Så märkligt funkar människan, att man skäms när man blir utsatt

Jag har för lite tid med min bokhylla. Händer aldrig att jag långsamt låter fingrarna leta sig över alla bekanta titlar och att jag på måfå skulle ta ut en bok för att läsa om. Jag skriver och läser oftast av plikt och det som ska bli gjort ligger i högar på en helt annan plats. Men en dag kom både tid och lust och jag sökte efter Eggehorn. Hon hade bytt plats och satt nästan fast mellan Sjödin och Wikström fast hon var både tunnare och mindre. En bok om kvinnorna i Bibeln, och fast jag läst den förr var det som om det var första gången och för varje kapitel sjönk jag djupare. Inte in i soffan eller i boken utan in i den ensamhet och utsatthet som varenda en berättelse beskriver. Sara, Lea och Dina. Barnlös, oattraktiv och våldtagen.

De bibliska kvinnorna är inte många men deras öden är alla sorgliga. Det finns undantag, men den här måndagen stannar de marginaliserade och utnyttjade kvar för att deras berättelser inte bara är historiska – de har väl aldrig varit så aktuella?

”Det finns undantag, men den här måndagen stannar de marginaliserade och utnyttjade kvar för att deras berättelser inte bara är historiska – de har väl aldrig varit så aktuella?”

Jag skulle så vilja vara som de som väljer att inte läsa nyheter eller rapporter om de utsatta och utnyttjade, men jag kan inte välja. Statistiken blir som tatueringar på min arm och jag ser dem varje gång när jag borstar tänderna eller sträcker mig mot den översta hyllan. På den andra armen finns dessutom alla berättelser som jag möter i mitt arbete. Med sirlig skrivstil finns alla kvinnonamnen efter varandra som en runstensgirlang. Under mitt högra bröst finns symbolen för mitt eget liv, inte så olikt de bibliska brudarnas som man kanske skulle kunna tro.

”Man kan inte rädda alla” säger hon som aldrig räddat någon och som sen skyndar mot keramiken och yogan. Jag avundas hennes förmåga att sätta en gräns men jag vet också varför hon kan. De som själva aldrig upplevt offentlig förnedring, skam och kränkning verkar ha ett mindre behov av att rädda dem som räddas kan. När man själv har varit utsatt räddar man kanske inte heller bara någon annan när man sträcker ut handen, man räddar även sig själv. Man gör det man önskar att någon hade gjort mot en. Visat civilkurage och kärlek.

Över femtio procent av alla kvinnor i Finland har någon gång utsatts för fysiskt eller sexuellt våld.

12 500 anmälningar gjordes 2024 på våld i parförhållanden och 20 kvinnor dödas varje år i Finland. Mörkertalet är stort men skammen är ännu större. Så märkligt funkar människan, att man skäms när man blir utsatt. Skammens sår är ofta djupare än knivens hack, skammens färg är mörkare än blåtirans.

”Skammens sår är ofta djupare än knivens hack, skammens färg är mörkare än blåtirans.”

Kvinnovåldet är inte en kvinnofråga, det är inte vi som våldtar varandra. Det är ni killar som är problemet. Alla män är inte våldsamma men de som är våldsamma är nästan alltid män.