Jag tillät mig längta efter min starka, friska mamma – när allt var över

När jag gick i dagis brukade mamma hämta mig om eftermiddagarna, jag satt bak på hennes cykel när vi susade hemåt. Jag minns vårvintrarna bäst, för då satte vi oss i solen på vår terrass och jag sov en stund i hennes famn. Hon hade en mjuk, vit jacka och det droppade från taken. Det var världens tryggaste plats, jag visste det då och jag vet det än.

Det hade ännu inte hunnit börja droppa från taken i år när hon gick bort. Samtidigt öppnades dörren till ett tomt rum, någonstans i mitten av mitt bröst. Ett hål, ett intet. Jag anar att det är ett hål som inte fylls, inte flyttar på sig, inte ändrar form. Det bara är, det får jag leva med.

Jag har överraskats av hur döden suddar ut ålder, tid, omständigheter. Min mamma har stannat upp i ett visst obestämbart skede för mitt inre. Hennes hår är mörkt och lockigt, ögonen klokt finurliga, stegen bestämda och rösten trygg. Där är hon, och där förblir hon. Jag skulle vilja prata lite, lite till, skratta åt något som bara vi förstod, fråga henne om råd om en sak, bli lugnad av den tröst som enbart hon kunde ge.

Jag skulle vilja prata lite, lite till, skratta åt något som bara vi förstod, fråga henne om råd om en sak, bli lugnad av den tröst som enbart hon kunde ge.

När vi tröstar varandra efter någons bortgång säger vi ofta att nu får personen äntligen vila, inga smärtor mer, ingen kamp för livskvalitet längre, tillika en lättnad så här. Det är förstås inte osant, men faktum är att det inte tog mer än en kort, liten stund förrän jag började sakna min starka, friska, glada mamma. Den jag tillät mig längta efter när allt var över. Vi får tala varsamt om förlust, för saknaden låter sig varken definieras eller bortförklaras.

Vi får tala varsamt om förlust, för saknaden låter sig varken definieras eller bortförklaras.

Påsken kommer också i år, mammas favorithögtid. Hon var så bra på det där med enkel guldkant. Ägghalvor på glasfat, lax i mitten och rödbeta för färgens skull. Vi var många kring bordet, barnen små, brasan väntade på att bli tänd i skymningen. Högtider har en märklig förmåga att slå sig samman, årets påsk har också med sig alla tidigare påskhögtider. Och så sitter man där med längtan och tacksamhet och vemod.

Jag har varit och är fortsättningsvis rädd för vad förluster ska göra med mig, vem de ska göra mig till. Jag har inget svar på det. Men den här våren har jag mer än någonsin förr tänkt på återseenden, på en långsamt gryende morgon, på ett lågmält nynnande hopp, på någon som väntar en och säger: Så glad jag är att se dig!