Larsmo: Frikyrklighet, version 2.0

”HR. BOIJE SÄTTER en ära i att tillhöra lutherska kyrkan. Men när alt går omkring, deltager han icke själf i den allmänna gudstjänsten, icke häller i församlingens nattwardsgång. Twärtom synes han uppenbart wilja och wärkar äfwen därhän att icke häller andra må deltaga däri.”

Det var år 1883. I tidningsklippet håller den unga adelsmannen och predikanten Constantin Boije af Gennäs möten på landsbygden mellan Sibbo och Borgå med ”före­drag och sång”. Männi­skor blev andligen väckta, men skeendet var illa sett av prästerskapet. Det har upptecknats hur de nytroende ska ha känt sig ”svältfödda” och ovälkomna i moderkyrkan.

Ingen vet exakt var, när och vem. Men den första nattvarden utanför den etablerade kyrkan hölls sannolikt 1879 eller 1880, troligen i Veckoski by. Det blev en milstolpe för det som Finland sedan kom att kalla ”frikyrklighet”.

PÅ 150 ÅR har språkbruk och motsättningar förändrats överraskande lite. Missnöjd med den evangelisk-lutherska folkkyrkan har en laestadianförening i Larsmo i modern tid börjat kalla sig församling 2023 och nu också installerat pastorer med rätt till präststola 2026.

I dag är finlandssvenska byidyller med torp och ­hemman från 1800-talet övervuxna med villaområden och elbilar. Religionsfrihet råder sedan 100 år tillbaka och det är inte längre i lag förbjudet att privat experimentera med sakrament och kristna ceremonier, om någon så vill.

Ändå står vi inför samma våg igen, att människor går ur gamla strukturer och nya tros­samfund kanske bildas. En laestadiansk fridsförening testar gränserna gång på gång och hela den riksomfattande Kyrkfolket-rörel­sen är i startgroparna att ta efter.

"Håll och släpp samtidigt, som den gamla hästkarlen sade."

MEN BLIR DET bra till slut, det kan en försöka utvärdera på basen av historien.

För laestadianfolkets del räcker det med den omedelbara närhistorien. I en rapport från 2024 förhåller rörelsen sig beundransvärt självkritisk, och skeptisk, till att finlandssvensk laestadianism skulle hålla ihop som ett frikyrkobygge.

För det andra: De finska esikoiset-laestadia­nerna splittrades för tio år sedan, med cent­rum i Lahtis, när en del gick sin väg med nattvardsgemenskap utanför kyrkan. De som ville att sakramenten skulle hållas i moderkyrkan fick starta en egen förening.

Boijes 1800-tals frikyrklighet sprack seder­mera. Dyrbara byggstockar återanvändes som stomme för pingströrelsen, i dag störst bland frikyrkorna. Den i sin tur blev ett kyrko­histo­riskt fenomen av både framgång och lokalt självgående och nya delningar.

SÅ VAD SKA en biskop som Bo-Göran Åstrand göra i det rådande läget? Som också andra av hans biskopskolleger sagt – bekymra sig om människorna i bönehusmiljöerna. Det är inte bra för någon att i åratal definiera sin tro i ett vi och dom, i splittring som identitet, allra minst för barn och unga som ska ha med sig den kristna tron i livet.

Men samtidigt råder också full trosfrihet, och gammal biskopsmakt och kontroll över vad som sker i rike och socken gäller inte längre.

Det är frihet och omsorg som gäller. Håll och släpp samtidigt, som den gamla hästkarlen sade om hur man administrerar en häst.