mest liberala biskopar är han ärlig; en bra utgångspunkt i en dialog också det.

Men det är också viktigt att biskopen inte enbart berömmer väckelserörelsernas initia­tivkraft och liv i kyrkan när det är kris. Utan att han också är deras biskop offentligt, också när de värdeliberala medie­husen i Svenskfinland gärna kliar en liberal biskop bakom örat.