En tredjedel av prästerna kämpar konstant på gränsen till utmattning

Borgå stift behöver fler präster och Åbo Akademi behöver fler teologistuderande. Redan omkring hälften av dem som studerar teologi vid ÅA har en tidigare utbildning och ett annat yrke bakom sig, och tänker på prästkarriären som en andra karriär. Vem av dem som börjar studera teologi som en andra karriär anar att prästjobbet kan bli mer krävande än de jobb de redan haft? Att vara präst är nämligen utmanande.

En präst ska kunna umgås med tonåringar med ung energi men samtidigt ha en sextioårings visa hjärta. En präst ska vara tillräckligt extrovert för att klara vilket bröllopsmingel som helst men tillräckligt introvert för att lyssna bra. En präst ska kunna tala, en präst ska kunna stöda. En präst ska komma överens med alla, och kunna sälja in det här med Jesus också till dem som inte vill höra.

En präst ska vara gränslöst där för alla behövande och samtidigt ha tydliga gränser för sin egen ork. En präst ska ha ett gott och kreativt språk, i första hand på svenska men gärna på finska och engelska också. En präst ska kunna något om musik, för annars tenderar hen att välja svårsjungna psalmer. En präst ska ha en tillräckligt stor tro för den ska räcka för andra även när den är ökentorr i det egna hjärtat. En präst ska brinna av lusten att nå fram ännu bättre.

Det är givetvis omöjligt att vara den perfekta prästen. Ingen räcker till.

”Det är givetvis omöjligt att vara den perfekta prästen. Ingen räcker till.”

Forskning från både Finland och Sverige visar att prästjobbet upplevs som mycket meningsfullt men samtidigt extremt psykosocialt belastande. En studie från Lunds universitet visar att prästyrket är kopplat till stressrelaterade sjukskrivningar, och att en tredjedel upplevde att inget gjordes för att förbättra arbetsmiljön.

Studier från Finland pekar på liknande resultat och visar att prästerna känner av rollkonflikter och ökade krav. En tredjedel av prästerna kämpar konstant på gränsen till utmattning.

En tredjedel av prästerna kämpar konstant på gränsen till utmattning.

Samtidigt känner en majoritet av prästerna att jobbet är viktigt och meningsfullt, ”ett kall”. Många älskar sitt jobb innerligt, kanske för innerligt för sin egen ork.

För en präst verkar själva prästrollen, att det är oklart när fritiden börjar och jobbet slutar, vara en starkt belastande faktor. Det tydligaste stödet får prästerna från sin arbetsgemenskap. Stöd från förmannen är en avgörande faktor för hur en person orkar med att vara präst.

I en intervju för Kyrkpressen sa Borgå stifts biskop Bo-Göran Åstrand en gång så här om hur stiftet ska få tillräckligt många och bra kyrkoherdar: Näillä mennään. Han syftade på det som är ett faktum i Svenskfinland: vi är inte så många och det är begränsat hur många strålande individer man kan hitta för varje uppdrag. Man tager vad man haver, alltså.

Men prästjobbet är viktigt, det är oändligt viktigt för kyrkans framtid. De flesta människor träffar en präst väldigt sällan: när någon döps, när någon dör, när någon gifter sig. Prästen är inte bara sig själv, hen är kyrkan.

”De flesta människor träffar en präst väldigt sällan: när någon döps, när någon dör, när någon gifter sig. Prästen är inte bara sig själv, hen är kyrkan.”

Därför behöver präster stöd. För att stöda dem skulle domkapitlet behöva en hel person som enbart gör det. En som jobbar med dem som inte kan predika. En som jobbar med dem som inte vågar möta människor. En som jobbar med kyrkoherdar som inte har kapacitet att bära sina medarbetare. En som jobbar med kyrkoherdar som själva kroknat. En som funderar på vad som ska göras om en präst förlorat sin tro. En som hjälper en uppgiven präst att pussla fram en ny prästtjänst om den gamla inte fungerar.

För domkapitlet vore det en resursfråga. Men idag, då det verkligen inte räcker till att bara utstråla auktoritet i kraft av sitt prästämbete, skulle det behövas mer än någonsin.