38 år och barnfamilj därhemma - hitta hem till soundtracket

SOLEN HÖLL på att gå upp över New York.Högt över staden satt den finländsk-ameri­kanska journalisten och debattören Anu. Den här morgonen satt hon inte och skrev för New York Times och inte i morgonpanelen som den nordiska rösten hos CNN eller BBC. I morgon­ljuset satt hon hemma och ammade tyst sitt barn.

Av sin konfirmandtid för länge sedan hade hon nog inte fått med sig så mycket, erkänner hon, i en essä nyligen. Utom en refräng som hon plötsligt tänkte på, där med barnet: Sy­dä­n kun auki on / Jeesus tekee sinne asunnon, en Pekka Simojokitext om Jesus som vill bo i ett öppet hjärta, om att tro på honom, när himlen färgas röd och dagen gryr.

KYRKAN har under de senaste åren sett flera nya trender mitt i det som länge såg ut som en snabb avtoning av folkkyrkan i samhället.

"Men dagens spelplan är helt ny."

Flera går nu i gudstjänsterna. Särskilt unga män intresserar sig för tro och ställa-upp i kyrkan. Flera barn döps. I Borgå stifts församlingar är det en liten rännil men dock, drygt 30 fler små liv i fjol än 2024.

Vi är redan där att en stor del av dagens småbarnsföräldrar kanske inte själva i slutet av 90-talet längre blev döpta in i kyrkan av sina föräldrar. Och nu står de inför att återuppta en gammal sed, att döpa barnen i släkten.

I KULTURFAMILJEN i huvudstadens inner­kvarter hade man i ateistpionjären Rolf Lager­borgs 1920-talsanda inte haft mycket till övers för kyrkan. Den var närmast mossig, rentav fientlig till det moderna.

”Men jag har alltid bett aftonbön med barnen”, sade den ena föräldern skyggt om den trygghet i den lilla vardagsvanan som hade nedärvts i släkten från gångna tider.

KYRKAN har närmast varit förtvivlad över hur man så ofta tycks mista ivriga hjälpledarunga när banden brister och de flyttar från orten. De lämnar inte bara sina föräldra­hem, utan också församlingen de växte upp i, med klubb, barnkör, skriba, ungdoms­källare. För milin, för att studera någon annanstans, och där tar det slut.

"Den åldersgrupp i vilken man hör allra minst till kyrkan är statistiskt 38-åringarna. Alltså ofta föräldrarna i barnfamiljer."

Om 20 plus-åldern känns förlorad, börjar ett tecken i tiden ändå vara att omsorgen, spelögat och de resurser församlingarna satsar på barn­familjerna börjar ge utdelning.

I huvudstadsregionen har en större barnkör som ambulerar med övningarna i stads­delarna skapat nya relationer till den ålder som hör allra minst till kyrkan (det är statistiskt 38-åringarna), alltså ofta föräldrarna i barnfamiljer.

SPELPLANEN är helt ny. Vår journalist från Amerika, Anu Partanen, skrev i vintras i det nya finska webbmediet Uusi juttu (22.12.2025) om det: Hur hennes generation som ofta förlorat en stor del av det kristna arvet och traditionerna, plötsligt pedagogiskt ska förklara för sitt barn i barnkören det här med Gud och Jesus. Och, öh... bonus­pappan Josef. Eller vad en präst är, eller gör.

Där blir barnfamiljen nu ett spännande dub­bel­uppdrag för en församling, döp (barnen) och lär (föräldrarna), som det står i evangeliet. Det här i en tid då många, liksom en kvinna i gryningen i New York, inser att ”den kristna tron är mitt livs soundtrack, om jag så vill det eller inte”.