När Mari Vihanto var 25 år firade hon sin examen som sömmerska med att gå ut och dansa.
– Jag älskade rave, men just den kvällen satt jag bara i ett hörn och kände mig konstig och ville inte alls vara där. Och samma natt dog min pappa.
Hon säger att hon hatade honom för att han förstört familjen med sitt drickande – och för att han påminde om Uuno Turhapuro som bara ville ha det roligt och tänka på sig själv.
– Han lämnade oss hela tiden och vi kunde vakna av att han hade stora bråk i köket med främmande män, så jag var ju ofta rädd. Ett tag opererade han in antabus i armen, men drack ändå.
Hennes pappa avled av hjärtsvikt, 45 år gammal, och Mari blev arg på honom för att han dog, och för att han bara drog.
Drömmen om en kärnfamilj
Föräldrarna gifte sig tidigt, mamman var bara sjutton år, så det blev Kekkonen som fick ge dem tillstånd att vigas. Och eftersom de sedan skildes hade Mari bestämt sig för att aldrig göra likadant. Hon ville skaffa en kärnfamilj och fick sitt första barn då hon var 27. Idag är hon fyrabarnsmamma. Men under covid, då familjen umgicks mera intensivt, insåg hon ändå att hon aldrig varit lycklig i äktenskapet.
– Vi hade typ bråkat konstant under alla trettio åren och 2023 valde jag till slut att skilja mig.
Hon bestämde sig för att reda upp sitt liv och gick ett par gånger till ett medium för att få hjälp, och det blev kraftfulla upplevelser.
– Jag kände att jag fick kontakt med min pappa och skrev upp allt vad han sa samtidigt som jag bara grät. Jag märkte att jag hade haft ett slags glashus som skydd runt min kropp hela livet och att det glashuset nu krossades sönder och föll ihop. Dessutom förstod jag att min pappa alltid älskat mig. Jag kände så starkt att jag kunde förlåta honom för allt – och efter den dagen tog jag också tillbaka hans efternamn, Vihanto.
Paradoxala känslor
Många människor värjer sig mot medier och en del tycker till och med att fenomenet kommer från djävulen, men den tolkningen kan Mari inte dela alls.
– När man upplever kärlek och förlåtelse kan det aldrig vara från djävulen, säger hon som själv hör till kyrkan och definierar sig som troende.
Hon växte upp i Umeå och flyttade tillbaka till Finland som sjuttonåring. Eftersom hennes pappa stannade kvar i Sverige då blev det många roliga resor på färjan över havet, men hon minns också resan efter att hennes pappa dött.
– Då var vi uppe på däck och pappa låg nere bland bilarna i en kista.
Döden är som en slöja
Sin mamma beskriver Mari Vihanto som en ”soulsister”, de har alltid varit bästa vänner och ibland har deras relation till och med varit lite gränslös.
– Hon pratade med mig om allt, också om sånt man kanske inte borde prata om med en tonårsdotter. Men jag pratade ju också med henne – en massa detaljer om mina pojkvänner och allt som hände i mitt liv och hon hade alltid de bästa svaren. Vi var aldrig arga på varandra. Dessutom uppmuntrade hon mig i allt jag gjorde – när jag började med keramik var hon mitt största fan.
År 2014 blev Maris mamma sjuk. Det började med en vanlig förkylning, men snart blev hon sämre och på sjukhuset fick hon veta att njurarna fungerade dåligt och att hon hade sju deciliter vätska i hjärtat. När vätskan sögs ut mådde hon bra igen, men sen kom cancern i både lungorna och ena bröstet.
– Då hon låg yrvaken efter en av operationerna berättade hon att vi alla var på väg till Spanien, så mitt i tragiken kändes det tröstande att hon drömde om låtsasresor, dessutom till ett land hon alltid älskat. Under den här perioden var hon också lyckligt gift med en man som tog jättebra hand om henne. Med jämna mellanrum mådde hon bättre, men fyra år efter den första förkylningen, år 2018, gick hon bort.
Mari kan inte riktigt beskriva den känslan i ord. Hon upplever det som en slöja.
– Det är svårt att förklara. Det verkar vara samma slöja som finns där både när man föds och när man dör. Och jag kände starkt att Gud var med oss.
Plötsligt började hon måla
Tiden efteråt var förstås tung och när Maris chef frågade henne hur hon mår började hon gråta, eftersom hon märkte hur ensam hon var. Ingen annan hade frågat samma sak – hon var den första som brytt sig.
– Mina barn var ganska små – 17, 15, 12 och 6 år – och de hade ju sin egen sorg.
Mamman hade ofta målat och nu började Mari också plötsligt måla själv. Det bara kom. Varje kväll mellan klockan nio och tolv målade hon stora tavlor, i flera år, och hon kände tydligt att det var helande. Ibland uppstod också motiv på kvinnor som liknade hennes mamma och då kände Mari att de fick kontakt – som om de såg varandra.
En avgörande resa till Spanien
Efter skilsmässan började hon långsamt känna att hon kunde älska sig själv, och även om hon dejtade ibland hade hon inte behovet att träffa någon, så där på riktigt. Tills hon fick höra om en veckas retreat i Spanien som hon genast kände att hon ville åka till.
– Först när jag kom fram lade jag märke till att retreaten var i Mijas, där min mamma en gång bott, så då kände jag att hon var med mig igen.
I Mijas träffade Mari också en man från Esbo som idag är hennes pojkvän.
– Han var där för att han förlorat sin son i suicid, så vi bar på varsin sorg.
”Det vi ser är bara en bråkdel”
Det finns ett bibelord i Lukas 17:20–21 som låter så här: ”Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er” – och det liknar Mari Vihantos egen tro.
Hon är övertygad om att det vi ser endast är en bråkdel av allt som finns, och hon lyssnar ofta på människor som varit med om nära-döden-upplevelser.
– Ljuset, himlen, kärleken och Gud finns redan inom oss och jag tror att vi har kommit hit till jorden för att hitta det. När glashuset rasade omkring mig kände jag så tydligt att Gud och kärleken finns inuti – och att jag inte behöver leta efter det utanför mig själv. Träden, vinden, havet och hela naturen blev också så intensiv då.
”Nu vet jag inte riktigt vad som händer”
Idag har hon paus i sitt målande och hemma i lägenheten finns hundratals tavlor hon inte riktigt vet vad hon ska göra av. Vernissager där hon själv står i centrum intresserar inte längre.
– Jag vet inte riktigt vad som händer med mig, men jag gissar att mitt ego blivit lite mindre. Och att mitt liv kanske blivit så problemfritt att jag inte behöver helas från någonting just nu? Jag längtar till naturen och är övertygad om att jag flyttar ut på landet ganska snart.
– Och jag ber med jämna mellanrum att änglarna och Gud ska visa mig den rätta vägen.





















