Kilar av godhet som håller dörren öppen mot hoppet

Jag har insett att jag samlar på ögonblick. Jag tänkte dela några med er.

I den rymliga träningssalen följer min blick småttingarna som kommit dit med sina föräldrar. De springer från den ena ändan av gymmets sal till den andra på sina små strumpfötter, och det spritter så förfärligt av rörelseglädje i armar och ben så de knappt lyckas hålla kursen. Deras ansikten lyser av iver, av oförstörd nyfikenhet, av tilltro till livet.

I vårt garage står ett gäng tonåringar och skruvar koncentrerat på en moppe. Vissa är pratsamma, andra blyga, alla äter de hungrigt upp smörgåsarna jag brett. Och de ger sig inte, i blåst och regn försöker de springa igång den motvilliga mopeden. Man ställer upp till hundra procent för varandras moppar.

”Man ställer upp till hundra procent för varandras moppar.”

Jag betraktar dem genom fönstret, vet hur mycket de längtar, efter milda sommarkvällar och frihet, och jag blir lycklig och lite sorgsen samtidigt.

Julklappsönskemålen bland ungdomar i Jakobstad ska ha varit hjärtskärande i år, enligt en ledarskribent. En satsning i högstadiet ger frivilliga möjlighet att donera klappar till anonyma mottagare. En kille önskade sig vita strumpor och en svart t-skjorta, en flicka deodorant och mensskydd. Jag gick och grubblade på det där, kände mig maktlös och bedrövad. Så dök ett meddelande upp: skolhälsovården har inlett ett samarbete med Röda Korset, så nu finns det hygienprodukter i skolan att hämta för ungdomar som har det svårt. Staten brister, men inte de strävsamma krafterna.

Begravningarna jag bevistat i min hemby har blivit fler de senaste åren. När vi vandrat mot gravläggningen har jag kastat ett öga framåt och bakåt, ett långt följe av svartklädda, allvarsamma bybor. Där tågar vi, ibland i midvinterskymning, ibland i grönskande högsommar, och vi är många som kommit. Det slår mig att vi faktiskt är många som sjunger Härlig är jorden, som skakar hand med de anhöriga, som ser till att samlas inför livets förgänglighet. Styrkan i en by.

På äldreboendet svävar plötsligt stillsamma toner genom korridoren, inte bara en radio, utan riktig musik, Amazing Grace. I allrummet sitter två musiker och ger av sin tid och sitt kunnande. Den låga rösten sjunger: mitt liv en nåd, en märklig nåd. Publiken är tystlåten, trött och sliten på många sätt. Men det får vara som det är, det är det som är så vackert.

”Publiken är tystlåten, trött och sliten på många sätt. Men det får vara som det är, det är det som är så vackert.”

Vad är de här spridda ögonblicken? Jag är inte helt säker, men de påminner om strålar av morgonsol. Okuvligt liv. Helighet i det lilla. Kilar av godhet som håller dörren öppen mot hoppet.