Doris Rantamäki, 96 år, sitter i sitt mysigt inredda rum på andra våningen på ett serviceboende i Jakobstad. Här bor hon sedan februari, då hon blev flyttad från ett boende i Nykarleby.
Väggarna pryds av bilder på nära och kära. Många av dem finns inte kvar hos henne idag.
Fem år av helvete i fosterfamilj
Doris växte upp i Karleby, men familjen flyttade sedan till Jakobstad när hon var tre år gammal. Hon växte upp utan pappa. Han dog samma år som hon föddes. När Doris var tolv år gick också hennes mamma bort. Som föräldralös blev hon placerad hos en fosterfamilj.
– Där hade jag hade fem år av helvete. Jag var piga, som det hette då, och trivdes inte alls. Pappan i familjen ofredade mig.
Trots att det gått många år sedan den hemska tillvaron hos fosterfamiljen gråter Doris ännu när minnena kommer tillbaka.
När hon kom upp i tonåren och flyttade från fosterfamiljen bodde hon på många olika ställen, ofta hos någon familjemedlem. Världen, samhället och Jakobstad såg väldigt annorlunda ut jämfört med idag. Myndigheterna hade inte samma omsorg om barn och unga utan föräldrar som de har idag.
Det gällde att klara sig själv, och hitta egna ställen att bo på. Ofta har hon inte trivts, eller farit illa där hon bott. Inom henne väcktes längtan efter att bilda ett eget hem, en egen trygg plats.
När hon var sexton blev drömmarna verklighet. Då träffade hon en särskild person, sin framtida man, och tillsammans började de bygga upp sin framtid.
Över 70 år av kärlek
Doris Rantamäki får tårar i ögonen när hon berättar hur hon och hennes livs kärlek, Tauno, träffades. När han dog för nio år sedan hade de varit tillsammans i över 70 år.
– Vi träffades på midsommaren 1946. 1948 förlovade vi oss. Han är med mig varje dag, här inne, säger och pekar på sitt hjärta.
På väggen hänger en tavla som föreställer Doris och Taunos sommarparadis, en mysig gul stuga ute på en Lillsandören, en holme i Jakobstads skärgård. Den började de bygga tillsammans efter att de gift sig, och den har kommit att betyda mycket för dem. Tre somrar i rad efter Taunos död tillbringade Doris fortfarande sommaren ute på sommarstugan.
Också bröllopsfotot hänger på väggen. Där står en 19-årig Doris och 21-årig Tauno i bröllopsskrud och strålar av glädje.
– Han önskade att vi skulle ha ett stort och pampigt bröllop och att jag skulle ha en ordentlig bröllopsklänning. Och så blev det. Vi dansade till fem på morgonen.
Mot slutet av sitt liv pratade inte Tauno Rantamäki mycket. Men in i det sista brydde han sig om Doris och såg till hennes bästa.
På hemmet där Tauno bodde rullades det in en säng till Doris under hans sista tid i livet. De fick sova några sista nätter tillsammans.
– Jag stod vid ändan av hans säng dagen innan han dog. Han frågade om jag kommer tillbaka imorgon. ”Såklart gör jag det”, svarade jag. Hans sista ord till mig var ”Aja varovasti”. Han tänkte på mig ända till slutet.
Tillsammans fick Doris och Tauno pojkarna Jari och Reiju. De lämnade henne alldeles för tidigt. Jari dog i juni 2024 och Reijo i februari 2026, båda av sjukdom. Jari blev 65 år och Reiju 73. Saknaden efter hennes pojkar är stor.
– Jag satt bredvid Jari då han var sjuk och strök hans huvud och pratade med honom. Då sa han ”mamma, jag tyckte inte om då ni bråkade då jag var liten”. Jag svarade att efter över 70 år tillsammans kommer det att vara berg- och dalbanor.
Doris berättar hur yngsta sonen Jari hjälpte henne på många sätt. När han dog blev livet mörkare och svårare.
– Jag vet att jag kommer få träffa dem igen, Tauno, Jari och Reiju. Jag har inget riktigt kvar att leva för, jag vill bara till dem.
Nedskärningar försvårar
Nedskärningar inom välfärdsområdet har lett till att Doris förlorat många viktiga element i sin vardag. Efter Jaris död togs den enormt betydelsefulla färdtjänsten bort.
– Jag behöver kunna röra mig fritt och komma iväg då jag behöver. Jag förstår inte varför de tar bort något så viktigt som friheten i färdtjänsten. Jag vill ju inte alltid behöva fråga om någon kan skjutsa mig.
Det har varit tungt. Det har tagit tid att läka, och ännu finns det många öppna sår som gör ont. Men trots att Doris liv varit kantat av stora förluster och mörka perioder har hon alltid kämpat vidare och sett det ljusa i det mörka, något hon också uppmanar andra att göra.
Vad har hjälpt dig att ta dig igenom de mörkaste perioderna av sorg?
– Jag brukar säga att jag inte är religiös. Jag har dansat, jag har svurit. Mitt barnbarn har önskat att jag ska gå till nattvard men jag har alltid sagt att det inte går, jag är för syndig. Att man måste vara något annat än vad jag är för att gå till nattvard. Men mitt barnbarn har alltid sagt ”fammo, du får inte tänka så. Du är ju världens bästa”.
– Men här på hemmet har vi haft nattvard en gång och då deltog jag. Efteråt ringde jag mitt barnbarn och förmedlade att nu har fammo varit på nattvard.
Vännerna som alltid funnits där betyder mycket för henne och har hjälpt henne vidare i livet.
– Jag lärde känna en av mina bästa vänner för bara några år sedan, på bastulaven i Östanlid.
– Utan mina vänner skulle jag inte klara mig. Alla mina fina vänner betyder otroligt mycket för mig.
Har du någonsin tvivlat på om Gud finns?
– Många gånger. Jag har ropat på honom och frågat vad jag har gjort för att förtjäna så här hemska händelser.
Vad vill du ge för råd till unga idag?
– Kämpa. Ge inte upp, kämpa alltid vidare. Och ta hand om vårt samhälle, fast det inte alltid är lätt.
Vem är Doris?
– Från Karleby, flyttade till Jakobstad som treåring.
– Änka, var gift med Tauno. Tillsammans fick de sönerna Reiju och Jari.
– Förlorade sina söner för två respektive ett halvt år sedan. Tauno gick bort för nio år sedan.
– Sommarstugan på Lillsandören har betytt mycket för både Doris och Tauno.
